TBT #3: bästa sättet att upptäcka en ny stad!

Årets tredje TBT (ThrowBack Thursday) handlar om en mellanlandning på Island sommaren 2016, där jag ägnade ena dagen åt den traditionella och spektakulära turistrundan Geysir-Thingvellir-Gullfoss. Efter en god natts sömn struntade jag i guideböckerna och lät istället löparskorna ta mig runt Reykjavik.

Faktum är att de flesta ställen går alldeles utmärkt att springa på, även om man ibland får tänka till först och i vissa fall är det, trots allt, säkrare att hålla sig inne på hotellets löpband. Bahrains huvudstad Manama var ett sådant och vill du läsa en underhållande beskrivning av att springa i just Bahrain kan du klicka dig vidare till Frida Södermarks färska blogg på Spring LFA: Bahrain is not made for Runners

De flesta stora städer har någon form av stadslopp, så gör som jag gjorde i Reykjavik – printa ut en karta över bansträckningen, snöra på dig skorna och ge dig ut – svårare än så behöver det inte vara. Du får garanterat en roligare upplevelse än om du väljer att häcka på hotellets löpband och har dessutom stor chans att få se delar av platsen som du annars skulle missat. Som bilden nedan.

Bifogar några extra bonusbilder, som inte var med på den ursprungliga bloggen!

RunTobyRun!

Mellanlandar i Reykjavik i 32 timmar och upptäcker staden på det bästa sättet som finns: med löparskor på fötterna. Även om det kändes lite väl kylslaget efter de senaste veckornas värmebölja där hemma…

LÄS MER

Tidigur löpur… Eller snemma hlaupa, som det nog snarare heter på isländska.

”Solfararen”

Utsikt från tornet på coola Hallgrimskirkja, dit man inte behöver löparskor på fötterna för att det finns hiss. Däremot bjuder huvudgatan i mitten på bilden på en härlig backe upp från centrum. Uppe till höger syns konserthuset Harpa och på bilden nedan kan du se hur det ser ut från sjösidan. Coolt ställe.

Maratonmannen

Har ägnat kvällen åt en fascinerande föreläsning med Jan Haak om hans tuffa väg från botten till toppen – såväl geografiskt som symboliskt.

Jan Haak är planeringsdirektören som ägnade sommaren 2018 åt att springa från Malmö i söder till Kebnekaijse i norr för att sedan avsluta kraftprovet med att bestiga Sveriges högsta berg tillsammans med sina två barn. Och, som om det inte var nog så jobbigt att springa 45 maraton på 47 dagar, bokade han dessutom in ett antal samtal längs vägen för att diskutera livet och döden, cancer, vård och hälsa på stunder där de flesta av oss skulle stupat i säng av trötthet.

Hans prestation handlar varken om någon förlorad vadslagning eller om att hantera sin 50-årskris utan om att omfamna livet. Jan Haak vet precis vad han pratar om: först miste han sin fru i cancer och sedan drabbades han själv av sjukdomen, men lyckades inte bara överleva och komma tillbaka till livet, jobbet, träningen utan bestämde sig även för att leva sin dröm och anta en utmaning utöver det vanliga, en strapats de flesta av oss inte ens orkar drömma om.

Knäppt? Ja, det kan man kanske tycka, men erkänn att det är fascinerande att läsa eller höra om den här typen av ”knäppa” projekt, speciellt om det är för en god sak.

Hans berättelse bjuder både på mörkaste allvar och befriande skratt, som i anekdoterna om perifera lanthandlar, hur man försvarar sig mot björnar, projektleder sig själv och varför man i första hand ska välja ett par skor som är snygga.

Enda baksidan med att lyssna på ett sådant här föredrag är att det kommer att kännas lite fjuttigt nästa gång jag ger mig ut på en 7-kilometersrunda till grannbyn och tillbaka…

RunTobyRun!

 

 

TBT #2: Österlens bästa runda?

