Parkrun #113

211016
MALMÖ RIBERSBORG PARKRUN #113
25:37 (5:06/km)


Mitt femte Parkrun – trots motvind första 1.5 lyckades jag pressa tiden med 23 sekunder, jämfört med loppet för två veckor sedan. Det innebar också att jag sprang in på exakt samma årsbästa som jag noterade 2020, vilket jag var ovetande om eftersom jag inte heller denna gång kollade på klockan medan jag sprang.

RunTobyRun!

Fick medalj av brevbäraren

Nej, det blev ju inget Göteborgsvarv i år. Loppet ställdes in med bara ett par veckors varsel och det var förstås en besvikelse för många.

Som tröst för alla oss som sprang loppet virtuellt har arrangörerna nu skickat ut årets medalj tillsammans med bland annat en vattenflaska. Det uppskattas förstås, även om jag hellre hade rundat Götet ”på riktigt” än att springa över åkrarna norr om Trelleborg. Men kanske den 22 maj nästa år?

RunTobyRun!

PARKRUN: oväntat årsbästa på halvmilen

En av tjusningarna med Parkrun är att du kan välja att springa, jogga eller gå. Eller varför inte ta med hunden på ett ”Barkrun”?

211002
MALMÖ RIBERSBORG PARKRUN #111
26:00 (5:12/km)


Sex dagar efter maran i Berlin blev det äntligen dags för ett Parkrun igen – mitt fjärde. Tiden var den sämsta av dessa fyra men innebar ändå årsbästa på halvmilen med hela 1:11, vilket inte är så konstigt med tanke på att jag hela året satsat på att springa i lugnt tempo.

Däremot var benen oväntat pigga efter maran i söndags och veckans båda halvmilar och det är förstås positivt!

RunTobyRun!

Vägvalet – trappa ner eller gå för revansch?

Det har nu gått två dygn sedan jag korsade mållinjen i Berlin och den värsta besvikelsen har hunnit gå över – så frågan är: vad gör jag nu?

Direkt efter loppet kändes svaret rätt givet: varför fortsätta lura mig själv att springa maraton, när jag egentligen skulle må alldeles utmärkt av att springa Parkrun på lördagarna eller små trevliga lopp på landet? Varför stå fast vid min korkade plan att åka till New York Marathon nästa höst – som bara kostar en massa pengar – om jag ändå ska ta slut i höjd med Queensboro Bridge? Eller som förra gången, 2019, när jag skadade ryggen några veckor innan loppet och fick följa den stora löparfesten från sidlinjen? Sju maror räcker väl, måste jag plåga mig till en åttonde för att desperat försöka få till det ”perfekta” loppet??

Ja, så gick tankarna i söndags och jag antar att det är en helt normal reaktion när det inte går som man hoppats; att man inte vill hamna där en gång till. Men redan samma kväll började det kännas lite bättre – kanske tack vare dönern och en Berliner kindl från gatuköket på Wittenbergplatz – fatta aldrig några avgörande beslut på kurrande mage, speciellt inte efter 42 kilometer på asfalt.

Det är något visst med stora lopp – stämningen i startfållan till exempel.

Allt var ju faktiskt inte skit

Nej, allt var förstås inte skit i söndags utan självklart finns det några ljusglimtar som jag ska försöka ta med mig, oavsett var jag landar i för målsättning för nästa år. Dit hör första halvan av loppet, som gick helt enligt plan. Och även om den sedan dog efter 25 kilometer så letade jag inte upp närmaste tunnelbanestation utan fullföljde.

Jag tar även med mig jämnheten under första 21, där det bara var 51 sekunder mellan den snabbaste och den långsammaste 5-kilometersstinten och det är precis så jag vill ha det: jämnt tempo, bra flyt i steget, en bra dag helt enkelt. Synd bara att jag sabbade det sen, att jag inte kunde förmå mig att springa ens 200 meter i taget. I stället lät jag mig luras av hjärnspökets trygga röst, som konstaterade att jag nog skulle hinna runt inom maxtiden även om jag promenerade resten av maran.

Hade varit mycket bättre om hjärnspöket agerat bad ass och skrikit som en amerikansk drill sergeant: spring för helvete, du klarar det!

