Två veckor kvar!

Den senaste veckan har jag på facebook lagt ut en personlig förhands-sightseeing till New York City Marathon, utifrån de delar av staden som jag tidigare besökt. Här kommer alla inläggen i ett svep – fler bilder hittar du på facebooksidan!

Nu är det bara två veckor kvar till startskottet för New York City Marathon som innebär att fältet släpps upp på Staten Island Verrazzano Bridge. Backen bjuder på cirka 60 meters stigning som skön uppvärmning innan man kan njuta av utsikten och känna hur 55 000 par fötter får bron att börja gunga. Jo, det lär faktiskt vara så. Verrazzano är nämligen den längsta hängbron i USA, vilket märks inte minst om somrarna när värmen får kablarna att utvidga sig så att bron ”sjunker” nästan fyra meter. Coolt eller scary? Välj själv…

Tågstopp i Stapleton på Staten Island. Verrazzanobron i bakgrunden.

Har besökt Staten Island ett par gånger och till och med övernattat där. Var där som hastigast i vintras och tyckte det mesta såg rätt sjaskigt och sunkigt ut. Så kanske gör de flesta turister rätt, som vänder runt i färjeterminalen och styr tillbaka mot Manhattan. Staten Island Ferry är ett av stadens bästa gratisnöjen och utsikten mot Manhattans skyline är magnifik. Dessutom passerar båten hyfsat nära Statue of Liberty.

Stadens bästa gratisnöje?

EFTER VERRAZZANO BRIDGE fortsätter New York City Marathon upp genom Brooklyn. De tre startfållorna går tydligen ihop först efter en halvmil. Brooklyn är – som det mesta utanför Manhattan – väldigt olikt Manhattan och värt ett besök som sträcker sig längre än till östra fästet på Brooklyn bridge (maran passerar inte över detta klassiska landmärke).
En mysig grön oas var Brooklyns botaniska trädgård – skriver ”var” eftersom det är 19 år sedan jag var där sist. Maran passerar några gator väster om BBG innan den rundar Barclays center (NBA, NHL) och vidare upp mot Queens. Brooklyn har för övrigt en populär halvmara som går i slutet av maj.

Brooklyn bridge

EFTER BROOKLYN fortsätter New York Marathon upp genom Queens, över ikoniska Queensboro Bridge till Manhattans östra sida, där man följer First Avenue norrut i nästan 70 kvarter innan det bär av en kort vända till the Bronx – och sedan tillbaka till Manhattan igen.

Det här är områden jag har rätt taskig koll på. 1988, när jag första gången var i New York varnade man fortfarande turister för att åka till the Bronx eller till Harlem (det senare kunde vi förstås inte motstå ändå…) ja helst skulle man inte åka tunnelbanan alls eftersom det innebar rätt stor risk för att bli rånad. Så the Bronx har jag nog inte ens åkt igenom – Queens däremot har jag åkt till ett par gånger för att titta på baseboll med NY Mets – fast baseboll knappast är min grej, egentligen.

New York Mets på dåvarande Shea Stadium.

Men oavsett om du gillar sport så rekommenderar jag dig verkligen att gå på någon form av sportevenemang om du åker till USA; skulle matchen kännas lång och seg finns det garanterat underhållning på läktaren; kolla bara in publiken. Alla äter och dricker, hela tiden, det är inte klokt vad folk sätter i sig under en match!

Första gången jag skulle se NY Mets köpte jag en biljett för 6,50 USD som hade alldeles utmärkt utsikt. Några år senare övertalade jag K att följa med och vi skulle precis till att köpa en liknande biljett när det plötsligt dök upp en snubbe från vänster och nasalt tjoade ”this is your lucky day” som om han hade varit en karaktär ur något slags Woody Allenfilm. Det visade sig nämligen att snubben boxplatser för 30 dollar stycket som han inte behövde, eftersom han själv hade fått ännu finare platser, och de ville han ge till oss. Vilket vi först tyckte kändes lite skumt, tänk om de var falska. Men vi tackade jag och satt sedan bra, precis ovanför third base och bakom en jättestor pappa med sina barn. Ett antal kycklingvingar, burgare och drickor senare tröttnade barnen – typ halvvägs in i matchen – varpå pappan fick samla ihop flocken och lomma iväg.