Årets andra #TBT ägnas åt ett av mina absoluta favoritlopp, Ekotrailen i Verkeåns naturreservat på Österlen med start och mål vid Christinehofs slott. Hit har jag åkt tre år i rad och den 13 april är det dags igen:

  • 2016 sprang jag mitt första riktiga terränglopp på 30 år (21.9 km).
  • 2017 var jag tillbaka, dagen innan det egentliga loppet, för att i lugn och ro ta mig runt i solskenet. Hade betydligt bättre flyt med vädret än de stackare som sedan fick kämpa sig igenom loppet i snöglopp och isande kyla. Hu!
  • 2018 gjorde jag funktionärsdebut och vaktade en vägövergång under 13-kilometersloppet.
  • 13 april 2019 är det dags att åka ut till Christinehof igen och ”kvittera ut” lönen för uppdraget som funktionär, i form av en friplats till valfritt lopp 2019. Så det blir en ny vända längs den vackra och kuperade 21.9-kilometersbanan med förhoppningsvis bättre ork denna gång! Här är mitt inlägg från april 2016:

Vacker och asjobbig traildebut

Knäppt eller genialt – eller både och? Ja, det är säkert många som skulle dra sig för att släppa ut 1200 löpare i ett vårkänsligt naturreservat, på stigar som ibland är obetydligt större än om de trampats upp av myror…

LÄS INLÄGGET

Countdown 3: bästa raketbränslet?

Så har det gått ytterligare en månad, nu är det bara åtta kvar till vårt stora trailäventyr på Färöarna.

packlistan står bland annat nutrition/food, det vill säga någon form av påfyllning som lätt kan tas med i ryggsäcken eller fickorna (därför går bananer bort). Halvmaran över bergen tar i snitt dubbelt så lång tid som motsvarande sträcka på landsväg – förra årets mediantid var 4:15 – så det behövs förstås lite extra energi.

Är lite avundssjuk på de löpare som valt att  springa 42 eller 70 km, de kommer nämligen att passera en energistation som dukas upp av personalen på Färöarnas enda Guide Michelinkrog, Koks. Snacka om exklusivt tilltugg!

Men åter till den egna packningen och den stora frågan; vilket är egentligen det bästa ”raketbränslet”? Vilken gel eller energibar ger bäst vingar under fötterna utan att klassas som dopning? Har provat några olika varianter i samband med längre lopp och långpass, men inte fastnat för något speciellt märke.

Kanske handlar det inte så mycket om vilket fabrikat man väljer utan vid vilken tidpunkt man fyller på – alltså innan man börjar bli trött så att man undviker att få någon dipp. Vilket är ditt bästa tips?

RunTobyRun!

 

 

TBT #1 – jobbiga minnen från 80-talet

För många löpare brukar januari vara en rätt lugn månad som präglas av vila och återuppbyggnad inför den stundande säsongen, vilket förstås kan vara sunt på alla sätt och vis, speciellt om det är kallt och halt och snöigt ute.

Ett lugnare tempo innebär kanske också att det blir tid över att läsa någon bok om löpning eller att surfa runt bland drömresmål runt om i världen, som går att kombinera med ett roligt, spännande, utmanande eller vackert lopp. Problemet är ju bara att få tid och möjlighet och pengar att genomföra allt på önskelistan… Och trots allt finns det ju sköna lopp här hemma också!

Själv kommer jag underjanuari att bjuda på  djupdykningar i arkivet och varje torsdag presentera några av mina bästa minnen.  Först ut är ett inlägg från sommaren 2016. It’s ThrowBack Thursday!

Run Toby Run!

Högstadiets skräck – så illa var det när gympaläraren Herman kommenderade oss ut att springa ”Barkbanan”. Alltid mot klockan. Alltid för att få en tid noterad i någon av Hermans alla listor. Inte undra på att vi tog i så vi nästan kräktes… Nu, 33 år senare, har jag ro att beta av banan i lugn och ro på en nostalgirunda genom Norby och Eriksberg….

Nostalgirunda i Norby och på Barkbanan

 

KÖPENHAMN: femte nytårslöbet


Undrar om det är flytande kryptonit i gasflaskan? Doping!


# 57 – 181231
Nytårslöb, Köpenhamn 21.1 km
1.58:12 (5:36/km)

Batman och Robin var där, tillsammans med Stålmannen, Spindelmannen, Pikatchu, snögubbar, julhundar samt en och annan försenad tomte när 6500 löpare firade av 2018 med stil i Köpenhamn.

