Back on track

Har tagit mina första lugna löpsteg efter Copenhagen Marathon och det kändes ungefär som att jag tog vid där maran slutade… Inte så pigga ben men jag hade i alla fall inte ont…

Passade också på att scouta en kuperad 200-metersrunda, som väl blir det närmaste bergsbestigning jag kommer i mitt härad. Så nästa vecka vet du var du hittar mig…

Har förstås funderat en massa över loppet i söndags. Hade jag kunnat pressa mig lite mer på slutet istället för att tråk-gå 9 kilometer i värmen? Eller gjorde jag rätt som sejfade med vaden för att inte åka på en långrehab till? Trots allt lyckades jag ju springa sista dryga kilometern in mot mål…

Ja det kommer jag nog aldrig att få veta, men jag antar att jag gjorde rätt och egentligen var Köpenhamn ”bara” tänkt som träning på vägen mot viktigare lopp som BUS (Backyard Ultra Sydkusten), Mountain Trail på Färöarna och New York City Marathon. Så jag antar att det var ett klokt beslut. Samtidigt är det ju väldigt svårt att orka tänka om i såna lägen. Har man väl bestämt sig för att börja gå så känns det som att hjärnan stänger av löpsteget och det blir supertufft att komma igång igen. Det är den kampen mellan hjärna och kropp som gör långa distanser så speciella. Har du sprungit riktigt långt vet du vad jag pratar om.

Hursomhelst, det var fantastisk stämning på gatorna i Byen och föredömligt arrangerat. Så söker du en trevlig mara nästa år så rekommenderar jag Köpenhamn varmt!

RunTobyRun!

# 900

Halvtimme kvar till start – fortfarande mulet på himlen.

Gårdagens mara var mitt 900:de pass sedan jag återuppstod som löpare den 19 juni 2012. Den innebar också att jag redan nu nått mitt årsmål på 1200 km trots att det återstår en månad på träningsåret (19/6-18/6).

En snabbtitt på statistiken, jämfört med min första mara i Köpenhamn 2013, visar att jag hade betydligt fler bakom mig denna gång (räknat i procent), trots att jag tog mig runt 28 minuter långsammare. Intressant! Var det möjligen värmen som ställde till det för många?

Sprang fort fanns det förstås andra som gjorde i loppet, som lockat rekordmånga deltagare. Segrande afrikaner satte inte bara banrekord utan noterade även de snabbaste tiderna någonsin på dansk mark – vilket också var ett av arrangörernas stora mål inför loppet, kopplat till deras brons-certifiering av IAAF.

Överlag allt beröm till Sparta & co, ni är verkligen bra på att arrangera lopp!

Kroppen dä? Jo, det känns rätt bra idag, faktiskt. Har inga problem att gå upp- eller nerför trappor – bara en sån sak!

RunTobyRun!

En massa timmar senare – inte ett moln på himlen…

COPENHAGEN MARATHON: antiklimax

Nöjd efter målgång – trots allt…

Det kändes som att jag var på väg att göra mitt bästa maratonlopp – istället blev det typ mitt sämsta. Ett ras, som dock inte berodde på att jag gått ut för hårt i värmen utan om en protesterande vadmuskel.

# 64 – 190519
Copenhagen Marathon
4.52:59 (6:57/km)

Egentligen har jag ju sagt för länge sen (november 2016) att jag inte borde springa fler maraton, men när Copenhagen Marathon fyller 40 var det förstås svårt att låta bli.

Den stora frågan inför loppet var vilket väder det skulle bli. Meterologerna hade från början lovat rätt bra löpväder – typ 15-16 grader och mulet – men säg den prognos som varar för evigt. Plötsligt förkunnade man att det nog skulle bli rätt så varmt redan vid lunchtid – minst 20 grader i skuggan – vilket förstås var till glädje för de tiotusentals, kanske hundratusentals åskådare som tänkt ge sig ut på gatorna. Men inte heller denna prognos höll särskilt länge… Redan vid halv tio-snåret tittade solen fram och sen var det kört. Det blev riktigt, riktigt varmt.

Hade två orosmoment innan loppet, dels en opålitlig vadmuskel och dels att jag nog hade en förkylning på gång, men när jag vaknade i morse hade symptomen gjort halt. Bestämde mig därför för att gå ut i 5:56-tempo som planerat istället för 6:10, som jag börjat funderat på dagarna innan loppet, med en tänkt måltid på 4 timmar och 10 minuter – även om jag hittills aldrig lyckats springa hela vägen utan att börja gå någon gång under loppet. Men någon gång ska väl vara den första, hoppades jag, och helt klart hade ju varit kul att slå min Köpenhamnstid från 2013 (4.24).

