Krispigt

De lurviga hästarna i hagen tittade nyfiket på mig och poserade glatt framför kameran – i alla fall två av dem – samtidigt som solen gjorde sitt bästa för att titta fram och skingra dimman. Vilken härlig långlunch det blev!

Det har varit ovanligt milt i november men i natt sjönk temperaturen raskt 7-8 grader. När jag gav mig ut på en lunchrunda var det fortfarande lite kallt och krispigt i luften samtidigt som solen försökte titta fram bakom dimman. Så klart att jag var tvungen att stanna halvvägs och fråga hästarna hur de hade det men jag fick inget vettigt svar. Inte ens på isländska.

-Ska du inte blogga snart, undrade min mamma och det slår mig att det gått tre veckor sen sist. Har det verkligen inte hänt något spännande alls med löparskor på fötterna? Jo, det har det väl. Eller inte… Jag har kunnat träna på utan problem och varvat styrketräning med snabba promenader och löpning – framför allt runt halvmilen men även ett par pass på 10 och 14 kilometer och det har känts bra.

Mixen har gjort att jag kunnat träna varje dag utan att det sliter för mycket på någon vital kroppsdel – det har dessutom känts nödvändigt att komma ut på luncherna, som i dag, för att kroppen ska orka med hemarbetet. Så himla trött på att sitta och häcka framför Skype!

De flesta passen har varit i närområdet men det har också blivit några vändor till naturen, både till Bokskogen och den mysiga rundan runt Törringelund – även om stigen var rätt så kladdig på sina ställen i söndags.

Ett annat skönt faktum är att jag inte kommer att jobba fler måndagar under 2020 – hade ett antal semesterdagar kvar att ta ut innan nyår, som annars hade frusit inne, så nu kan jag se fram mot några bonusdagar i skogen eller längs havet. Målet är också att greja minst 21 kilometer innan nyår.

RunTobyRun!

Uppäggad

Nej, det blev ingen löputflykt till Bohus Björkö i helgen, men det blev en ganska bra helg ändå – trots att vi blev utsatta för äggkastning strax innan midnatt…

Så istället för att åka till Bokskogen, direkt efter frukost, blev det till att ta fram en hink och en tvättsvamp för att sanera ytterdörren från det ägg som någon eller några roade sig med att kasta vid halv tolv-tiden i går kväll.

Ett ägg, tänker du kanske nu, är inte det ett rätt oskyldigt bus? Ja, det kan man kanske tycka så länge man inte själv blivit utsatt. Ägg kan nämligen vara extremt svårt att tvätta bort – via byns Facebooksida har jag läst om grannar som fortfarande ser spåren efter de där halloweenäggen förra året. Ett annat par har blivit utsatta minst fem gånger, varav tre gånger de senaste tre veckorna, men nu förmodligen lyckats fånga buset på film. Bra jobbat!

I vårt fall gick, tack och lov, det ganska lätt att tvätta bort och jag tror inte att det kommer att bli några bestående märken. Jag tar det heller inte personligt utan tror att vi blev måltavla för att vi lägger längst in på en gata, granne med en mörk cykelväg som förmodligen är en perfekt flyktväg. Men det är klart att man blir irriterad, arg, ilsken. Och det adrenalinet hade förmodligen räckt till att springa en mara idag…

Bokskogen – vacker även så här års!

Det här var ju helgen jag skulle åka tillbaka till Bohus Björkö för att springa 14 kilometer ”Björkö toppar” tillsammans med 39 andra löpare men förra veckan – när Skåne fick skärpta Coronarestriktioner – bestämde jag mig för att stanna hemma och göra någon på väntelistan glad. I slutändan blev det inget lopp ändå, eftersom restriktioner införts även i Västra Götaland. Trist på alla sätt och vis, men ett klokt beslut av Henrik och Daniel att ställa in tävlingen.

