Tågspring 3

I vintras ”firade” jag att vår by fått tågförbindelse med omvärlden genom att först ta tåget in till Malmö C och springa hem och sedan åka åt andra hållet, till Trelleborg och springa hem via småbyarna på Söderslätt. I dag blev det ett tredje ”tågspring” om 20 km i solen och blåsten.

Egentligen är det en alldeles utmärkt idé: ta tåget eller bussen eller fixa skjuts till en plats och spring hem. Den stora fördelen med att springa en sträcka istället för rundor är att det är svårare att kliva av i förtid om det börjar kännas tungt. För hem måste man ju, på något sätt, och orkar man inte springa är det bara att gå.

Nej, att ringa efter skjuts är fusk :-)

I dag var det just en sån dag, då det hade varit skönt att kliva av i förtid men desto skönare att ha kämpat på ”ända in i kaklet”. Den stora boven var förstås motvinden, som jag hade i trynet i cirka 7 kilometer och som definitivt bidrog till att jag kände mig rätt trött. Men jag gjorde det, cirka 3 1/2 minut snabbare än när jag gjorde det första experimentet i februari.

16 tågtränng 2
Bild från i februari i år – första tågspringet

Dagens tvåmilarunda innebar också att jag nådde 100 mil under 2016 och det känns ju alltid lite speciellt. Det var inte rekordsnabbt men avsevärt snabbare än under fjolårets pisshöst då jag nådde 100 mil först den 20 december. Då blev det bara 106 mil totalt, klart under målet om 120 men så hade jag också 7+2 veckors förkylningar och en bortopererad gallblåsa att ”skylla på”.

RunTobyRun!

PS. Kanske kan verka självklart, men tål ändå att påpekas: jag rekommenderar inte någon som helst form av spring på trafikerade tågspår… Det är typ korkat… DS.

Onsdagstankar

Onsdag kväll och kroppen känner fortfarande av gårdagens 9 km-runda, så det känns ganska skönt att hålla sig inomhus. Passar istälet på att skriva ner några tankar om startfållor, min kompis marathondebut och ett rekordstort löparbidrag.

STARTFÅLLAN – tycker det är fascinerande att titta på folk i startfållan för där brukar det verkligen finnas alla typer. Från elitlöparna – eller de som försöker se ut som sådana – som fokuserat och målmedvetet värmer upp samtidigt som de mentalt tar sig igenom loppet enligt sin upplagda taktik – till oss motionärer. Långa, smala, korta, runda, mer eller mindre vältränade men ofta i färgglada och tajta löparkläder och vissa pratgladare än andra.

I Uppsala i lördags stod jag och fixade nummerlappen vid den lilla prispallen och började då prata med en trevlig tjej, som sprang Kung Björnloppet för tredje gången och hade som vana att alltid promenera till start – vilket tog ungefär en timme – och efter en sådan promenad så behövs det ju knappast någon uppvärmning. Tyvärr blev det inget PB på sträckan men bra kämpat ändå!

I startfållan började jag också prata med en man, som sprungit den klassiska maran mellan Marathon och Athen tre gånger och som ska ner igen den 13 november. Han gav mig rådet att njuta av den första milen (när det är platt eller går lätt nerför) för mellan 15 och 30 km så är det sakta men säkert uppför. Visserligen ”bara” 250 meters stigning på 15 km, vilket är fullt tillräckligt för att det ska kännas segt och som att det aldrig tar slut. Tack för tipset, hoppas vi ses igen i Athen!

*

BERLIN – i helgen håller jag tummarna för min löpar-lunch-kompis Ola (vi tränar inte ihop men brukar luncha ibland och prata löpning) och som i helgen ska göra sin marathondebut i Berlin. Ta det lugnt i början och njut av Berlin så får vi planera in en debriefing nästa vecka när den värsta träningsvärken lagt sig :-)

Vem vet, det kanske blir en vinmara i Medoc nästa år…

*

LÖPARBIDRAG – även i år sätter jag in 1 krona per löpt kilometer och kvartal till var och en av fyra organisationer som gör nytta i världen och under detta tredje kvartal är det Läkare utan gränsers tur.