För egen del var det alltså femte gången jag kom till start i Spartas Nytårslöb, men även om jag var nöjd med dagens insats så blev det ändå rejält med smolk i glädjebägaren när jag kom hem och först blev illamående, sedan fick lite feber och svettningar. Så särskilt roligt nyårsfirande blev det ju inte utan sängläge med katten som förste tröstare och frågan är om det blir något Nytårslöb nästa år…  K har redan lagt in sitt veto eftersom hon inte vill att jag ska missa fler festligheter, speciellt inte om det är som i år, att vi delvis skulle hålla till på hemmaplan.

Men åter till själva loppet…  Insåg att det skulle bli tufft motstånd när jag såg Batman och Stålmannen byta om (utan telefonkiosk!). Sedan dök även Robin upp och strax innan start hörde jag hur speakern uppmanade alla löpare att fästa nummerlapparna på bröstet – så att tidtagningschipet skulle fungera optimalt – det gäller även om man heter Batman eller Stålmannen, som båda hade fäst sina nummerlappar på capen (var annars?). Tror dock att snubbarna var engelsmän så det är oklart om de förstod vad mannen i högtalaren egentligen menade.

Laddat för start – men vart tog den gemensamma nedräkningen vägen?

Hade tänkt öppna i ett tempo runt 5:45, vilket är lite svårt i ett lopp som detta där halvmarafolket startar samtidigt som löparna på 5 och 10 km, som brukar ha lite mer bråttom iväg. Men landade trots detta på cirka 5:30 första kilometern – gott så –  och låg sedan och pendlade runt 5:22-5:30 första milen som jag passerade klart före tidtabellen:

5 km: 27:35
10 km: 54:39 (27:05)
15 km: 1.22:19 (27:41)
20 km: 1.51:44 (29:25)
21,1 km: 1.58:12 (6:28 sista biten)

Hade en liten trötthetsdipp mellan 12 och 13 kilometer, sedan dröjde det till ungefär 17 km innan det började gå tungt. Riktigt tungt. Tröttheten sammanföll med att det började regna, att det ömmade lite i ryggslutet och att sista 5-kilometersgänget (som startade klockan 11, det vill säga 1:25 efter oss) kom ångande i full fart och skulle förbi. Alltid lika knäckande.

Det är tillåtet att springa utan att vara utklädd – men bästa kostym vinner förstås ett pris!

Fortsatte kämpa på i det lilla uppförslutet till 19 km och tog sedan sikte på målområdet för en sista ”varvning” innan den sista lilla extraslingan. Insåg att jag hade rätt gott om tid på mig för att greja 2-timmarsgränsen, vilket kändes rätt omöjligt för bara några dagar sedan med tanke på att jag inte gjort något riktigt långpass sedan Lund runt den 17/11 (som desstom var run-walk-run).

Extrakilometern runt FCK:s och danska landslagets hemmaarena Parken var varken upphetsande eller särskilt skön, det var bara att bita ihop och kämpa sig in mot mål, dricka ordentligt med vatten och sedan glida in till det väntande bubblet och kransekagen inne på Spartahuset.

Årets sista löparinsats var med mersmak (även om det blev surt efteråt).

RunTobyRun!


Kolla vem som kollar in mig – Spindelmannen!

 

1200.4 – nu blir resten av året bara bonus!

Det var i slutet av dagens runda, någonstans på cykelvägen i höjd med byns järnvägsstation, som jag nådde årsmålet att träna 1200 km – så nu blir resten av året ren bonus!

Årets skörd innebär inte bara ett rejält lyft i statistiken jämfört med 2017, som ju slutade i moll, utan även rekord i flest träningspass under ett kalenderår:

2012: 552.6 km (69 pass x 8.0 km/6.5 mån)
2013: 
1 372.8 km (127 pass x 10.8 km)
2014: 1 353.2 km (120 pass x 11.3 km)
2015: 1 064.0 km (113 pass x 9.4 km)
2016: 1 463.8 km (144 pass x 10.1 km)
2017: 954.3 km (125 pass x 7.6 km)
2018: 1 200.4 km (147 pass x 8.2 km)

Får jag bara vara hel och frisk under 2019 är det inte omöjligt att jag kan komma upp i samma mängd som jag gjorde 2016  men det viktigaste är förstås inte mängden utan variationen. Nyårslöftet blir därför att anstränga mig ännu mera för att komma bort från de trista rutinpassen längs landsväg 101 eller runt byn.