Efter att ha sanerat dörren satte K och jag oss i bilen för att köra till Bokskogen, där vi bland annat stötte på ett par hjortar:

På väg till skogen mötte vi ett par hjortar – bara 50-60 meter bort i betåkern men hopplösa att zooma in skarpt med mobilen.

Det blev ett kort varv i skogen tillsammans, 2.8 kilometer Run-Walk-Run, innan jag fortsatte vidare på den lilla landsvägen ner mot Skabersjö, Bröddarp och hem. Hälften asfalt, hälften grus och totalt drygt 14 kilometer vilket motsvarar den sträcka jag skulle sprungit på Björkö.

Kände att jag hade bra ork idag och att ryggen höll – dagens löpning var mer än dubbelt så lång som det jag tidigare sprungit som längst sedan ryggontet bröt ut förra månaden. Ska inte ropa hej än, ryggen gör sig alltjämt påmind ibland även om det inte smärtar utan känns mer som träningsvärk.

Jag fortsätter dock att skynda långsamt och regelbundet bygga på med styrka på gymmet. Går allt som det ska hoppas jag kunna greja minst en halvmara innan nyår.

RunTobyRun!

Är numera officiellt överflyttad till 2021 års lopp. Om det nu blir något…?

Boost!

Vid niotiden i morse, 800 meter in på dagens sköna runda i Bokskogen, nådde jag mitt årsträningsmål – klart tidigare än i fjol, då det skedde först på nyårsafton…

Dagens halvmil i skogen var en boost på flera sätt än att träningsdagboken passerade målet 1200 kilometer. Skogen bjöd på en fantastisk färgpalett i grönt, gult, orange, brunt och lite rött. Visserligen regnade det, men träden erbjuder fortfarande visst skydd och – framför allt – det är vindstilla, en klar skillnad mot att springa längs 101:an med regnet piskande rätt upp i mulen.

Det var också en boost, så tillvida att jag lyckades springa 5 kilometer i lugnt tempo utan att ryggen protesterade en enda gång – det längsta jag sprungit sedan jag fick ont för några veckor sedan. Firade detta med ytterligare en halvtimme styrka på gymmet och ja, det känns faktiskt oväntat bra.

Det är också en boost att titta på årets träningskurva, jämfört med min målsättning att springa 100 kilometer per månad. Det började okej innan jag fick ont i knäet, sedan ägnade jag våren åt att sakta, sakta försöka ta ett steg i taget innan det kändes så pass bra att jag kunde börja träna för fullt igen. Vilket inföll lagom till min hemmasemester…

RunTobyRun!

Ronneby 16:10

I parken bakom Ronnebys brunnshotell hittade jag en fantastisk höstfin slinga, 2.5 kilometer, lagom kuperad och utrustad med elljus.

Ett måste om du är i krokarna!

RunTobyRun!

Ps. Vill du ha fler tips på motionsspår? Läs mer här!

Bjuder på en morgonbild oxå!

Ett ljus i tunneln?

OK, rent objektivt har 2020 varit ett riktigt skitår och förmodligen räcker det inte med att nollställa räkneverket på nyårsnatten för att bli av med Covid-19… Men det finns i alla fall visst ljus i tunneln!

Steve Hogarth och hans bandkollegor i Marillion hör knappast till den ironiska generationen så jag antar att de menar allvar när de nu planerar för nästa turné – kallad The Light at the End of the Tunnel – som enligt planerna ska gå igång den 14 november 2021 i Hull.

Marillion hade förstås sin storhetstid på 1980-talet medan sångaren Fish fortfarande var kvar i bandet och LP:n/CD:n Misplaced Childhood är och förblir en modern klassiker – även om det märkligt nog dröjde 28 år eller så innan jag fastnade för plattan.

Fish – sista gången ”Misplaced Childhood” framfördes i sin helhet i Danmark (8/8 2015).