Målet är att träna minst 300 km/kvartal (= 10 mil i månaden) men den här gången räknar jag med att passera 400 km (inklusive mina veckopromenader i bra tempo) och kommer därmed att skänka mitt största löparbidrag hittills. Det känns fortfarande bra att kombinera nytta med nöje. Nästa kvartal springer jag för Plan Sverige.

RunTobyRun!

UPPSALA: Trevlig terrängmil på Kung Björn-loppet

16-kbj1

sverige
# 34 – 160917
Kung Björnloppet, Uppsala 10 km
51:49 (5:11km)

Det var i Hågadalen och runt Kung Björns hög som jag gjorde min första mil, i början av 80-talet. Missade förra årets lopp på grund av förkylning och var ytterst nära att få lämna återbud även i år.

Ja, historien höll på att upprepa sig. Har varit förkyld hela veckan, en sån där irriterande småförkylning med lite snuva, lite ont i halsen, lite hosta, lite ont i halsen men ingen feber. Inte tillräckligt sjuk för att stanna hemma från jobbet men fullt tillräckligt för att inte kunna träna.

Kände mig hyfsad i morse och det avgjorde saken; begav mig till starten vid orienteringsstugan i Norby med uppgiften klar för mig: ta det lugnt, ta dig runt.

Scoutade delar av banan i somras och tycker det är en skön slinga. Lagom kuperad och bra underlag – skogsväg/stig större delen av milen förutom hagen upp mot den gamla gravhögen som är upptrampad stig i gräs, lite lagom ojämn, och en 500-meterssträcka asfalt genom Håga by.

När jag växte upp var Håga ett institutionsområde och särskola för bland annat barn med Downs syndrom, i stans absoluta utkant, ingenting man cyklade igenom av en slump. En kille i plugget hävdade med bestämdhet att de (med Downs) ”var farliga och inte fick retas upp för då kunde man bli jagad” – sicket skitsnack!

Extra fint är det i början och slutet av banan, då den går på en grusväg längs med Hågaån och passerar över densamma på en liten bro. Visst, i början var det lite trångt och i vanlig ordning svårt att hitta en egen rytm (första kilometen på 4:55) men rätt snart glesnade leden och mellan 2 och 8 km sprang jag om många löpare utan att bli omsprungen själv. Kände också att jag hade stor nytta av att ha scoutat de tre värsta backarna i förväg.

51:49 är jag supernöjd med efter förkylningen, siktade som sagt på att ta det lugnt och gå in under timmen… Härligt oxå att äntligen få löpa på ”hemmaplan” igen, blir ju inte så ofta nuförtiden.

RunTobyRun!

Mer om Uppsala: se inlägget nostalgirunda med jobbiga minnen från 80-talet

16-kbj2

16-kbj3

16-kbj416-kbj5Bild från Kung Björnloppets officiella bildbank

16-kbj6

Förkylt…

Förkylningen går in på sitt femte dygn med halsont och snuva och att sticka ut och kuta är förstås inte att tänka på. Även om det är just det jag gör…

Ja, det är abstinens modell större. Jag vill ju ut istället för att sitta och titta ut genom fönstret och drömma bort längs grusvägen, in genom ett parti bokskog, uppför en slänt…

En snabb titt i träningsdagboken visar att jag – trots allt – hållit mig frisk sedan början av februari även om detta faktum, just idag, känns som rätt klen tröst. Håller alla tummar jag har för att det är snabbt övergående – har verkligen inte råd med en sån där rälig sjuveckorshosta som jag hade förra hösten. Nej, fy för den fuktige!

RunTobyRun!

Bloggen fyller 2 år!

topp hallby
Höjdare under året: terrängmil i skogarna utanför Jönköping.

I dagarna är det dags att lyfta på hatten eller löparmössan och fira att RunTobyRun-bloggen fyller 2 år!

Tiden går fort, kanske inte alltid när man bryter ner den i minuter och sekunder fördelade på ett antal kilometerstintar under ett långt pass men definitivt när man blickar tillbaka och inser hur mycket löpning det varit sedan bloggen såg dagens ljus i september 2014. Den började så här:

Det här är en blogg om prestationer, inte om att vara bäst. Det är en blogg om en passion, inte ett skryt utan ett försök att göra en annorlunda träningsdagbok kryddad med betraktelser om varför det är värt att springa. Som att stå öga mot öga med två rådjur längs vägen och sedan se dem springa iväg mot solnedgången i en ömsesidig koreografi. Eller något annat oväntat möte på träningsrundan.