Så jag tog rygg på några gula ballonger och noterade fem jämna femmor: 29:21, 29:43, 29:37, 29:30 och 29:53, helt enligt plan. Men så, vid 27 km, började det plötsligt ömma i höger vad så jag blev tvungen att sakta in. Vaden har protesterat vid några tillfällen förut, som BUS i Trelleborg i somras och på Lund runt i höstas, då det högg till och kändes som kramp. Senaste gången det ömmade var för två veckor sedan när jag sprang på Skåneleden, men då hann jag också sakta ner innan det högg till. ”Gubbvad”, säger säkert någon, men jag ska se vad Medicinmannen har att säga om saken.

7 km: passerar förbi Parken

5-kilometerspasseringar:

5 km: 29.21
10 km: 59:04 (29:43)
15 km: 1.28:40 (29:37)
20 km: 1.58:10 (29:30)
21.1 km: 2.04:47
25 km: 2.28:02 (29:53)
30 km: 3.01:12 (33:11)
35 km: 3.49:41 (48:29)
40 km: 4.34:43 (45:03)
42.2 km: 4.52:59

Gick en kilometer till 28-skylten och sprang sedan ytterligare två i lugnt tempo vilket innebar att jag passerade 30 km strax över 3 timmar. Men sen gick det inte längre. Var i valet och kvalet om jag skulle bryta men jag kände att jag vill ju faktiskt ha den där jubileumsmedaljen så det var bara att börja gå.

Det blev hela 9 kilometer gång, vilket förstås var astråkigt men det funkade med vaden så det var bara att knalla på. Fick så lite extra energi på Red Bulls energistation vid 40 km, gick uppför sista bron och kunde sedan springa sista dryga kilometern in i mål. Trots den långa promenaden slog jag min tid från Barcelona 2014 med en knapp halv minut och kände mig därför ändå rätt nöjd när jag passerade mållinjen. Idag vann skallbenet över kroppen och är det någon gång man behöver trolla fram sådana ”superkrafter” så är det väl på ett maraton.

Mitt sällskap i bilen, Fredrik, gjorde en fantastiskt bra insats idag och noterade en supertid så jag lyfter förstås på hatten för honom! Starkt jobbat!

RunTobyRun!

Mina maror:
* Stockholm, juni 1987 (4:06)
(fast det var ju när jag var ung och smal och hyfsat snabb…)
* Köpenhamn, maj 2013 (4.24)
* Aten, november 2016 (4.28)
* Helsingborg, september 2016 (4.44)
* Köpenhamn, maj 2019 (4.52)
* Barcelona, mars 2014 (4.53)

Jubileumsmedaljen
7 km
”Bara” 12.5 km kvar
Passerar Parken en andra gång – inte kul alls (8 km kvar)
Målgång bakom linslus
Race pace – the bitter truth

# 1614

Årets tröja på Copenhagen marathon: grå, diskret och rätt snygg – till skillnad mot den lax/hudfärgade damtröjan. Hu!

Men i grund och botten är det förstås rätt fånigt att ha olika färger efter kön. Otidsenligt. Hur tänkte de där egentligen?

Uppdatering lördag: det här blir tufft, mycket tufft. Verkar som att formtoppen kom två veckor för tidigt, dessutom känns det som att en förkylning är på g. Vädermässigt har det sett rätt lovande ut med sol och 15-16 grader men nu ser det ut som att det kan bli runt 20 grader andra halvan av loppet och det är ju egentligen i varmaste laget. Som sagt, blir tufft i morgon, får se om det går vägen!

RunTobyRun!

Hjälp – bara sju dagar kvar…

Min dotter tycker att jag är tråkig som bara skriver om löpning. Att jag borde skriva om cheerleading istället. Vilket kanske skulle te sig lite märkligt med tanke på att detta är just en löpblogg. Men okej då…

Men först ska det förstås handla om löpning. Efter dagens runda återstod det exakt 168 timmar till starten på Copenhagen Marathon och det känns förstås som att tiden går väldigt fort. Tyvärr har jag inte lyckats behålla den där härliga optimistiska känslan jag hade under halvmaran i Lyngby för två veckor sedan då det nästan kändes som att jag flög fram.

Efter långpasset i måndags på Skåneleden, som började bra men slutade med att jag kroknade fullständigt i motvinden, vilade jag några dagar innan jag sprang en tung, tung kortrunda i fredags. I dag kändes det något bättre men det är klart att huvudet fylls med en massa tvivel: Hur ska det gå? Borde jag inte tränat mer? Kommer kroppen att palla?

