Ett lopp var tredje vecka

Helsingborg halvmaraton 2018. Foto från HBGM.

Att du hittar mig rätt långt bak i fältet spelar ingen roll, jag tycker att det är kul ändå att springa lopp. Det ger helt andra möjligheter att testa ork, tempo och pannben än på träning och det sporrar mig dessutom i hur jag ska lägga upp och variera mitt träningsprogram.

Men visst, loppen har varit i mesta laget det senaste året efter mitt ofrivilliga uppehåll som orsakades av ena ledbandet efter halvmaran i Montreal september 2017. Det skulle dröja hela sju månader till min ”lopp-comeback” på Lundaloppet den 5 maj förra året – 5 kilometer i maklig takt för att inte riskera något.

Sedan dess har det blivit ytterligare 15 starter. Nästa helg blir det förhoppningsvis en 16:e i Kongens Lyngby och sedan även – tekniskt sett – ett 17:e lopp i Lund den 4 maj, som ju blir sista dagen på denna 365-dagarsperiod. Det motsvarar ett lopp var tredje vecka.

Under sommaren har jag sedan ett par inplanerade avstamp inför höstens stora utmaningar på Färöarna och New York City Marathon. Men sen… Sen ska det bli ett antal månader helt fria från lopp. Det behöver inte betyda att träningsmängden blir mindre, men att jag blir friare och inte behöver planera mitt upplägg utifrån någon tävlingskalender och det ska bli skönt. Fast väl där kommer jag säkert att sakna loppen men i så fall får jag odla upp lite längtan till det börjar bli vårvarmt ute.

Loppen är ju, trots allt, ett bra hjälpmedel för  min träning och ett slags kvitto. I mitt tempo är ju tämligen ointressant vad jag får för placering i mål. Däremot tittar jag gärna på snitt-tider och hur jag orkade genomföra loppen; lyckades jag hålla mig till min plan eller kom det något oväntat i vägen? Eller gick det rent av snabbare och lättare än jag hade trott innan loppet?

Trots allt är det ju betydligt lättare att lägga i en extra växel under ett lopp än på träning, alternativt att bita ihop och ta i lite extra när det börjar bli tungt. Den glöden kan jag aldrig uppbringa på träning utan känns det tungt stannar jag och tar en liten paus. Så här års kan man ju alltid låtsas stanna för att plåta något vårtecken längs vägen…

RunTobyRun!

CHRISTINEHOF: kyligt, vackert och jobbigt


#61 – 190413
Verkeån ekotrail, Christinehof (21.9 km)
2.23:11 (6:33/km)

Det hade kunnat bli en fantastisk vårutflykt, men efter förra helgens värme gjorde våren tyvärr halvhalt med följd att vitsippor, ramslökar och allehanda knoppar kurade ihop sig för att skydda sig i kylan.

Kyla och kyla, ja det blev väl 4-5 plusgrader till slut och dessutom är ekotrailbanan runt naturreservatet – tack och lov – mestadels skyddad från vinden så det blev inte så kallt för oss cirka 470 löpare som kom till start. Stigarna var dessutom torra och fina, det var enbart på ett par ställen man fick se sig för så att man inte satte skorna i något klafs.

Ekotrailen på Christinehof är, som jag tidigare skrivit, ett av mina favoritlopp. Det är inte bara vacker natur, det är dessutom utmanande och en tuff strapats att ta sig runt 21.9 kilometer och knappt 500 höjdmeter (vilket är precis vad jag behöver inför stundande äventyr på Färöarna).

Förra gången (2016) kändes inledningsrundan, väster om slottet, som en transport-sträcka. Den här gången njöt jag desto mer, där vi sprang i 2-3 kolonner längs grusvägen. Starten längs vattendraget i ekoparken är fantastisk fin – även om det inte blivit grönt än – och sedan kommer det lite barrskog som omväxling. Eftersom den första riktiga backen inte kommer förrän efter 5 kilometer valde jag att gå ut i ett normalt landsvägs-träningstempo (runt 5:45) fram tills det var dags att klättra – och då menar jag klättra – uppför en av de gamla slagghögarna vid alunbruket.