Efter ett år av inställda gig är det förstås ett gott tecken att någon, som Marilion, börjar leta efter ljuset i tunneln. Självfallet får den där Coronan gärna försvinna så fort som möjligt och detsamma gäller mitt ryggont, som poppade upp för två veckor sedan. även om det inte varit lika illa som förra hösten.

I och med att jag fick ont på exakt samma ställe har jag kunnat plocka fram de övningar jag gjorde då, vilket innebär att jag de senaste 14 dagarna betat av elva halvmilar i gångfart, kört styrka och cykel på gymmet, stretching med och utan foamroller och nu även två pass med 5 kilometer lugn Run-Walk-Run. Hittills har ryggen svarat bra på behandlingen. Det hugger inte längre till utan det känns mer som en rejäl träningsvärk.

Det är förstås viktigt att inte ropa hej för tidigt men fortsätter det gå åt rätt håll är det kanske inte uteslutet att jag – faktiskt – kan åka upp till Bohus Björkö om två veckor och springa lopp som planerat. I alla fall i lugnt tempo eller som R-W-R.

Men en sak har jag lärt mig…

Förra gången höll jag i träningen på gymmet i ungefär fem månader tills Coronan bröt ut. Den här gången har jag lovat mig själv att hålla i och hålla ut för jag har insett hur mycket jag behöver styrketräningen som motvikt till allt stillasittande och hemarbete.

Om du märker att jag slutar gå på gymmet – påminn mig gärna!

RunTobyRun!

Vart tog bloggarna vägen?

Var tog bloggarna vägen egentligen? Är det så illa att de fallit offer för pandemin?Nej, jag menar förstås inte bloggarna = vi som skriver utan det som vi producerar i text och bild.

Häromdagen lade jag i vanlig ordning upp ett av mina inlägg i parallellpubliceringen på Jogg och satte mig sedan för att scrolla igenom listan över ”mest lästa blogginlägg” – en lista som jag toppat många gånger och det är lika roligt varje gång att få ett kvitto på att någon faktiskt läser det jag skriver.

Efter första fem klickade jag på ”visa fler” och fortsatte scrolla. Och där låg det, inlägget jag just postat, på 14:e plats. Kan inte stämma, tänkte jag, den hade ju bara hunnit få sex visningar men det är klart att det stämde för det var bara 14 inlägg på listan, varav hälften var skrivna av Anna ”Piggelina” Nystedt.

En stund senare hade inlägget avancerat till plats 13 – av 13 – eftersom ett av de andra inläggen uppnått åldern av sju dagar och då automatiskt försviner från topplistan. I skrivande stund har det nått topp 10. 

Med andra ord: det är ovanligt få blogginlägg just nu. Så frågan är om detta säger  någonting om att läsningen blivit tråkigare i och med pandemin eller säger det något annat, som att bloggandet generellt sett är på väg ut?

De senaste åren tycker jag mig sett en allmänt nedåtgående trend i statistiken, att det inte behövts lika många visningar för att klättra på Joggs lista. Intresset verkar fortfarande högt när det gäller race reports men i år, med pandemin, har det av förklarliga skäl inte blivit så många race reports att läsa om och hur kul är det att läsa om ett virtuellt London Marathon när det är the real deal man vill ha?

Själv hoppas jag förstås att svackan för bloggarna bara är tillfällig. Och blir fortfarande lika glad över att du läser det jag skriver!

RunTobyRun!

Paket från Polen

I morse skulle jag egentligen satt mig på flyget till Polen för att göra VM-debut på halvmaraton. Men något lopp blir det ju inte, förutom möjligen för eliten, och för egen del var det kanske lika bra det med tanke på att ryggen strular igen.

Som tröst (eller provokation?) damp det idag ner ett paket från Gdynia med de grejor man skulle fått på löpexpon – påse, nummerlapp, ryggsäck och tröja. Plus den coola VM-medaljen med inbyggd kompass och den vore det ju synd att kasta men av förklarliga skäl kommer den att hamna längst in i lådan bakom det bling som jag faktiskt kämpat till mig.