Mitt eget fel

Så här i eftertankens kranka blekhet inser jag att det nog var jag själv som bjöd in hjärnspöket genom att gång på gång konstatera att ”som formen känns skulle hälften vara nog”. Kanske var det just det som hände – att jag blev nöjd när jag sprungit halva?

Ett sånt tänk funkar inte om det ska bli några fler maror utan då måste jag intala mig själv att det inte är 21 kilometer som gäller utan 43. Eller 44. Plus att jag måste se till att pricka formen bättre för ju mer ork man har i benen, desto lättare blir det att hålla hjärnspökena borta.

Önskelistan – vad jag behöver förbättra:

Visst, jag är sugen på revansch, jag vill till New York igen nästa höst. Men i så fall behöver jag se över ”hela paketet” för att komma så väl förberedd som möjligt – utöver den ökning i mängd jag redan gjort under pandemin. Det skulle exempelvis vara:

  • att gå ner några kilo, i alla fall de som uppstått under distansarbete hemifrån.
  • att behålla mixen med löpning och powerwalk – men öka andelen löpning.
  • att fortsätta styrketräna, minst en gång i veckan.
  • att regelbundet lägga på ”ett varv till” på träningspassen för att träna psyket att bita ihop, att inte ge upp i förtid samt
  • att få till ordentligare mängd långpass med start ett halvår innan maran.
  • och väl där – ta det lugnt dagarna innan loppet, inte som i Berlin där jag i fredags kom upp i nästan 22 000 steg fast jag åkte en massa tunnelbana. Detta är onekligen en stor utmaning om loppet går i en stor stad.
  • samt att tänka till bättre kring mat och dryck innan start, vilket är nog så viktigt i alla sammanhang men kanske speciellt i New York, där det kan ta många timmar från hotellrummet till startlinjen.

Medan jag funderar på saken – trappa ner eller gå för revansch nästa år – kommer jag även att ta ett litet break från bloggandet. Ta hand om er därute!

RunTobyRun!

New York är – trots allt – fortfarande överst på önskelistan.

BERLIN: En riktigt usel dag

500 meter kvar!

# 70 – 210926
BMW Berlin Marathon, 42.2 km
5.37:15 (8:00/km)


Nej, det här blev verkligen inte den dag som jag hoppats på och sett fram mot så länge – tvärtom blev det min sämsta dag någonsin med löparskor på fötterna.

Jag ska inte klaga på att det var varmt, på någon skada eller att formkurvan gått åt fel håll sedan BUS i början av juli utan det här var bara en dålig dag. Riktigt dålig.

Jag skrev förvisso innan att hälften nog skulle vara nog och det stämde rätt bra. Första halvan gick helt enligt plan (2.15), sedan sänkte jag tempot en aning fram till 25 kilometer då kroppen bestämde att den hade tröttnat på att springa. Så då gjorde jag det också… Försökte komma igång igen men det fanns liksom ingen startmotor så jag bestämde mig för att gå. Bryta fanns ju inte på kartan.

Så jag gick. Och gick. Rätt tråkigt, faktiskt, inte minst längs Kurfürstendamm där publiktrycket var som störst, i alla fall fram till sista kurvan vid Unter den Linden och till mål där det var ett himla ös.

Har ju drömt om den här målgången, att springa genom Brandenburger Tor och ut på upploppet, förhoppningsvis med lika lätta steg som Kipchoge när han satte världsrekord här för några år sedan.

Så efter typ 16.7 kilometers promenad lyckade jag bita ihop och springa sista biten – kanske inte så lätt och elegant som jag drömt om, men jag plockade säkert ett hundratal placeringar på den korta biten. Men tiden blev piss, över en timme långsammare än jag hoppats på så frågan är om jag inte ska hålla mig till kortare lopp i fortsättningen – i alla fall tills jag kommer på om det var benen eller pannbenet som inte funkade idag.

Enda positiva efteråt var väl att jag trots allt fick medalj – och att inte ryggen eller någon annan kroppsdel krånglade.

Arrangemanget då?

Jo det var väl organiserat, förstås, och de ska ha en extra eloge för hur de anpassade både expon och start- och målområde utifrån de restriktioner som fortfarande gäller i Berlin. Utomhus får du vistas utan munskydd men så fort du går in i en butik eller åker kollektivt så måste munskyddet på, samma gäller på hotellen.