Därefter utbröt den stora underhållningen, när två snubbar började ordfajtas på vår läktare. Den ene häcklade Mets oavbrutet, för de var ju så kopiöst dåliga jämfört med stadens andra lag, Yankees (som spelar uppe i Bronx). Snubben på vår sida om staketet lyckades dock få sista ordet med en dräpande replik: If you love the Yankees so much, why do you come here? Are you too afraid to park in the Bronx?

Mika Zibanejad och Henke Lundqvist är två svenska profiler i NY Rangers.

Legendariska Madison Square Garden är förstås ett mecka för sportintresserade turister. Men det är svårt att hitta biljetter under 1000 kronor (gäller både basket och hockey). Vill man ha mer prisvärda hockeybiljetter är det lättare om man istället väljer att kolla in NY Islanders eller New Jersey Devils. TIll det senare tar man tåget från Penn station, tar bara 20 minuter + cirka 10 minuters promenad. Till Islanders kan det ta betydligt längre, beroende på om hemmamatchen spelas i Brooklyn eller ute på Long Island. Kolla noga var matchen spelas!

Fast det är klart, varken Islanders eller Devils har ju inte någon Henke Lundqvist i mål…

Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir

EFTER EN VÄNDA I THE BRONX vänder maratonlöparna ner mot Manhattan igen och med ungefär en halvmil kvar når man Central Park – den gigantiska grönytan mitt på Manhattan. Här passerar man de välkända museerna längs femte avenyn, som MOMA och Guggenheim innan man tar av vid Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir och sedan följer insidan ner genom parkens södra del innan det vänder norrut igen. Men då är det bra nära…

Ja, detta var min förhands-sightseeing av New York City Marathon utifrån de delar av the Big Apple som jag besökt. Avslutar med en länk till arrangörernas egen turistguide:
https://www.nyrr.org/…/2019/a-tourists-guide-to-the-marathon

RunTobyRun!

Februari 2019: testar målgången.

Ytterligare ett fall framåt…

Veckan har bjudit på ytterligare ett fall framåt, med bland annat två pass över milen. Men tiden är knapp och det kommer att bli tufft i New York, jäkligt tufft…

Ja, formkurvan fortsätter att peka uppåt och kan jag bara träna på som planerat så kommer det nog att gå bra i New York. I alla fall första halvan, sen kommer det nog att bli jäkligt tufft. Men det är som det är, bara att gilla läget och fortsätta kämpa på enligt plan B: övningar hemma morgon och kväll, cykel och gång på löpband samt ut och springa i ungefär samma omfattning som jag skulle gjort de sista två veckorna fram till loppet.

Plan B kommer att rädda lite av, men långt från all den kondis jag tappade under fyra veckors förkylning och ryggont. Men de missade långpassen finns det förstås ingen möjlighet att ”rädda” tillbaka så här sent inpå loppet. Som sagt: bara att gilla läget…

Inviger nya cykelvägen över kommungränsen

Men det finns glädjeämnen… I onsdags lyckades jag springa min första hela mil på 1.5 månad och det var onekligen en stor boost. Inte bara för att jag grejade det; det var dessutom usla förhållanden i Pildammsparken: spöregn, lerigt och gigantiska vattenpölar att försöka hålla sig borta från (i alla fall på första varvet, sedan är det bara att inse att fakkit, det är inte lönt…). Det var oerhört skönt efteråt!

Dagens 12.5 km var mitt första träningspass på asfalt sedan jag fick ont i ryggen, och det kändes också riktigt bra efteråt. Gjorde milen på ganska exakt 60 minuter, vilket är det tempo jag egentligen hade planerat att försöka springa New York i. Men det kommer förstås inte att funka i fyra mil, frågan är om det ens skulle funka halva vägen. Så jag tänker mig att gå ut i ett tempo runt 6:30 – i alla fall efter den inledande 60-metersbacken uppför Verrazzanobron. Går det, så flyttar jag ner en startfålla till nästa farthållargrupp, men i värsta fall får jag köra solo ungefär som jag gjorde i Grekland 2016.

Målet, oavsett, blir förstås att komma i mål. Och försöka njuta så mycket det bara går längs vägen!

RunTobyRun!

Ett fall framåt!

