Ronneby 16:10

I parken bakom Ronnebys brunnshotell hittade jag en fantastisk höstfin slinga, 2.5 kilometer, lagom kuperad och utrustad med elljus.

Ett måste om du är i krokarna!

RunTobyRun!

Ps. Vill du ha fler tips på motionsspår? Läs mer här!

Bjuder på en morgonbild oxå!

Ett ljus i tunneln?

OK, rent objektivt har 2020 varit ett riktigt skitår och förmodligen räcker det inte med att nollställa räkneverket på nyårsnatten för att bli av med Covid-19… Men det finns i alla fall visst ljus i tunneln!

Steve Hogarth och hans bandkollegor i Marillion hör knappast till den ironiska generationen så jag antar att de menar allvar när de nu planerar för nästa turné – kallad The Light at the End of the Tunnel – som enligt planerna ska gå igång den 14 november 2021 i Hull.

Marillion hade förstås sin storhetstid på 1980-talet medan sångaren Fish fortfarande var kvar i bandet och LP:n/CD:n Misplaced Childhood är och förblir en modern klassiker – även om det märkligt nog dröjde 28 år eller så innan jag fastnade för plattan.

Fish – sista gången ”Misplaced Childhood” framfördes i sin helhet i Danmark (8/8 2015).

Efter ett år av inställda gig är det förstås ett gott tecken att någon, som Marilion, börjar leta efter ljuset i tunneln. Självfallet får den där Coronan gärna försvinna så fort som möjligt och detsamma gäller mitt ryggont, som poppade upp för två veckor sedan. även om det inte varit lika illa som förra hösten.

I och med att jag fick ont på exakt samma ställe har jag kunnat plocka fram de övningar jag gjorde då, vilket innebär att jag de senaste 14 dagarna betat av elva halvmilar i gångfart, kört styrka och cykel på gymmet, stretching med och utan foamroller och nu även två pass med 5 kilometer lugn Run-Walk-Run. Hittills har ryggen svarat bra på behandlingen. Det hugger inte längre till utan det känns mer som en rejäl träningsvärk.

Det är förstås viktigt att inte ropa hej för tidigt men fortsätter det gå åt rätt håll är det kanske inte uteslutet att jag – faktiskt – kan åka upp till Bohus Björkö om två veckor och springa lopp som planerat. I alla fall i lugnt tempo eller som R-W-R.

Men en sak har jag lärt mig…

Förra gången höll jag i träningen på gymmet i ungefär fem månader tills Coronan bröt ut. Den här gången har jag lovat mig själv att hålla i och hålla ut för jag har insett hur mycket jag behöver styrketräningen som motvikt till allt stillasittande och hemarbete.

Om du märker att jag slutar gå på gymmet – påminn mig gärna!

RunTobyRun!

Vart tog bloggarna vägen?

Var tog bloggarna vägen egentligen? Är det så illa att de fallit offer för pandemin?Nej, jag menar förstås inte bloggarna = vi som skriver utan det som vi producerar i text och bild.

Häromdagen lade jag i vanlig ordning upp ett av mina inlägg i parallellpubliceringen på Jogg och satte mig sedan för att scrolla igenom listan över ”mest lästa blogginlägg” – en lista som jag toppat många gånger och det är lika roligt varje gång att få ett kvitto på att någon faktiskt läser det jag skriver.

Efter första fem klickade jag på ”visa fler” och fortsatte scrolla. Och där låg det, inlägget jag just postat, på 14:e plats. Kan inte stämma, tänkte jag, den hade ju bara hunnit få sex visningar men det är klart att det stämde för det var bara 14 inlägg på listan, varav hälften var skrivna av Anna ”Piggelina” Nystedt.

En stund senare hade inlägget avancerat till plats 13 – av 13 – eftersom ett av de andra inläggen uppnått åldern av sju dagar och då automatiskt försviner från topplistan. I skrivande stund har det nått topp 10. 

Med andra ord: det är ovanligt få blogginlägg just nu. Så frågan är om detta säger  någonting om att läsningen blivit tråkigare i och med pandemin eller säger det något annat, som att bloggandet generellt sett är på väg ut?

De senaste åren tycker jag mig sett en allmänt nedåtgående trend i statistiken, att det inte behövts lika många visningar för att klättra på Joggs lista. Intresset verkar fortfarande högt när det gäller race reports men i år, med pandemin, har det av förklarliga skäl inte blivit så många race reports att läsa om och hur kul är det att läsa om ett virtuellt London Marathon när det är the real deal man vill ha?

Själv hoppas jag förstås att svackan för bloggarna bara är tillfällig. Och blir fortfarande lika glad över att du läser det jag skriver!

RunTobyRun!

Paket från Polen

I morse skulle jag egentligen satt mig på flyget till Polen för att göra VM-debut på halvmaraton. Men något lopp blir det ju inte, förutom möjligen för eliten, och för egen del var det kanske lika bra det med tanke på att ryggen strular igen.

Som tröst (eller provokation?) damp det idag ner ett paket från Gdynia med de grejor man skulle fått på löpexpon – påse, nummerlapp, ryggsäck och tröja. Plus den coola VM-medaljen med inbyggd kompass och den vore det ju synd att kasta men av förklarliga skäl kommer den att hamna längst in i lådan bakom det bling som jag faktiskt kämpat till mig.