Som hjälp hade jag passertiderna från 2016 (Runkeeper-app) men de visade sig allt annat än pålitliga. Kunde jag verkligen sprungit första fem 3 minuter snabbare än jag gjorde 2016? Och var det verkligen möjligt att jag tappade motsvarande tid fram till 10-kilometerspasseringen? Tror inte det, det är nog snarare så att 14-kronorsappen inte hade så bra kontakt med satelliten och att den bestämde sig för att 5 kilometers-passeringen låg efter slagghögen, inte precis före backen som Garmin påstod idag. Arrangörens egen karta visar att passeringen är mitt uppe på slagghögen, men hur som helst bestämde jag mig för att sluta snegla på mina gamla tider och istället koncentrera mig på var jag satte fötterna.

RACE RAPPORT FRÅN 2016

Banan är som sagt fantastiskt vacker, men tekniskt med knepiga passager över träd och rötter och en och annan trappa in över en hage (hade inte kossorna på slutet väldigt, väldigt stora böjda horn…?).  Hade bestämt mig innan loppet för att gå uppför alla svåra backar för att spara på orken, men de suger kraft även i gångfart.

Fick lite extra energi efter 16 kilometer, när jag oväntat sprang förbi en gammal kollega som gjorde high five. Kul också fyra kilometer senare, när jag tog det lugnt uppför en backe samtidigt som jag kände efter i höger vad, där det började ömma. Var väl inte kramp på gång? Där och då blev jag omsprungen av en kvinna, som glatt ropade något i stil med ”det får vi väl läsa på bloggen sen”. Händer inte särskilt ofta att jag blir igenkänd på lopp och hur hon kunde känna igen mig på ryggtavlan är något av ett mysterium. Hursomhelst, kvinnan hette Hillevi och berättade efter loppet att hon persade med över 15 minuter, jämfört med förra gången hon sprang (bara det är väl värt ett eget blogginlägg!!!). Bra jobbat!

Tog mig i mål via de traditionella – och jobbiga – stentrapporna på en tid som var 5:20 snabbare än 2016. Det är bra. Fast jag hade hoppats springa in under 2.20 så helt nöjd kan jag ju inte vara.

Viktigast nu är att ta det lugnt och känna efter i vaden, så det inte är något knas. Nästa test är en halvmara på asfalt i Danmark om två veckor. Håll tummarna!

Passertider (enligt Garmin)

5 km: 28:07
10 km: 1.01:45 (33:38)
15 km: 1.34:22 (32:37)
20 km: 2.08:13 (33:51)

RunTobyRun!

 

Årsmålet nått på 5 000 meter

Tisdagskvällens träningspass på Hästhagens IP slutade med en skön boost och ”check” på mitt årsmål på 5 000 meter.

Kvällens runda innebar att jag sänkte mitt årsbästa med 38 sekunder men framför allt att jag grejade mitt årsmål att springa under 25 blankt. Vilket i sin tur nnebär att jag klarat detta mål samtliga åtta år sedan jag återuppstod som löpare 2012.

Inledde med att göra 1:51 på första varvet, för att få några sekunder ”på banken”, och låg sedan och cruisade i ett jämnt och stabilt tempo (1:59-2:00/varv) tills det var 400 meter kvar, då jag ökade tempot lite.

Spontant känns det som att det borde gå att plocka minst en halv minut till, men det får bli en senare fråga för nu är det längre utmaningar som  väntar!

RunTobyRun!

Skåneleden 2: styr kosan mot sydligaste slättlandskapet

Efter förra helgens ”bergsklättring” på Romeleåsen bestämde jag mig för att försöka beta av ett antal sträckor på Skåneleden under året – dock utan något bestämt mål när det gäller antal, i vilken ordning eller hur ofta utan det blir upp till humör och dagsform när jag känner att jag behöver variation eller upptäcka nya saker längs vägarna.