Ryggen gör sig fortfarande påmind emellanåt, men den här veckan har jag i alla fall kunnat börja springa igen… Alltid något! Och vips känns det inte lika dystert inför avresan till New York den 31 oktober utan att det ska bli riktigt kul. Sen får vi förstås se vad ryggen – och andra kroppsdelar – säger efteråt…

I början av veckan var jag på mitt tredje (och förhoppningsvis sista) besök hos naprapaten. Han önskade mig lycka till och hoppades att slippa träffa mig igen – något jag inte skulle ta allt för personligt – men framför allt uppmanade han mig att ”släppa sargen” och pröva att springa så fort jag kände att det inte tog emot i ryggslutet.

Så från förra veckans nolla i träningsdagboken har jag denna vecka kunnat bygga på med mera cykel, mera gång och – bäst av allt – 12.7 kilometer löpning:

  • I tisdags: 500 meter
  • I onsdags: 2 000 meter
  • I fredags: 4 200 meter
  • I dag: 6 500 meter (+ 1 000 upp/nedvarvning)

Helst hade jag förstås velat ha ett par tremilare i benen inför New York men med tanke på hur det sett ut i september och hittills i oktober får man vara glad över att det över huvud taget går att springa igen. Nu gäller det bara att inte falla för frestelsen att springa för mycket utan att verkligen bygga på stegvis så att jag inte åker på någon korkad överbelastningsgrej.

Fredag kväll: en tiondels mara inomhus! Ett fall framåt!

Min plan är att greja milen senast nästa helg och sedan 15 kilometer veckan därpå i Köpenhamn. Hade inte tänkt ställa upp i Spartas ”Start op” i år eftersom det ligger bara åtta dagar innan New York. Men nu kändes det plötsligt helt rätt för att få ett bra pass med draghjälp i lagom tempo.

”Start op” är ett av Spartas fyra träningslopp inför Copenhagen Marathon, som alla erbjuder ett 15-tal olika farthållargrupper. ”Start op” är dessutom riggat så att man kan låta dagsformen bestämma om man vill springa 5, 10 eller 15 km. Är man trött kliver man av, annars håller man sig bara kvar i varvningsfållan och går ut på ytterligare ett varv.

Dags att lufta den röda kepsen igen – se ovan!

Förra året (bilden ovan) var det kallt som f-n på ”Start op” och jag kände mig tämligen oinspirerad. Det var en sån där dag då man bara slår på autopiloten och låter ballongerna framför göra jobbet. Men det kändes skönt efteråt!

Kan jag nu greja ”Start Op” i lagom tempo, säg 6:30/km, så ska jag nog kunna ta mig till starten på Staten Island söndagen därpå. Sedan får det bära eller brista men jag hoppas verkligen att ryggar och annat håller så att jag inte fastnar någonstans i the Bronx utan tar mig hela varvet runt till mållinjen i Central Park.

För bara en vecka sedan kändes den tanken jäkligt skrämmande, nu känner jag att wow, vad det här ska bli kul!

RunTobyRun!

Idag: mitt längsta pass sedan Färöarna. Dags att släppa livbojen!

Fotnot: mina 15-kilometerslopp i Köpenhamn. En gång (2013) har jag utnyttjat möjligheten att kliva av i förtid och gå i mål efter 10 km.

  • 1.16:48 (Köpenhamn 2016)
  • 1.17:48 (Köpenhamn 2013)
  • 1.18:32 (Köpenhamn 2014)
  • 1.23:28 (Köpenhamn 2019)
  • 1.25:29 (Köpenhamn 2018)

Höstens viktigaste vecka

Ojojoj! Nedräkningen går hysteriskt fort, nu är det BARA fyra veckor kvar till New York och med tanke på att min rygg fortfarande inte är okej är det förstås väldigt ont om tid. Tack och lov har ryggen svarat bra på behandlingarna och rehab-övningarna – så just nu känns det faktiskt inte helt otänkbart att faktiskt kunna komma till start den 3 november.