Det jag är mest orolig för, just nu, är vaderna. Vid några tillfällen, då jag sprungit längre än 21 km, har jag fått ont i vadmuskeln, nästan som kramp och det är ingen skön känsla. Speciellt om det är långt kvar till mål… Kände ingenting av detta i Lyngby men har känt mig lite spänd i muskeln senaste veckan och bestämde mig därför för att testa kompressionsstrumpor. Har varit skeptisk till att prova sådana tidigare och för tio år sedan hade jag nog fortfarande bilden av att den här typen av strumpor nog bara var för gravida och ”gamla tanter” med dålig cirkulation i benen – men med åren har jag insett att det faktiskt inte är något hokuspokus utan väldigt många löpare som kör med den här typen av strumpor so why not?

Kanske gör de ingen skillnad alls, kanske blir de räddningen som tar mig i mål nästa söndag, vi får väl se. Första rundan, i fredags, kändes det förstås lite skumt att ha så tajta strumpor på men då var å andra sidan hela jag rätt sliten, ingen bra runda alls. Idag kändes det lite. bättre men jag väntar ändå till sista träningspasset på tisdag innan jag bestämmer mig för hur jag ska göra på maran (med strumporna alltså…)

Cheerleadingen då? Jo, det är en ytterst intensiv helg för dottern och hennes lag. Fyra timmars träning i fredags, tävling i går och våruppvisning med föreningen i dag i Baltiska hallen i Malmö.

För tre år sedan hade jag, som många andra, en rätt dålig bild av vad sporten cheerleading går ut på – vilket är väldigt långt från den schablonbild vi fått via film och TV med cheergirls som står vid sidan av planen eller läktaren på amerikanska fotbollsmatcher och viftar med pompoms. Nej, sporten cheerleading är en fartfylld blandning av gymnastik, akrobatik, dans och som kräver både samarbete, tillit och tajming när 20 tjejer ska sätta sitt program på mattan (finns några enstaka killar också som tävlar, men de är lätt räknade).

Till skillnad från många andra lagsporter, där man tränar åldersvis, är lagen oftast indelade efter nivå vilket innebär att exempelvis 11- och 14-åringar kan träna och tävla tillsammans. Det är dessutom en juste sport där alla hejar på alla – publiken kan vara helt crazy – och det är härligt att se (även om det ibland kräver hörselskydd…)

Om några veckor ska Riksidrottsförbundet återigen ta ställning till om cheerleading ska väljas in som eget förbund, vilket jag tycker är på tiden, istället för att betraktas som gymnastik vilket på sikt kan göra det svårt för svenska lag att tävla internationellt.

Inget ont om casting, hunddragsport eller issegling men dessa förbund har knappast 10 000 aktiva eller svarat för bedriften att bli världsmästare i USA – vilket ett lag från Uppsala nyligen lyckades med. Fantastiskt

Så håll tummarna för cheerleadingförbundet om två veckor och för mina vader nästa helg!

RunTobyRun!

Skåneleden 3: gult och grönt

Så var det dags för min tredje etapp på Skåneleden, 16.7 km genom klorofyllstinn bokskog och gyllene rapsfält från Torup till Fru Alstad. Vackert – och en oväntat kuperad runda!

Startade vid friluftsgården i Torup och tog sikte på leden söderut. Efter några rejäla uppförsbackar kom jag in på en skön böljande stig mellan höga bokar. Stigen övergick efter några kilometer i en rätt stenig grusväg, där jag så småningom mötte två harar och tre hjortar. Trevligt!

Alldeles intill leden lär det, strax norr om Svedala, finnas ett bestånd av naverlönnar som lär vara enda platsen i Sverige där dessa växer naturligt, men dessa lyckades jag förstås missa. Antingen såg jag inte lönnarna för alla andra träd eller så tittade jag omedvetet efter någon skylt med krumeluren för sevärdhet eller någon annan vägvisare. Så den enda naverlönn jag fick se var namnet på Naverlönnskolan.

Sträckan genom Svedala är väl inte den roligaste och dessutom är det glest mellan de orangea markeringarna, vilket kan bero på att det byggts lite nya gator söder om järnvägen. Som tur är visste jag vilket håll jag skulle och tog sikte på Aggarps mölla. Vägen sen är oväntat kuperad och mellan 14 och 15 km kändes det som en enda lång uppförsbacke. Dessutom var det motvind snett framifrån så här började det bli lite tungt.