En förutsättning för att logistik och insläpp ska funka smidigt var förstås att de olika startgrupperna är utspridda från 09.15 till 10.30, vilket minskar risken för köbildning både innan start och målgång.

Gott betyg till arrangemanget således – synd bara att jag själv inte levde upp till mina förväntningar.

RunTobyRun!

Sektortider (0-5 km, 5-10 km osv): 31:57, 31:51, 32.24, 32:42, 36:03, 50:05, 49:53 och 51:31. Noterar också att jag från 30 kilometer bara tappade drygt 500 placeringar – fast jag gick.

Enda positiva denna dag: fick medalj
Bilder från Expon på Tempelhof – coolt ställe
Cool grej i Berlin: dagen innan ”riktiga” maran är det inlinesåkarna som äger gatorna. Segraren körde på 57:30.
Munskydd på – fram till startlinjen
En mara blir ju ännu roligare om man klär ut sig till ölflaska.
Efter 4.5 km sprang min 4:30-grupp om 5-timmarsgänget.. Kändes lite märkligt..,
Muzik!
Drygt 1 kilometer kvar och de här snubbarna erbjöd egen vätskekontroll med Aperol
Inte näjd – men jag kom runt till slut
Startområdet var välorganiserat – förstås – kul oxå att samlas just framför riksdagshuset eftersom det var val i Tyskland denna dag.

Siktar redan på nästa år!

Så var det avklarat: sista träningspasset inför Berlin – som inte gick särskilt bra – och även denna gång får jag konstatera att det tyvärr inte blev lika många långpass som jag hade hoppats på innan loppet, något som jag får ta igen nästa höst när jag ska vässa formen inför New York City Marathon.

Det är ett välbekant faktum att efter målgången brukar många löpare konstatera ”aldrig mer” – likväl sitter de där framför datorn, kanske redan samma kväll, och börjar leta efter ett nytt lopp, en ny utmaning, en ny morot för alla sega vinterpass i snö, blåst eller regn på tvären.

I mitt fall är det redan gjort – eftersom jag rekordtidigt bestämde mig för att föranmäla mig till New York nästa år – så efter Berlin har jag drygt 13 månader på mig att revidera upplägget, träna mer, träna bättre och träna mer strukturerat för att komma ännu bättre förberedd till starten på Staten Island.

Två av nycklarna blir att fortsätta med regelbunden styrketräning och få till fler långpass, gärna i form av några halvmaror när tävlingarna kommer igång igen på allvar. Helsingborg, till exempel, är ett. trevligt och ligger dessuton bra till i tid, två månader innan New York.

En viktig förutsättning är förstås också att hålla sig hel och frisk, vilket jag lyckats med under hela pandemin (ta i trä) så det vore himla typiskt om jag blev sjuk just den här helgen…

Vecka för vecka – 37 veckor innan Köpenhamn 2019 (brun linje) respektive Berlin 2021 (blå)

I början av pandemin blev det många och korta pass, löpning blandat med powerwalk för att bygga upp kroppen igen efter skadorna och den mixen har jag fortsatt med även i år.

Diagrammet ovan talar sitt tydliga språk – från vecka 1 till dags dato har jag närmare 45 procent fler kilometer i benen än under motsvarande period inför min senaste mara, den i Köpenhamn 2019. Men det är med powerwalken inräknad – ett motsvarande diagram för enbart löpning skulle visa en ökning på ungefär 12 mil eller 15 procent under perioden. Alltid något!

Men frågan är hur långt det räcker – till syvende och sist är det dagsformen som avgör och de senaste veckorna har det känts som att den dippat och att halva sträckan skulle vara fullt tillräckligt. Men jag får hoppas att det bara är det vanliga hjärnspöket inför ett lopp och att jag kommer att få extra energi av att äntligen få vara med om Berlin, en av tusentals löpare, framhejad av orkestrar och en munskyddsbeklädd publik…

Den ursprungliga planen var att öppna i ett tempo om 6 blankt, precis som jag gjorde i Köpenhamn 2019, men vi får se vad dagsformen säger på söndag, om jag ska backa ett steg och istället ta rygg på den farthållare som siktar på 4:30.

Söndag 10:30 – håll tummarna!