Vecka 40… Halvvägs mellan Färöarna och New York var den här veckan tänkt som höstens viktigaste vecka som avstamp och värdemätare på formen inför min sjunde mara. Planen var att jag skulle springa 15 km i måndags, 5-6 i lugnt tempo i onsdags samt 33.5 igår på Gråmanstorps Backyard Ultra, men av detta blev det förstås inget. I stället blev det en vecka bestående:

  • Två vändor till naprapaten
  • Stretch + foamroller-övningar morgon och kväll
  • Fem vändor till gymmet (77 km cykel, 3.6 km gång på löpband)
  • 3 km promenad i skogen – utan tvekan veckans höjdpunkt.
Första träningspasset ”till fots”: 1.6 kilometer gång.

Det är förstås trist att häcka inne på gymmet istället för att vässa formen utomhus. Men det blev en viktig vecka i alla fall. Och det ger en liten boost att ryggen trots allt blivit lite bättre, fortsätter det så här kan jag kanske jogga lite i slutet av nästa vecka. I så fall är det tre veckor kvar till New York, vilket förstås är knappt om tid men ändå kommer att räcka för att i alla fall komma till start – även om det blir i rätt otränat tillstånd. Blir förstås också intressant att se vad ryggen och sätesmuskeln – säger om fyra mils löpning men den dagen, den sorgen. Då är jag i alla fall på plats!

Hur illa är det då? Ja, det är svårt att beskriva. Jag går inte längre som en bajsnödig pingvin utan kan promenera rätt obehindrat och i hyfsat tempo. Då och då ömmar det till – värst är det när jag ska upp och ner från sittande, kliva ur bilen eller plocka upp saker på golvet. Ta på byxor, strumpor och kalsonger är inte heller särskilt kul utan görs lättast i liggande ställning i sängen. Och det är bra med långa skohorn…

Så sent som i måndags och onsdag förmiddag kändes det för jävligt, nu är jag i alla fall optimistisk och gör som grodan: lever på hoppet.

RunTobyRun!

3 km i Torup – veckans bästa. Nästa helg kanske jag grejar varvet joggandes?

September

Så har det blivit dags att sammanfatta ännu en månads löpning, som började med en fantastisk löpupplevelse på Färöarna men sedan bara blev skit…

Min målsättning är, som tidigare, att springa i snitt minst 10 pass och 100 kilometer per månad varav hälften ”på bortaplan”, det vill säga bortanför byn och riksväg 101. Samt att försöka variera längd på passen, tempo och underlag så mycket som möjligt.

Den här gången gick det inte som planerat och hänger förstås ihop med två veckors förkylning och sedan groteskt ont i ryggen (se föregående inlägg). Det är förstås oerhört surt att det kommer just nu, mitt i uppladdningen inför årets sista stora utmaning, men inte så mycket att göra något åt. Shit happens. Men jag hade hellre tagit eländet i november…

Totalt sett ligger jag ändå på plus för 2019. Så här ser det ut i träningsdagboken efter nio månader (inom parantes planerad träning i september respektive hittills i år):

* Antal pass: 8 (10). Totalt i år: 103 (92)
* Antal kilometer: 58.6 (90.1). Totalt i år: 982.3 (890.1)
Antal pass ”på bortaplan”: 3 av 8 = 37.5 % (mål 50 %). Totalt i år: 63 = 61,1 %.
Antal lopp: 1 (1). Totalt i år: 13 (10).

Tappet under september innebär också att det fattas ett par mil till målet att springa 300 kilometer per kvartal, vilket jag av tradition brukar omsätta i ett träningsbidrag till organisationer som gör bra saker. Kommer jag inte upp i 300 kilometer så blir bidraget 300 kronor i alla fall och denna gång går pengarna till Unicef.

RunTobyRun!

Dyster läsning

Var hos naprapaten idag och kollade mitt ryggont – som i själva verket nog inte sitter i ryggen utan i stora sätesmuskeln. Han konstaterade att än finns det visst hopp om att jag ska kunna springa i New York den 3 november. Frågan är bara hur mycket jag hinner träna fram till dess?

En sak är säker: man blir inte yngre (jag är ju snart 52). Ändå är det lätt att glömma bort detta obönhörliga faktum när träningen flyter på och går enligt plan. Och så rätt vad det är, så sitter man där igen med en ömmande vad eller rygg.