I stället för Polen hade jag planerat att springa en halvmara på hemmaplan idag eller i morgon, från Trelleborg och hem till byn, men eftersom ryggen krånglar får jag istället roa mig i gångfart och på gymmet.

RunTobyRun!

Slut på det roliga?

Hela sommaren har jag varit en glad löpare men i söndags fick jag plötsligt ont i ryggen igen. Inte kul alls.

Det är på samma ställe i ryggen som sabbade min resa till New York Marathon förra hösten men det gör inte riktigt lika akut-ont som det gjorde då. Men det kom lika oväntat – tränade inte hårt alls förra veckan och hade heller inte gjort något konstigt lyft.

Med lite tur kanske det rättar till sig på några veckor, i värsta fall kan jag se fram mot ny seg rehab. Men jag kan i alla fall gå mina halvmilarundor. Alltid något. Lever alltjämt på hoppet…

RunTobyRun!

Jobba hemma…

Sedan ett halvår tillbaka jobbar jag hemma två eller tre dagar i veckan. Blir rätt mycket stillasittande och sega digitala möten och ibland känns det väldigt stelt i ryggen.

Men den här veckan har jag schemalagt två långluncher för en jogg och en promenad i bra tempo – ett bra sätt att utnyttja ljuset nu när vi går mot mörka kvällar. Och även om jag börjar jobba lite tidigare och slutar lite senare blir arbetsdagen kortare – slipper ju pendlingen. Och får mer tid över till annat på kvällen!

RunTobyRun!

Se skogen med andra ögon

En karta i handen och vips började jag se Bokskogen med andra ögon. Varför heter det bäck när det bara är ett torrt dike? Hur stort är egentligen ett stenskravel och hur tar man sig smartast runt en odefinerbar sankmark?

Dottern har ”prov” i orientering idag – eller vad man nu ska kalla det – och vi passade därför på att reka banan i förväg. Fusk, tänker kanske du? Nja, inte mer än att läsa på inför ett prov i biologi eller engelska, speciellt inte om man känner sig osäker.

Det stod 4.1 km på kartan men alla som prövat på att orientera vet att det är bara fåglar förunnat att ta kortaste vägen (och de brukar skita fullständigt i att leta kontroller) så det blev till slut en runda på 6.8 varav större delen på stigar som gjorde det möjligt att hålla ett högre tempo än att försöka gå på kompass – vilket kan vara nog så svårt när skogen vimlar av små kärr och sankmarker, vissa blötare än andra.

Har inte så stora erfarenheter av orientering. Det var lite i skolan, förstås, och under militärtjänsten – inklusive en legendarisk mörkerorientering i regn på Hallandsåsen – men det var ändå tillräckligt för att jag skulle drabbas av övermod och anmäla mig till O-ringen 1994. För säkerhets skull valde jag att ställa upp på den långa distansen eftersom det kändes mesigt att åka upp till Övik för att bara springa 3 km om dagen. En inställning som jag förstås fick äta upp…

Första etappen gick bra – eller i alla fall hyfsat – visserligen gjorde jag någon dunderbom och tappade typ 20 minuter på en kontroll, men klarade mig i alla fall runt med god marginal till maxtiden. Andra etappen var inte lika kul och sedan fick jag ont i knät och bestämde mig för att åka hem.

Och idag var det alltså dotterns tur att hitta rätt i skogen. Och det gick ju över förväntan. Grattis!

RunTobyRun!

Här hängde kontroll 8 i torsdags (och i går när dottern sprang sitt test). Idag fick jag luftstämpla.

Uppdatering (3/10): sprang om banan idag utan karta för att kolla att idrottsläraren plockat ner alla skärmar, vilket han hade. Hittade runt ändå i avsevärt högre tempo (6:09/km/34 minuter) . ”Du hade fått A”, konstaterade dottern. 🙂