Oavsett är det alltid trevligt när det ser välfyllt ut på träningskontot men det gäller att passa på och njuta nu – för på tisdag börjar räkneverket om på noll igen. Lika grymt varje gång…

Träningsmålet i all ära, men vad som känns ännu roligare är att det även kan bli ett fösta år utan DNS eller DNF, det vill säga att jag ställt upp och fullföljt samtliga 12 lopp jag anmält mig till under 2018. Fast det hänger förstås på hur det går på nyårsafton, då jag avslutar året med ännu ett Nytårslöb i Köpenhamn.

2013 klev jag av ett lopp i förtid och därefter har jag missat minst ett lopp per år på grund av skador eller sjukdomar och det är ju som det är, det är egentligen ingenting man kan göra något åt – i alla fall inte utan att riskera hälsan. Det är shit happens, men lika surt varje gång och extra surt var det att missa VM i halvmaraton 2014 och Göteborgsvarvet i fjol.

I år har det – ta i trä – gått som smort trots att det såg rätt knivigt ut i våras inför Lundaloppet och löparresan till Liverpool. Men knät höll tack och lov. Ja, det andra också, förresten. Det trodde jag inte i mitten av april när jag drabbades av ett bakslag efter all rehab.

På måndag väntar årets sista utmaning. Det är femte gången som jag ställer mig på startlinjen i Köpenhamn på nyår och facit hittills är tre halvmaror, varav jag klev av den senaste efter 15 km för att jag inte mådde hundra. 2015 var jag  hyfsat nyopererad (gallblåsan) och nöjde mig därför med att bara springa milen, räckte bra så.

Efter två nyår med krämpor har det nu äntligen blivit dags att återvända till detta trevliga lopp där stämningen alltid är upprymd och många springer utklädda innan man firar sin insats genom att skåla i bubbel inne i Spartahuset.

Med hänsyn till dagsformen kommer jag inte att sätta något tidsmål utan nöja mig med att ta mig runt. Inser att det kommer att bli väldigt svårt att toppa de tider jag gjorde i Helsingborg (1’56) och i Liverpool (1’59). Men jag får väl ändå ta sikte på den Run-Walk-Run-tid jag gjorde på Lund runt, då jag passerade 21.1 km på 2.06:47 – det vill säga runt 6 blankt per kilometer.

Hursomhelst, ser fram mot ett skönt nytårslöb på måndag och hoppas sedan få hålla mig hel och frisk hela 2019!

Bubbelhistorik i bilder:

2015: 10 km (50:43)

2014: klev av efter 15 km (1.18:44)

2013: halvmaraton (1.53:40)

2012: halvmaraton (2.06:51)

RunTobyRun!

Trelleborg 11:12

Närmare Alperna än så här kommer man inte – i alla fall inte i Sverige. Gamla soptippen i Trelleborg når förvisso inte mer än 11 meter över havet, men torde ändå vara den svenska backe som ligger närmast Alperna.

En bit till vänster om bilden ligger Trelleborgs hamn, där färjan tar dig till Tyskland på två timmar eller så  (beronde på rutt) och sedan är det bara att bränna ner genom Tyskland så är du framme på en dag om du har tur och inte fastnar i något gigantiskt Stau på autobahn. Ringen utanför Berlin och Hamburg lär vara bra ställen att undvika.

Idag blev det ett nytt backpass för att göra mig av med julskinkan. Fyra varv upp och nerför BUS-backen, två uppförslöpor per varv med totalt 10 meters stigning, 4.3 kilometer totalt. Använde för första gången  mina stavar, 15 meter per varv bara, därefter handlade det mest om att träna på att springa med stavar i händerna.

Avslutade sedan med ett varv (6.7 km) runt BUS-banan. Såg till att få vinden i ryggen när jag sprang den dryga kilometern längs havet. Gör onekligen stor skillnad…

RunTobyRun!

Backträning á la Trelleborg