Förra helgen bjöd ju som bekant på över 300 höjdmeter – dagens etapp på Söderslätt bjöd bara på drygt 50 så är man ute efter att samla altitud så är man fel ute. Sträckan går omväxlande på asfalt och grusväg och bjuder väl, i ärlighetens namn, inte på någon större naturupplevelse, speciellt inte så här års när de flesta åkrar ligger bruna och nyharvade. Men här och där sticker det upp vårtecken i dikeskanterna och helt ensam är man ju inte, för det vimlade både av morgonpigga bönder och fasaner (finns det överhuvudtaget någon fågel som ser mer förvirrad ut än när de skrockar iväg över vägen?).

Inledde dagens etapp 700 meter norr om den egentliga växlingspunkten mellan etapp 21 och 22 på den nord-sydliga leden (Skåneleden består av totalt fem olika ledsystem plus några extrasträckor) och förklaringen till detta var rent logistisk. Tog först tåget ett stopp till Östra Grevie och sedan bussen tio minuter österut längs 101:an till korset vid Fru Alstadvägen.

En nackdel med att vara ute på slätten är förstås att det blir jobbigt i motvind, här finns det i princip ingenting som skyddar utan det är bara att bita ihop i snålblåsten. I gengäld, så fort leden svänger åt ena eller andra hållet gäller det att snabbt öppna upp löparjackan för att inte bli kokt på insidan. Till fördelarna hör istället att det är lätt att hitta och se de orangea markeringarna, här finns inga träd eller stenskravel som kan skymma (eller, som utanför Häckeberga i lördags, en bautastapel med timmer som gjorde att jag missade var stigen vek av från stora grusvägen). Det var först inne i Trelleborg som jag fick problem att hitta markeringarna, men väl där är det ju rätt enkelt för alla vägar leder till havet. Typ.

Totalt idag: 13.8 km.

RunTobyRun!

Dagens etapp (2), markerad i rött. Första etappen, på Romeleåsen, var desto mer kuperad och om den kan du läsa här.

Startade dagens etapp norr om Fru Alstad, i korsningen med väg 101, som är närmaste busshållplats.

Titta, en uppförsbacke!

Nyharvat längs vägen.

Slutstation för NS-leden: Trelleborg C.

Countdown 6: knaster i knät

Bästa träningsrundan hittills (sett till upplevelsen).

Så har ytterligare en månad gått och nu är det bara fem kvar till löparäventyret på Färöarna – men nu har det i alla fall äntligen börjat trilla in några höjdmeter på kontot…

Men det kommer att behövas långt fler höjdmeter och betydligt fler kilometer på banken för att greja årets planerade utmaningar och frågan är om jag kommer att kunna/hinna klämma in något mer ordentligt långpass innan Copenhagen Marathon den 19 maj – ett lopp där jag förvisso inte tänker jaga någon tid utan försöka se som ”träning”. Men det ska ju helst vara någorlunda trevligt att ta sig runt också…

Det som ”spökar” i kalendern är nämligen det faktum att jag har två lopp inplanerade under april, den 13:e och den 27:e, följt av ”sprinten” på Lundaloppet den 4 maj.

Först väntar den härliga trailen på Christinehof (21.9 km/493 höjdmeter) och därefter en asfalts-halvmara i danska Lyngby och det är ju förvisso bra träning båda två. Men sen är det bara tre veckor kvar till Köpenhamn och det hade varit bra att i alla fall få till ett träningspass på 25-30 kilometer innan dess men i så fall får jag förmodligen strunta i Lundaloppet. Och då gör jag min chef besviken…

Hursomhelst, träningen har rullat på rätt bra den sista månaden även om jag har ett litet orosmoment i höger knä, som börjat knastra när jag går nerför trappor. Det är väl ledvätska eller brosk, antar jag, men så länge det inte gör ont så får det väl vara…

Sammanfattning Mars:

Min målsättning är, som tidigare, att springa i snitt minst 10 pass och 100 kilometer per månad varav hälften ”på bortaplan”, det vill säga bortanför byn och riksväg 101. Hittills ligger träningsdagboken på plus och jag har även lyckats hyfsat med målet att variera min träning, i alla fall geografiskt. Men jag vill ut i terränglådan mer för det är där jag haft årets bästa löpupplevelser hittills. Bästa loppet hittills var Stävie trail (3 mars) och bästa träningspasset trailen på Romeleåsen (29/3).