Tanken var att försöka leva upp till devisen Inget skryt – bara löpning och skildra vardagen i med- och motvind på den skånska slätten och därtill ett och annat lopp från det att jag återuppstod som löpare sommaren 2012.

Motgångar har det förstås blivit i form av allehanda skador, sjuveckorsförkylningar och en bortopererad gallblåsa. Och ett tiotal missade lopp på grund av sjukdomar eller krämpor som gjort det omöjligt eller ohälsosamt att springa.

Medgångar har det förstås också blivit – och då räknar jag inte bara de gånger jag varit nöjd med insatsen under et lopp utan dagar jag lyckats göra något annorlunda av min träning. Som milrundan i Hallby på bilden ovan.

Som du säkert känner till publiceras bloggen även på löparforumet Jogg.se och det är där jag har överlägset flest läsare. Så egentligen skulle jag kunna nöja mig med att lägga ut inläggen där, bland löpare, men känner att jag skulle sakna sajtens alla möjligheter vad gäller utformning och överskådlighet – till exempel de avdelningar du hittar i toppmenyn.

Till 1-årsdagen kollade jag statisitiken på Jogg och då hade mitt mest lästa inlägg visats 751 gånger. Den siffran har nu överträffats av 45 inlägg, både nya och äldre inlägg som hittat ofattbart många nya läsare fast de varit både ett och två år gamla.

Det nya visningsrekordet är 2374 (Race rapport från Sankt Olof, 29 juli i år) och av årets inlägg har ytterligare fem passerat 1000-gränsen: Sankt Olof – loppet som förändrade min syn på löpning (4:a på listan, 1786 visningar), Race rapport från Kullaloppet (20:e/1212), Race rapport Helsingborg Marathon (23:a/1154 – på bara en vecka), Race rapport Blentarpsmilen (26:a/1076) och Varför springa lopp? (30:e/1016).

Jag hoppas att du och alla andra läsare fortsätter läsa RunTobyRun så att jag får anledning att skriva ett grattisinlägg även på 3-årsdagen. Vad som kommer att hända på bloggen fram till dess har jag i skrivande stund ingen aning om eller plan för, det enda jag vet om 2017 är att det nog blir betydligt färre lopp än i år (11 hittills är rekord och det kommer förhoppningsvis att bli tre eller fyra till innan året är slut). Det blir kanske bara två: ett nytt Riviera Classic till Monaco och en efterlängtad debutrunda på Varvet i Göteborg. Känns som att man måste ha det loppet på sitt CV :-)

RunTobyRun!

PS! Sedan några månader tillbaka finns RunTobyRun även på Facebook, där du också kan följa mina tankar och funderingar kring löpning samt ett och annat lästips. DS!

topp monaco
Ännu en höjdare under året: Riviera classic, som gick genom tre länder (Ventimiglia-Monaco). Ett lopp som jag tänker springa igen 2017!

 

Bilder från Helsingborg marathon

Med stort tack till arrangörerna och Helsingborgmarathon.se som upplåter sin bildbank till oss löpare!

Det finns också en 9-minutersfilm, som en av farthållarna i min grupp (4:30) spelade in medan vi sprang. Bra jobbat! Filmen hittar du här: https://www.youtube.com/watch?v=-wgX_M75vbI&feature=youtu.be

hbgm1

Maria Park (28 km?)

HBGM2

Pålsjö slott, 33 km

image

Pålsjö slott, 33 km

image

Pålsjö sliott, 33 km

HBGM4

Gröningen, 42 194 meter…

hbgm8

…och 42 195,5 meter!

I eftertankens kranka stelhet

Hbgm
Lugnet vid starten i Helsingborg, en dryg timme före start.

Marathon är i längsta laget – men trots det har jag bestämt mig för att springa detta kraftprov en sista (?) gång: marornas mara.

Visserligen lyckades jag inte springa hela vägen i lördags, men första 35 km var ändå helt okej. Benen och fötterna var förstås sega på kvällen men redan dagen därpå kändes de så pass OK att jag hade kunnat sticka ut och jogga om jag hade varit tvungen. Så bra har det inte känts efter någon av mina andra tre maror.