RunTobyRun! #14083

Nästa söndag firar jag triumfens ögonblick!

Var lugn – jag har inte drabbats av hybris och övertro på mig själv inför Berlin Marathon nästa söndag utan det handlar om världens bästa löparfilm, Chariots of Fire.

Den 26 september är det nämligen exakt 40 år sedan Triumfens ögonblick (Chariots of Fire) hade svensk premiär. Filmen belönades året därpå med fyra Oscar, däribland årets bästa film, och var nominerad till ytterligare fyra statyetter,

Den här filmen är och förblir en av mina absoluta favoriter – oavsett genre – och den i särklass bästa spelfilm jag sett om löpare. Än i dag får jag gåshud på armarna av att se den ikoniska öppningscenen, där de vitklädda löparna springer i vattenbrynet till Vangelis’ suggestiva musik (även den Oscarsbelönad).

Det är vackert, välspelat och så välgjort in i minsta detalj, även återskapandet av olympiaden 1924. Att den dessutom är based on a true story gör knappast filmen sämre! Huvudpersonen Harold Abrahams, som vann 100 meter på 10.6 sekunder, var för övrigt den förste europé att vinna olympiskt guld på distansen. Han dog 1978.

Till Berlin Marathon ska jag försöka ta med mig Abrahams’ fokus på mållinjen, som man aldrig får släppa bara för att det börjar ta mot – då blir det bara ännu värre att ta sig i mål.

RunTobyRun!

BILDER FRÅN FILMEN (YOUTUBE)

Bloggen 7 år!

Lyfter vördnadsfullt på löparkepsen och tackar dig och alla andra som läst min lilla blogg under de första sju åren.

Vill också passa på att – än en gång – tacka alla som bläddrat i eller laddat ner RunTobyRun i bokform – ni är nu närmare 2 000. Tack!

RunTobyRun!

”GÖTEBORGSVARVET” – alla vägar bär till Fuglie

Så var det äntligen dags för Göteborgsvarvet – men i form av en gråmulen sololöpning längs åkrarna norr om Trelleborg, ett nyttigt långpass som gav både mersmak och nya frågetecken inför Berlin Marathon om två veckor.

Morgondimman låg fortfarande som ett tjock täcke utanför fönstret, när jag tog på mig skorna för att gå ner till tågstationen. Men väl framme i Trelleborg hade tjockan tack och lov lättat så att det kändes lite säkrare att ge sig ut på småvägarna.

Målsättningen för dagen var att hålla ett så jämnt tempo som möjligt, runt 6 blankt per kilometer, för att simulera första halvan i Berlin. Kanske var det trångt i starten eftersom jag tappade 35-40 sekunder fram till 2-kilometerspasseringen, ett tapp som jag sedan behövde ytterligare 3 kilometer för att hämta hem – vilket samtidigt innebar att jag under dessa tre höll för högt tempo (5:45-5:50) vilket man kanske ska passa sig för.

Vid 10 kilometer hade jag 38 sekunder till godo – ett försprång som jag sedan tappade någonstans i höjd med Hallongården i Bodarp (gott fika, kan dock vara trångt om plats när det inte går att sitta utomhus) där vägen bjuder på några sega motlut – inte branta backar, direkt, men ändå fullt tillräckliga för att påverka steglängden och orken.

Gjorde ett 10-sekundersstopp vid kyrkan i Fuglie för att ta en selfie, en mental passeringspunkt ungefär i dignitet med Poseidonstatyn på det riktiga Varvet.

Fuglie, tänker kanske du, vad är det nu för speciellt med Fuglie? Förmodligen ingentng. Vi brukar bara skoja om att alla vägar på slätten leder hit. De har en fin kyrka, vars arkitektur och inredning känns tämligen oskånsk, och en slingrande bygata som på något märkligt sätt för tankarna till Midsomer. Kamske inte lika pittoreska hus, men man skulle säkert kunna hitta ett kvarglömt lik någonstans efter den lokala fågelholksklubbens årsmöte. Nej, nu skenar tankarna iväg…

Tyvärr gjorde inte benen detsamma för efter Fuglie började det gå tungt. Tyckte också att ryggslutet började göra sig påmint och är det någonting jag absolut inte vill så är det att få tillbaka mitt gamla ryggont. Så jag började gå, exakt 2 kilometer mellan 16 och 18, och det var ju knappast det genrep jag hade tänkt mig. Surt!