Har bläddrat baklänges i bloggen och konstaterar att det varit en hel del som stört träningen sedan jag ”återuppstod” som löpare i juni 2012:

  • 2013: hälarna (fettsäckarna)
  • 2015: ont i höger knä, ena vaden och ryggen. Året slutade med att jag tvingades operera bort gallblåsan (ingen idrottsskada, men ändå…)
  • 2016: ryggen
  • 2017: lårmuskel, vänster knä (flera gånger, sista gången ledde till sju månaders rehab).
  • 2018-19: vadmusklerna (liknande kramp, fyra gånger vid löpning över 20 kilometer)
  • 2019: sätesmuskeln
Rehab, januari 2018.

Trots alla skador har jag, enligt bloggen, faktiskt bara missat två planerade lopp på grund av skador (Blodomloppet 2016 och Copenhagen Marathon 2016). Har missat desto fler på grund av sjukdom, varav det senaste var Göteborgsvarvet 2017.

Sedan dess har jag kommit upp i hela 30 starter utan DNS (ej startat) eller DNF (brutet). Men, för att citera en gammal fotbollskommentator, statistik är till för att brytas och i mitt fall lär det ske på lördag i Kvidinge. Men hellre det än att missa New York!

Sen kanske det är läge att krypa in på gymmet och köra mer styrka för att försöka undvika att åka på fler skador…

RunTobyRun!

Ovälkommen påminnelse om att man inte är odödlig

Nej, det känns inget vidare just nu. Först två veckors förkylning och sedan groteskt ont i ryggen – samtidigt som klockan obönhörligt tickar ner till årets sista stora utmaning, New York Marathon.

Sprang en lätt runda i torsdags, 6 kilometer i lugnt tempo. Att det skulle gå tungt var knappast någon överraskning, med tanke på all hosta. Däremot hade jag inte räknat med att ryggen skulle börja protestera, först lite grann och sedan i går kväll (fredag) med full kraft och då är man ju inte särskilt kaxig.

Egentligen började det ömma i ryggen redan förrförra helgen, när hostan var som allra värst. Sen lugnade det ner sig några dagar innan det kom tillbaka, men inte värre än att jag kunde röra mig normalt. Och så gick det över igen… Men nu… Så fort jag ska resa mig från en stol, soffan eller – värst av allt – bilen så är det jäkligt tufft.

Torsdagens pass: lugnt och tungt men kändes ändå som ”back on track”

Vid tidigare ryggont har det oftast funnits en naturlig förklaring till problemen. Att jag lyft fel, fastnat med gräsklipparen i för tjockt gräs eller något annat dumt. Minns speciellt en gång, 2010, när jag drabbades av akut ryggskott lagom till att jag skulle åka upp till Gävle för att hälsa på min 97-åriga mormor som brutit benet. Flyget och tåget upp var ingen hit, men värst av allt var när jag skulle försöka kravla mig ur min mosters lilla bil. Fy för den fuktige! Väl uppe hos mormor var det ingen tvekan om vem av oss som hade bäst dagsform (det var inte jag). Hemresan hem, i en av SJ:s liggvagnar, var heller ingen behaglig upplevelse…

Men det gick över, den gången, och det lär det göra även denna gång, frågan är bara hur snabbt för det är ju bara fem veckor kvar till New York Marathon. Varje missat träningspass ”kostar”, inte bara ett antal kilometer utan även att jag inte får någon riktig chans att försöka hämta tillbaka det flås jag tappade under förkylningen.

Träningsmässigt handlar det inte minst om att flera viktiga långpass; ett som jag hade planerat förra helgen, 15 planerade kilometer på måndag och så 4-6 varv på Gråmanstorp Backyard Ultra nästa lördag, som var tänkt som det stora genrepet och en bra fingervisning om hur det står till med formen.

GBU är också ett lopp som jag hade sett fram mot av flera anledningar. Fick tipset av en gammal jobbarkompis att det finns en nystartad löparklubb i Kvidinge (som ligger ungefär mittemellan Helsingborg och Hässleholm) och att de skulle köra en inofficiell backyard ultra, klubbens första egna arrangemang någonsin. Först tänkte jag att den låg ”fel”, fyra veckor efter Färöarna och fyra veckor före New York, men kom sedan fram till att den ju faktiskt låg helt rätt för att få till ett bra långpass i lugnt tempo under trevliga former. Plus att det känns kul att stötta en liten entusiastisk klubb ute på landet – idrottens själ, liksom.