Så här ser det ut totalt på träningskontot efter tre månader (inom parantes: planerad träningsmängd för månaden/kvartalet):

√ Antal pass: 11 (11). Totalt i år: 33 (31)
√ Antal kilometer: 115.3 (102.4). Totalt i år: 316.1 (283.4)
√ Antal pass ”på bortaplan”: 8 (50 % = 5.5). Totalt i år: 24/33 = 72.7 %
√ Månadens tidsmål: JA (15 km under 5:45/km)
√ Antal lopp: 2 (2). Totalt i år: 3 (3)

RunTobyRun!

Ljuset!

Gick lite tidigare från jobbet idag för att jag hade tråkigt. Ville hellre ut och kuta… Det var motvind och allmänt tungt i början, men efter vändpunkten blev det lite lättare. Och kolla ljuset – visst är det härligt?

RunTobyRun!

En perfekt dag för trail!

Det var en sån där fantastisk vårmorgon, då det hade varit synd att sitta inne och häcka. VIlken tur att jag hade planerat in ett trailpass på Romeleåsen just denna dag!

Startade dagens pass från Ekevallen i Genarp och följde Skåneleden norrut mot the Lodge och sedan tillbaka igen. Det blev 20 kilometer, 307 höjdmeter och äntligen lite träning uppför jobbiga backar. Jobbigaste backen vid Romeleklinten var inte bara brant och brutal utan även full av stenar och rötter så där hade det varit svårt att springa ens om det funnits ork i benen.

Härligt också att se hur våren står för dörren, exempelvis vitsipporna som kämpar för att komma upp men som kanske väntar in sommartiden. Förhoppningsvis hinner de slå ut i massor till Verkeån trail på Christinehof om två veckor, där brukar vara extra vackert just när vitsipporna brer ut sig.

Hämtade nummerlappen till Christinehof igår och det ska som alltid bli härligt att komma ut till detta härliga lopp. 21+banan bjuder på nästan 500 höjdmeter, alltså långt mer än dagens utflykt, men känns ändå – i alla fall som jag minns det – mer lättlöpt. Vi får väl se hur det är med den saken den 13:e!

RunTobyRun!


Brant och brutalt på sina ställen

Något lättare backe – visst ser den inbjudande ut i vårsolen?

Målet är ingenting – vägen är allt, som Robban Broberg skulle sagt. Eller som Karin Boye skrev: det är vägen som är mödan värd. Gäller även när det är kläggigt!

Dagens sträcka markerad i rött. Klassificering: utmanande.

Västra Kärrstorp 10:34

Inser att jag bor i fel ände av landet, eller i alla fall Skåne, för att samla på höjdmeter. Men snart börjar jakten på altitud!

I dag fick jag nöja mig med snälla backar som denna (20-25 höjdmeter) och träna på att springa i motvind. Fast just det är vi nog rätt bra på här nere på Söderslätt…

RunTobyRun!

KÖPENHAMN: Tappade orken men klarade målet ändå


#60 – 190317
Marathontest 2, Köpenhamn (15 km)
1.23:28 (5:34/km)

Bättre än förväntat, men sämre än jag hade hoppats. Ja, det känns onekligen lite kluvet efter årets andra marathontest i Köpenhamn. Visst, jag klarade mitt tidsmål men jag är ändå inte nöjd med prestationen eller hur loppet utvecklade sig.

Dagen började inget vidare alls. Regnet vräkte ner medan jag körde över Öresundsbron för att ta mig till Österbro och dagens 15 kilometer, det andra av tre i Spartas serie med träningslopp inför Copenhagen Marathon. Lagom till start övergick regnet till duggregn och det är ju kanske inte heller optimalt, i alla fall inte i kombination med lblåst, men ändå att föredra jämfört med spöregn.

Skrev förra veckan på bloggen att jag tänkt sikta in mig på 5:45-ballongerna (1.26:15). Detta mål satte jag upp redan vid nyår, när jag planerade vårsäsongen inför kommande utmaningar, och ibland är det bra att hålla sig till sin plan, ibland är det bättre att släppa sargen och improvisera lite. Vilket var precis vad jag gjorde idag, eftersom formen känts rätt bra de senaste veckorna, inte minst i söndags när jag sprang på bana i Malmö. Alltså bestämde jag mig i veckan för att ta rygg på 5:30-gänget i stället för 5:45.