Tar också med mig den positiva känslan av att jag hade mycket bättre ork under halvan av loppet, som jag denna gång gjorde 23 minuter snabbare än i förra försöket (Barcelona 2014), Det visar att taktiken var rätt bra, trots allt.

Och tiden, 4.44:44, var ju också lite speciell… Trodde jag sprang i mål på 4.44:47 så det var inget jag höll koll på när jag ångade in på upploppet.

Så det blir en till – en sista mara (jo, jag vågar nog påstå det): i Aten den 13 november med start i Maratonnas och mål på klassiska Panathiakosstadion. Alla marors ”mamma”… Sen behöver jag inte göra fler, halva sträckan duger utmärkt!

RunTobyRun!
(www.facebook.com/runtobyrun)

HELSINGBORG MARATHON: helnöjd i 33 km

16 hbg marathon

sverige
# 33 – 160903
Helsingborg Marathon 42.2 km
4.44:44 (6:45/km)

Jag höll mig till planen och det fungerade perfekt i 33 km. Sedan fick jag uppsöka ett träd för att åtgärda den där kissnödigheten som ”plågat” mig i över två mil och efter ytterligare ett par kilometer började fötterna kännas tunga som bly.

Men vad f-n, jag gjorde det! Jag tog mig runt, trots att jag i vanlig ordning kände mig skum dagarna innan start. Den här gången var det inte bara inbillning; båda barnen snörvlade och hostade och jag var säker på att de skulle hinna smitta ner mig lagom till start. Och visst kliade det lite i halsen? Visst kändes armar och ben lite ömma?

Men det kändes OK när jag vaknade och satte mig i bilen till Helsingborg och det kändes OK under uppvärmningen där jag höll ett stadigt öga på pulsklockan men den visade aldrig över 145-155 så jag bestämde mig för att starta och gå ut tillsammans med 4:30-ballongerna och höll alltså min plan i 33 km innan jag fick stanna och pinka. Mellan 37 och 41 var det så jobbigt i fötterna att jag gick (tur att jag börjat lägga in extra promenadpass i högt tempo som ”bonusträning”) och kubbade sedan på sista biten in i mål.

Jag gillade verkligen detta lopp. Föredömligt arrangerat, gott om vätskekontroller, funktionärer ch många sköna hejaklackar längs vägen. Som i Råå, där den första kören hälsade oss välkomna med ”Heja på, kämpa på, välkomna till Råå” följt att rena folkfesten nere i hamnen med storband och allt. Härligt!

IMG_3115

En annan fördel med loppet är att det är så varierat. Det är inte bara långa asfaltspartier som brukligt på stadsmaror, utan även långa sköna sträckor på grus genom Ramlösa brunnspark, Jordbodalen, Fredriksdal, Pålsjö skog och Sofiero, vilket inte bara gav omväxling för fötterna utan även en skön dos naturupplevelse. Den beryktade serpentinbacken – 40 meter upp och ner vid Sofiero – hade strukits vilket jag tyckte kändes fantastiskt skönt. Likaså att de sista 4 km går utför.

Jag vill också ge extra beröm till min farthållargrupp. Fyra sköna snubbar, som peppade både oss löpare och publiken. De flesta farthållare brukar gå ut lite fortare under första halvan för att ha lite extra tid tillgodo under vägen hem men dessa fyra hade gått ett steg längre och anpassat tidtabellen efter terrängen; i backarna efter Råå tog vi det lugnt, efter 12 kilometer kunde vi sträcka ut och så vidare. Tack, killar, ni gjorde ett jättebra jobb men tyvärr var jag ju tvungen att släppa er efter 33…

Halvvägs passerade vi på 2:11 och på god väg mot en tänkt sluttid på 4:27-4:28 och det hade ju varit fantastiskt. Jag lyckades ändå – trots 4 kilometers promenad – ta mig i mål under 4.45, vilket är nio minuter snabbare än jag mäktade med i Barcelona 2014. Andra halvan gick 23 minuter snabbare, så jag har all anledning att vara nöjd ändå – trots allt.

RunTobyRun!

PS. Som kommunikatör vill jag också ge en guldstjärna till den grafiska profilen hos HBGM, enkelt och elegant i typsnitt, färger och annan utformning med en grönblå tråd som genomsyrar loppet oavsett om det är trycksaker, tröjor eller skyltar längs vägen. Var också kul att ligga bakom tröjor med texten ”We run this city”. DS.