Nåväl, vi får väl se vilken dom jag får av naprapaten i morgon. Worst case är ju att inte kunna springa New York alls, second worst är att komma dit fullständigt otränad och plåga sig runt medan alla andra springer lätt och ledigt, persar och njuter till fullo av atmosfären.

Best case? Ja, det är förstås att naprapaten knäcker till ryggen på något magiskt sätt, beordrar några dagars vila och att det sedan bara är att köra igen för fullt, i alla fall ett eller två varv på GBU. Då är jag i alla fall med i ”loopen” igen…

RunTobyRun!

Förkylt

Två veckor efter Färöarna visar träningsdagboken fortfarande på 0 meter löpning. Orsaken är den stora höstförkylningen, som var och varannan går omkring och suckar över och som det inte finns så mycket att göra åt mer än att bara vänta ut den och hoppas att den går över så fort som möjligt.

Jag hade planerat in några extra dagars vila efter äventyret på Färöarna, men är nu uppe i två veckor och det kommer att behövas ytterligare några dagar innan jag vågar testa att ge mig ut igen. Det betyder 5-7 missade pass, varav minst ett långpass (som jag hade planerat in nu i helgen). Surt, men som sagt: inte så mycket att göra åt.

Finns det något positivt med detta? Ja, det gör det förstås. Kroppen mår säkert bra av att vila – även om det hade varit bättre att ta det lugnt i mitten av november, när årets alla mål klarats av. Och det kunde ju varit värre – exempelvis om förkylningen hade slagit till dagen innan vår lilla bergsbestigning på Färöarna.

RunTobyRun!

Du kommer att kunna läsa mer om loppet på Färöarna i magasinet Springs höstnummer, som kommer ut någon gång i november. Har precis skickat in artikel och bilder till redaktionen!

Dags för studentikos marathon

Trots halvbusigt väder har det varit en helg med imponerande prestationer, bland annat på premiären av The Bridge Backyard Ultra vid Öresundsbrofästet utanför Malmö. Och i Köpenhamn blev det minsann världsrekord på halvmaran: 58:01.

Själv är jag hostig och snuvig och kommer nog att få hålla mig lugn åtminstone till nästa helg. Inte kul, men det är förstås bättre att vara sjuk nu än i samband med något planerat lopp.

Veckan som kommer bjuder för övrigt på två helt nya lopp i Lund; först Spårvägsstafetten längs den blivande spårvagnslinjen (premiär i augusti 2020) och sedan kommer 300 studenter att ta sig an klassikern Marathon-Athen – om än i ny tappning…

Det är studentbostadsföretaget AF Bostäder som inviger ett nytt område – Marathon – och kommit på den ljusa iden att springa till Athen. Inte bokstavligt talat, som i Dekius Lacks bok Springa med vingar, utan ner till Cafe Athen som ligger i den så kallade AF-borgen bakom domkyrkan och universitetshuset. Sträckan kommer att vara 42 195 decimeter, alltså exakt en tiondel av den klassiska sträckan från Marathonas till Athen och som jag själv sprang 2016.

Vilken kul ide, den skulle jag gärna testa!

RunTobyRun!

Bloggen fyller fem år!

Idag fyller denna blogg fem år – vilket ju faktiskt är en rätt representabel ålder i sådana här sammanhang. Tack för att du läser!

Här är några av de bilder som rullat som ”topbanner” på sidan under de fem första åren – och varför!

TRONDHEIM HALVMARATON – veckofärskt lopp när bloggen föddes 2014.
BARCELONA MARATÓ 2014 – vissa städer måste man bara springa i, så är det.
Medaljsamlingen som den såg ut 2014.
MARATHONAS 2016. Kultpoängen bara rasslade in!
Bor man vid åkrar och en landsväg är det inte så konstigt att man längtar till skogen!
(10-kilometersrundan vid HALLBYSTUGAN, strax väster om Jönköping)
Coolaste medaljen i samlingen – MONTRÉAL 2017.
Men efteråt fick jag ägna sju månader åt rehab…
ÖSTERLEN SPRING TRAIL på Christinehof. En favorit!
NEW YORK CITY MARATHON – mitt nästa stora äventyr som du förstås kan följa på bloggen samt på facebook.com/runtobyrun. 3 november hoppas jag nå målet i Central Park (bilden).