I stället för Polen hade jag planerat att springa en halvmara på hemmaplan idag eller i morgon, från Trelleborg och hem till byn, men eftersom ryggen krånglar får jag istället roa mig i gångfart och på gymmet.

RunTobyRun!

Slut på det roliga?

Hela sommaren har jag varit en glad löpare men i söndags fick jag plötsligt ont i ryggen igen. Inte kul alls.

Det är på samma ställe i ryggen som sabbade min resa till New York Marathon förra hösten men det gör inte riktigt lika akut-ont som det gjorde då. Men det kom lika oväntat – tränade inte hårt alls förra veckan och hade heller inte gjort något konstigt lyft.

Med lite tur kanske det rättar till sig på några veckor, i värsta fall kan jag se fram mot ny seg rehab. Men jag kan i alla fall gå mina halvmilarundor. Alltid något. Lever alltjämt på hoppet…

RunTobyRun!

Jobba hemma…

Sedan ett halvår tillbaka jobbar jag hemma två eller tre dagar i veckan. Blir rätt mycket stillasittande och sega digitala möten och ibland känns det väldigt stelt i ryggen.

Men den här veckan har jag schemalagt två långluncher för en jogg och en promenad i bra tempo – ett bra sätt att utnyttja ljuset nu när vi går mot mörka kvällar. Och även om jag börjar jobba lite tidigare och slutar lite senare blir arbetsdagen kortare – slipper ju pendlingen. Och får mer tid över till annat på kvällen!

RunTobyRun!

Se skogen med andra ögon

En karta i handen och vips började jag se Bokskogen med andra ögon. Varför heter det bäck när det bara är ett torrt dike? Hur stort är egentligen ett stenskravel och hur tar man sig smartast runt en odefinerbar sankmark?

Dottern har ”prov” i orientering idag – eller vad man nu ska kalla det – och vi passade därför på att reka banan i förväg. Fusk, tänker kanske du? Nja, inte mer än att läsa på inför ett prov i biologi eller engelska, speciellt inte om man känner sig osäker.

Det stod 4.1 km på kartan men alla som prövat på att orientera vet att det är bara fåglar förunnat att ta kortaste vägen (och de brukar skita fullständigt i att leta kontroller) så det blev till slut en runda på 6.8 varav större delen på stigar som gjorde det möjligt att hålla ett högre tempo än att försöka gå på kompass – vilket kan vara nog så svårt när skogen vimlar av små kärr och sankmarker, vissa blötare än andra.

Har inte så stora erfarenheter av orientering. Det var lite i skolan, förstås, och under militärtjänsten – inklusive en legendarisk mörkerorientering i regn på Hallandsåsen – men det var ändå tillräckligt för att jag skulle drabbas av övermod och anmäla mig till O-ringen 1994. För säkerhets skull valde jag att ställa upp på den långa distansen eftersom det kändes mesigt att åka upp till Övik för att bara springa 3 km om dagen. En inställning som jag förstås fick äta upp…

Första etappen gick bra – eller i alla fall hyfsat – visserligen gjorde jag någon dunderbom och tappade typ 20 minuter på en kontroll, men klarade mig i alla fall runt med god marginal till maxtiden. Andra etappen var inte lika kul och sedan fick jag ont i knät och bestämde mig för att åka hem.

Och idag var det alltså dotterns tur att hitta rätt i skogen. Och det gick ju över förväntan. Grattis!

RunTobyRun!

Här hängde kontroll 8 i torsdags (och i går när dottern sprang sitt test). Idag fick jag luftstämpla.

Uppdatering (3/10): sprang om banan idag utan karta för att kolla att idrottsläraren plockat ner alla skärmar, vilket han hade. Hittade runt ändå i avsevärt högre tempo (6:09/km/34 minuter) . ”Du hade fått A”, konstaterade dottern. 🙂

En fantastisk träningssommar

Hammars backar (mellan Ystad och Kåseberga)

Med några timmar kvar av september är det dags att sammanfatta en fantastiskt bra träningssommar, både vad gäller upplevelser och träningsmängd.

Ja, det har rullat på väldigt bra i sommar – om man bortser från midsommarveckan då tempen plötsligt stack upp mot 40 grader och jag blev tvungen att isolera mig på min kammare. Tack och lov släppte febern lika fort som den kom, men det var ändå tillräckligt för att dottern skulle börja kalla mig ”Pandemin” och det kändes ju lagom kul. I alla fall då.

En snabbtitt i träningsstatistiken talar sitt tydliga språk. Det senaste kvartalet har varit mitt överlägset bästa sedan jag började träna regelbundet igen sommaren 2012. Under perioden har jag överträffat träningsmålet med inte mindre än 80 procent, vilket innebär en rekordstor peng i ”träningsbidrag” (1 krona per tränad kilometer) som denna gång går till Barncancerfonden.