Första gång-kilometern gick på 9:20 – helt okej – så jag bestämde mig för att gå ytterligare en kilometer och sedan börja jogga igen vid stationen i Östra Grevie. Alla som varit i en liknande situation under långlopp vet att det kan vara jättesvårt att komma igång och springa igen, när man väl börjat gå. Men idag funkade det!

Noterade 7:00, 6:43 och 6:19 på sista tre, vilket jag ser som ett resultat av positivt tänkande och det får också bli det främsta jag tar med mig från detta genrep till startlinjen i Berlin. När det väl börjar ta emot, då ska jag försöka ta fram minnesbilden av hur jag sprang sista biten på cykelvägen från grannbyn.

I och med promenaden på 2 kilometer missade jag tidsmålet med ganska exakt tio minuter – varav jag tappade ungefär sju under gångpasset. För att skona kroppen valde jag också bort min ursprungliga plan, att fortsätta 4-5 kilometer efter ”Göteborg” för att få mer distans på banken. Vi satsar på vila istället!

Till sist: jag går ju egentligen inte igång på virtuella lopp, men eftersom jag ändå skulle ut och springa så reggade jag min runda i RaceOne-appen – och sen gick det inte många minuter förrän det trillade in en ”målgångsfilm” med pepp. Och en kul bild på tidtagningsbilen, visandes min tid på upploppet (bilden överst på sidan).

RunTobyRun!

16 dagar kvar…

Två och en halv vecka kvar till Berlin – och visst känns det lite overkligt att få ställa sig på startlinjen igen för att springa ett stort lopp, trots att pandemin är långt från över. Fast hur redo är jag egentligen?

Ska jag vara ärlig hade nog halva distansen varit fullt tillräcklig, med hänsyn till dagsformen och det faktum att jag inte heller denna gång kommit upp i de önskade tremilarna. Men det är bara att bita ihop och försöka göra sitt bästa – och njuta av stunden, hur jobbigt det än blir sista tredjedelen.

Målet blir, som alltid, att ta sig runt och lyckas jag bara med det spelar det egentligen inte så stor roll om det går på 4.20 eller 4.50 – den ende som har rätt att ha någon synpunkt efteråt är jag själv. Men självfallet hoppas jag att klockan stannar under 4.30…

Min plan var ju att springa Göteborgsvarvet på lördag som genrep, men istället kommer jag att få springa i min ensamhet över åkrarna norr om Trelleborg. Det kommer helt klart att bli svårare att hålla ett jämnt tempo, å andra sidan slipper jag trängas med tusentals andra löpare och riskera att gå ut för hårt. Oavsett blir det ett viktigt pass och jag ser helst att jag fortsätter några kilometer till när jag nått 21 kilometer.

Leiden

Overkligt kändes det också i torsdags, när jag åkte till Kastrup för att flyga till Amsterdam – laddad med vaccinationsbevis och en trave munskydd. Hur var det nu man gjorde?

Väl framme på Schiphol var det inte en kotte som kollade någonting, lite märkligt kanske eftersom de holländska myndigheterna krävde att man fyllde i både en hälsodeklaration och en blankett med vilket vaccin man fått. På racerbanan Zandvoort, däremot, kollade de covidpassen vid entréerna inför formel 1-loppet och det var väl tur det, med tanke på att det var minst sagt trångt bland de 70 000 åskådarna i det orangea publikhavet.

Zandvoort badade i orange under helgens formel 1-lopp. Stämningen var på topp långt innan lördagens kval (ovan).

Om två veckor är det alltså dags för en ny flygtur, denna gång till Berlin. Arrangörerna jobbar för fullt med covid- och hygienrelaterade frågor och precis som vid insläppen på Zandvoort kommer det att vara ett krav att alla löpare är fullt vaccinerade, har intyg på att de återhämtat sig från covid eller – i värsta fall – tar ett PCR-test i anslutning till expon på Tempelhofs gamla flygplats.

Är inställt på att det kommer att bli en tung dag på Berlins gator – men vi slipper i alla fall springa med munskydd på. Alltid något.

RunTobyRun!