Motvinden blev ännu värre när jag, efter etappmålet, vände västerut längs 101:an för att kuta hemåt. Efter ytterligare en halvmil med vinden rätt i mulen – och vid foten av en lång backe – gav jag upp springandet och började gå och tog sedan tåget sista 3 km. Det fanns helt enkelt inte ork till mer idag och jag missade därmed mitt mål att få ihop de 26-30 km jag hoppats på som sista genrep inför Copenhagen Marathon. Nu blir det inga fler långpass utan det är bara att hålla tummarna att jag orkar kuta 42 km den 19:e. Håll tummarna du oxå för det kan nog behövas…

RunTobyRun!

PS. På bildsidan Skåneleden kommer jag att lägga upp sammanfattningar av etapperna samt ge tips om hur man tar sig dit.

Torup – jättefint i Bokskogen så här års!

Efter regnet kommer solen. Till höger. möllan i Aggarp

Njuter av årstiden!

Höjdprofil och karta över etappen

LUNDALOPPET: årsbästa i klurigt väder

MAI:s Johan Larsson vann 10-kilometersloppet överlägset på 31:24. Blev gratulerad av speakern efteråt och fick frågan om det var personbästa, varpå Johan skruvade lite grann på sig innan han berättade att han ju faktiskt sprungit två minuter snabbare på bana. Är ju en erkänt snabb kille (i höstas sprang han maran på 2.16, bara 14 sekunder över VM-kvalgränsen…)


#63 – 190504
Lundaloppet (5 km)
24:19 (4:52/km)

Årsbästa och klart under dagsmålet, ja då är det förstås svårt att inte vara nöjd med utflykten till Lund där årets upplaga av Lundaloppet lockade rekordmånga anmälda: 7 500.

Den stora frågan för dagen var egentligen inte dagsformen utan hur mycket kläder man skulle bylta på sig för dagens lopp. När solen tittade fram kändes det långt varmare än de 7-8 grader som termometern visade, men så fort den gick i moln blev det genast kallt och oskönt i vinden. Lagom till uppvärmningen började det dessutom dugga och som lök på laxen kom det även en kort hagelskur längre bort på banan. Valde till slut att gardera mig för det svalare alternativet, vilket kändes helt rätt under första halvan av loppet men ju närmare målet jag kom, desto varmare blev det och då ångrade jag mig bittert. Himla tur att det inte var ett långlopp…

I detta 18:e lopp på 365 dagar – rekord – valde jag att starta betydligt längre fram än jag gjorde i fjol och det var klokt, eftersom det innebar att jag slapp en hel del av den trängsel som jag då upplevde i inledningen av loppet förbi Högevallsbadet och in på de trånga grusvägarna genom Stadsparken där det ibland dök upp fyra jättelångsamma löpare i bredd och blockerade för oss andra.

Kylslagen uppvärmning på idrottsplatsen. Förra året var det typ 20+ grader och najs… 

Öppnade första kilometern på 4:27 och var ett tag rädd att det varit i snabbaste laget, så jag slog av något på tempot och låg sedan runt fem blankt fram till sista kilometern där jag ökade på stegen lite och gickj i mål nästan fem minuter snabbare än jag gjorde i fjol (men då hade jag ju varit långtidsskadad och tog det med flit väldigt lugnt).

I ett tidigare inlägg lovade jag mig själv att jag skulle  gå in under 25 blankt, vilket jag gjorde med råge: 24:19. Tiden innebar inte bara årsbästa med 11 sekunder, det var även mitt näst snabbaste 5-kilometerslopp (av sju) sedan jag började träna igen 2012 och den sjunde snabbaste ”femman” totalt på 63 starter. Så visst, jag har all anledning att vara nöjd med min insats för andra helgen i rad!

Visserligen fick jag stryk av en kollega med 1 (!) sekund, men det är ju som det är: om någon annan springer längre, snabbare eller elegantare så finns det förmodligen en anledning till det. Därför lyfter jag på kepsen och säger grattis Tomas!

RunTobyRun!
www.facebook.com/runtobyrun  

Countdown 7: vad har jag gett mig in på?

Svettigt redan nu – fyra månader innan start. Ja, nog känns det rätt jobbigt bara att titta på banprofilen över årets stora utmaning, Mountain Half på Färöarna, som Löp-Ola och jag ska försöka oss på i september 

Att det inte kommer att bli någon dans på rosor, det var vi medvetna om redan när vi anmälde oss, utan vi är inställda på att det kommer att bli tufft. Riktigt tufft. 21 kilometer över bergen och på ett underlag som i bästa fall utgörs av fårstigar.