Även på månadsbasis har det blivit rekord – här för jag statistik både över kalendermånad och träningsmånad (19/x-18/x, vilket beror på att jag opraktiskt nog började föra dagbok mitt i månaden). Juli, augusti och september är 1:a, 2:a och 10:a i statistiken medan de tre senaste träningsmånaderna är 1:a, 5:a och 6:a (av 99). Det innebär också att jag efter tre månader redan tränat mer än jag gjorde på hela hösthalvåret i fjol.

Men… statistik är till för att brytas och om jag kommer nu att börja lägga om träningen och springa lite mindre. Samtidigt borde jag ta mig i kragen och börja styrketräna igen… Sedan pandemin bröt ut har det bara blivit en handfull pass, men ska jag vara ärlig så har gymmet inte lockat… Detta har dock inte bara med Covid-19 att göra utan framför allt på att det fortfarande är rätt varmt ute. I dag var det rena sommarvärmen, när jag tog en kort lunchpromenad i den knotiga ””Trollskogen” utanför Torna Hällestad. Och då vill man ju förstås hellre vara ute än att gå in på ett gym!

Kilometerrekord i all ära, det är ändå upplevelserna som räknas och som får mig att må bra, både med och utan löparskor på fötterna. Och det har det blivit en hel del av denna sommar, vilket jag är jätteglad för! Här är ett axplock från sommaren. Alla bilder utom fyra är tagna på Skåneleden. Kan du se vilka?

Och så blev det ju faktiskt ett lopp, i slutet av augusti: Lomma Backyard Ultra, där jag sprang fem varv – 33.5 km – vilket är mitt längsta pass i år. Hittills… En efterlängtad start och ett trevligt litet lopp!

RunTobyRun!

Fotnot: Av bilderna i kollaget är alla utom fyra tagna längs Skåneleden. Det är den översta (Bohus Björkö) och de tre nedersta (Böste, Habo/Lomma samt Månstorps gavlar).

2.01:39

I dag skulle jag – egentligen – varit i Berlin för att uppleva den stora maratonfesten och vara del i ljudet från tiotusentals förväntansfulla par fötter som ger sig av längs den blåa linjen i marken, alla med ett och samma mål…

Det stod förstås klart redan i våras att det inte skulle bli något lopp i Berlin i år och det har påverkat mitt träningsupplägg under sommaren. Sett till dagsformen är jag rätt glad över att inte behöva springa fyra mil idag utan nöja mig med 17 kilometer längs åkrarna där jag bor. Och Berlin, det får jag förhoppningsvis uppleva nästa höst i stället!

För några veckor sedan damp det ner ett brev från arrangörerna med en uppmaning att springa virtuellt – men inte det vanliga ”spring sträckan fast någon annanstans” utan som ”2.01:39 challenge”. Det vill säga: spring så långt du kan på 2.01:39, den fantastiska världsrekordtid som Eliud Kipchoge noterade i just Berlin för två år sedan.

Jag har fortfarande tv-bilderna på näthinnan, hur Eliud passerade genom Brandenburger Tor och ut på upploppet med långa, starka steg och hur han tog målsnöret, knappt svettig, knappt andfådd med en min som sa att han nog hade kunnat springa en mil till eller två om det hade behövts.

I mitt fall gick rundan hyfsat snabbt i den byiga vinden. Fick en viss boost av att notera årets snabbaste 10- och 15-kilometerspasseringar – inga tider att skryta med, förvisso, men det är inte heller vad den här bloggen är till för. När jag närmade mig ”mål” stod klockan på 1.36 och för en stund lekte jag med tanken att springa 25 minuter till för att komma upp i Kipchoges 2.01:39, men kom fram till att det kändes bra som det var och då ska man inte riskera att sabba den nyss påfyllda boosten genom att gapa över för mycket.

Hann fundera på en hel del annat längs sträckan. Var det verkligen bofinkar som flög i ”svärmar” ute på åkern. Bor inte de i skogen? Och var inte majsen vid Hötofta ovanligt hög, över 2 meter? Är den genmodifierad måntro? Eller är det bara att ögonen är ovana för att det är mindre majs på åkrarna i år?

Läs mer: Marathon – love to hate you (1/1 2020)

RunTobyRun!

Hann fundera på en hel del längs sträckan. Var det verkligen bofinkar som flög i ”svärmar” ute på åkern. Och var inte majsen vid Hötofta ovanligt hög, över 2 meter?

Havsutsikt i Skanör

Dagens runda blev i Skanör och bjöd på betydligt finare utsikt än gårdagens i Staffanstorp. Den innebar också att jag kunde bocka av en tarm om 4.7 km av Skåneleden som jag tidigare inte sprungit.

Hade jobbärende i Skanör och då följde förstås löparskorna med. Det blev en skön runda i strålande eftermiddagssol, nästan vindstilla och vacker utsikt över Öresund medan jag rundade ”Knösen” – den del av Skåneleden som blev över tidigare i somras när jag rundade Falsterbonäset i två etapper. Fortsatte sedan ner över våtmarkerna till badhytterna och sedan tillbaka upp genom vackra Skanör.

Det blev, kort och gott, en runda som gjorde mig på gott humör!

RunTobyRun!

Dagens del på leden: den nordligaste slingan (20)