PS2. Tidigare maror: Stockholm 1987 (4.05), Köpenhamn 2013 (4.24) och Barcelona 2014 (4.53). DS2.

Easy gåing

Har börjat variera träningen genom att lägga in en snabb promenad i veckan vilket känns som bonusmotion de dagar då kroppen är för trött för att springa.

Egentligen tycker jag att det är ganska trist att gå ut och gå och att det, jämfört med att springa, känns som att man står stilla. Men jag börjar vänja mig… Har klämt in ett extra promenadpass i veckan under hela augusti (6.5 km i snitt) och siktar på att fortsätta så året ut och även få till några längre pass längs Skåneleden tillsammans med en gammal kompis. Vackra Söderåsens nationalpark, utanför Röstånga, blir första stoppet om några veckor.

Sedan får vi se vad det leder till nästa år. Det hade varit kul att göra något extra av promenadträningen typ att använda den som förberedelseträning till att knalla uppför Kebnekaijse.

En gammal kollega tog sig just uppför Kebnekaijse för ett par veckor sedan, en imponerande bedrift med tanke på att hon opererade ryggen för ett år sedan och dessförinnan knappt kunde ta sig ur sängen eller soffan. Starkt jobbat, Anette!

Under året har jag också blivit allt mer sugen på att åka till Tanzania och försöka bestiga Kilimanjaro, 5892 meter över havet. Kanske borde jag blivit avskräckt i torsdags när SVT:s Anne Lundberg knallade upp på toppen i sällskap av två fotografer (varav jag jobbat med en, Marcus) i programmet Landgång men tvärtom, jag blev bara ännu mer sugen.

Men Kilimanjaro är ingenting man betar av på en kafferast… Det tar 5 1/2 dag upp, 1 1/2 dag ner och i programmet var det flera deltagare som tvingades ge upp på vägen. Det är onekligen en utmaning som måste antas med respekt och som kräver goda förberedelser – fast när det kommer till kritan så spelar det kanske inte så stor roll om du ”bara” är bra tränad eller elitidrottare för det som avgör om man når toppen är hur man reagerar på den tunna luften och vem som grejar det är omöljligt att säga på förhand.

Nåväl – drömma går ju… Och så länge nöjer jag mig med kortare promenader, i hyfsat högt tempo och utan packning på ryggen. Och laddar för Helsingborg Marathon, nu är det bara sex dagar kvar. Ska jag klara det?

RunTobyRun!

Springa, gå eller sitta stilla?

Med bara 10 dagar kvar till Helsingborg Marathon är det många tankar som snurrar i mitt huvud: Ska jag ställa upp? Ska jag hålla mig till min plan att testa Run-Walk-Run? Eller är det bara dumt? Bättre att sitta hemma och ta det lugnt?

Det som spökar är förstås ryggskadan i maj, som kostade mig tre veckors träning och sedan minst lika mycket för att försöka komma ikapp. Det där tappet har förföljt mig hela sommaren och även om träningen gått jättebra i juli och augusti så är det fortfarande ett stort steg att gå från ett 27 km-pass till att springa 42.

På halvmaran  i lördags kände jag efter 13 km att ”nu skiter jag i Helsingborg”, det kommer ändå aldrig att gå. Men redan en dryg timme senare, när jag hade gått i mål och sedan fortsatt jogga 4.5 km började det kännas bättre. Helsingborg, varför inte? Det värsta som kan hända är förmodligen att jag tvingas bryta…

Alltså: har jag inte åkt på någon skada eller förkylning innan den 3:e så tar jag tåget upp till Helsingborg och gör ett försök. Men som det ser ut just nu kommer jag inte att försöka följa min planerade taktik (Run-Walk-Run) utan försöka springa i ett måttligt tempo.

Problemet är, att även om jag testat RWR vid sex tillfällen så känner jag mig inte säker på vilket tempo jag ska hålla när jag springer. Det är helt enkelt för stor risk att jag går ut för hårt efter varje ”walk” (45 sekunder vid varje kilometerpassering) och att det blir något slags intervallpass av alltihopa och att jag bränner mer energi och ork än jag lyckas återhämta genom att gå.

Som sagt: vi får se hur det känns om en vecka…

RunTobyRun!