Men när det väl kommer till kritan är det inte intressant vilken form man hade förra veckan utan hur det känns innan start… Och där hade jag kanske kunnat lyssna bättre på mina stela och trött ben, men bestämde mig till slut för att gå ut i 5:30-tempo i alla fall och köra på så länge jag orkade. Det ”värsta” som skulle kunna hända var ju trots allt inte ”värre” än att jag kunde bli tvungen att släppa farthållarna.

Första 5 gick bra, men efter 7-8 kilometer började det gå tungt. Först benen, sedan magen, sedan ryggen, kändes allt svårare att räta på ryggen och sträcka ut på stegen. Bestämde mig för att försöka bita ihop till 10-kilometerspasseringen och sedan se hur det kändes Ibland kommer man ju in i en oväntad andra andning, men någon sådan kände jag tyvärr inte av idag utan gick över till plan B, att sakta ner på tempot.

Huvudräkningen fick fram att jag i detta läge borde haft ungefär 2:30 tillgodo på 5:45-klungan och så mycket borde jag inte hinna tappa till mål… Men vid 13 kom nästa svacka. Nu kändes det tungt, riktigt tungt, och jag lyckades nätt och jämnt motstå frestelsen att börja gå. Men jag bet ihop och väl i mål kunde jag konstatera att jag trots allt  tappade mindre än 15 sekunder per kilometer på ”mina” ballonger och dessutom måste sprungit jämnt med 5:45-gänget sista fem, eller rent av några sekunder snabbare än deras planerade tid (där fanns säkert i vanlig ordning ett antal som spurtade på slutet, men det kan vi bortse från). Med andra ord lyckades jag ändå hålla ett hyfsat tempo in i mål trots att jag var så himla trött.

Så frågan är: ska jag vara nöjd för att jag sprang bättre än jag egentligen hade planerat eller ska jag vara missnöjd för att loppet utvecklade sig som det gjorde och att jag kände att jag höll på att ta slut? Det är ju dessutom mycket möjligt att jag hade blivit lika trött även om jag gått ut i den långsammare fartgruppen, men om detta kan vi ju bara spekulera så det är lika bra att låta bli. Då är det lättare att säga att nu blir det några lugna pass framöver för att ladda om batterierna!

När det gäller Copenhagen Marathon så planerar jag, i alla fall just nu, för att gå ut i ett tempo om 6 blankt per kilometer. Så får vi se vad dagsformen säger om det!

Passertider:
5 km: 27:23
10 km: 54:49 (27:26)

15 km: 1.23:2 (28:39)

RunTobyRun!

Hagel (höst, vinter och vår samtidigt)

Det var kanske inte alla årstiderna på en och samma gång, men jag betade nog i alla fall av höst, vinter och vår under dagens tempopass i Malmö.

Sol, regn, hagel, på gränsen till snöblandat, sol, regn, grått, blött, sol – nej, men lite mera regn. Ja, det var tvära kast i det skånska vädret idag, men man kan ju faktiskt stå ut med det mesta. I alla fall så länge man är torr om fötterna. Fast om jag ska vara ärlig så är hagel i motvind, rätt i trynet, inte precis det jag längtar mest efter när jag ger mig ut på en löprunda..

I vårsolen på Hästhagens IP inledde jag först med att notera årets snabbaste ”femma” (25:41) som jag sedan – under den långa hagelskuren – sänkte till 25:08. Detta trots att jag inte tittade på klockan en enda gång förrän jag passerade mållinjen, vilket jag kanske borde gjort eftersom tiden bara var åtta sekunder över mitt mål för året och det hade jag garanterat kunnat spurta bort om jag haft koll på klockan eller en coach som vrålade mellantider. Men nu var det ju inte därför jag var där utan för att få lite tempoträning.

Att andra femman gick snabbare än den första – trots tröttare ben – kan säkert ha många förklaringar, varav den troligaste är att jag omedvetet pinnade på snabbare för att komma undan haglet och kliva in i bilen…

RunTobyRun!