Fick profilen ovan av en engelsk löpare, som sprang premiärloppet i höstas.. Vet inte hur exakt hans GPS är, för det borde vara 13 miles istället för 12, men oavsett så talar profilen sitt tydliga språk. Först några lugna kilometer som uppvärmning, sedan rejält uppför, brant nerför och så upp igen utan några längre återhämtningssträckor. Slutligen en grym backe från högsta punkten – cirka 625 meter över havet – ner till stranden vid Tjörnuvik.

Detta kommer utan tvekan att bli det tuffaste jag någonsin kommer att ge mig på i löpväg. Eller vandringsväg, för det kommer förmodligen att bli mer gå än springa och knappast några kilometertider att skryta om. Men utan tvekan ett minne för livet!

Löpfestivalen på Färöarna har för övrigt bytt namn från Utiliv Adventure Festival till Atjan Wild Islands där ”atjan” är det färöiska ordet för 18. Det vill säga samma antal som det finns öar i ögruppen. Återstår att se om det blir detsamma som vår kilometertid. I så fall lär det ta långt över 6 timmar att ta oss runt. Som jämförelse kan nämnas att förra årets mediantid låg runt 4 timmar och 15 minuter, vilket är ungefär dubbelt så mycket som en normal asfaltshalvmara. Å andra sidan antar jag att startfältet kommer att bestå av fler rutinerade långlöpare och färre ”blåbär” än på ett vanligt lopp. Ola och jag får väl helt enkelt spurta om vem som ska komma näst sist!

Ett betydligt plattare lopp blir det i Lund i morgon, en stad som i och för sig har ett imponerande antal höjdmeter men så mycket av den varan har man inte lyckats ringa in på Lundaloppets 5-kilometersbana genom centrum. Sol och värme, som i fjol, lär det inte heller bli utan förmodligen inte bättre än ensiffrigt på termometern.

Förra året gjorde jag min första tävlingsstart på över 7 månader på Lundaloppet och tog det med flit väldigt lugnt för att inte riskera att stressa mitt knä inför den stundande löpresan till Liverpool. Jag sprang femman på måttliga 29:19, en tid som jag redan putsat vid de två tillfällen som jag sprungit banan som träning. Första gången var en vecka senare, då jag tog mig runt banan på något hyggligare 27:03. Andra gången var så sent som i förra veckan, då jag noterade 25:00.7 i en avstannande spurt. Men på lördag, då ska jag in under 25 blankt… Förutsatt att ljumsken håller förstås.

RunTobyRun!

ps. Detta är inlägg #400 på denna blogg! Ds.

Sammanfattning April:

Min målsättning är, som tidigare, att springa i snitt minst 10 pass och 100 kilometer per månad varav hälften ”på bortaplan”, det vill säga bortanför byn och riksväg 101. Hittills ligger träningsdagboken på plus och jag fortsätter försöka leva upp till mitt mål att variera min träning, både geografiskt och i upplägg. Bästa löpupplevelserna hittills har varit Österlen Spring Trail (13 april) och min träningstrail på Romeleåsen (30 mars).

Så här ser det ut i träningsdagboken tefter fyra månader. Inom parantes min planerade träningsmängd för april respektive hittills i år:

√ Antal pass: 11 (11). Totalt i år: 44 (42).
√ Antal kilometer: 116.8 (105.0). Totalt i år: 432.9 (388,4)
√ Antal pass ”på bortaplan”: 7 (5.5). Totalt i år: 31/44 = 71 %.
√ Månadens tidsmål: JA (21.1 km under 2 timmar). Klarat 4 av 4.
√ Antal lopp: 2 (2). Totalt i år: 5 (5).

 

KONGENS LYNGBY 21K: starkaste insatsen på länge!


#62 – 190428
Den grönne halvmaraton, Lyngby (21.1 km)
1.52:03 (5:19/km)

Danmarks äldsta halvmaraton visade sig vara en trevlig bekantskap och resulterade i en av mina bästa insatser någonsin, sett till hur loppet utvecklade sig. Onekligen ett glädjande styrkebesked!

Så var det sagt: jag är jättenöjd med utflykten, samtidigt är det ju som det är. Man är aldrig bättre än sitt senaste pass och det som var flipp idag kan bli värsta floppen i morgon. Så vi får väl vänta till nästa helg och se hur det står till med formen egentligen…

Den grönne halvmaraton firar i år 40-årsjubileum, precis som Copenhagen Marathon om tre veckor, och en inte allt för vild gissning är att det var många av löparna som körde Den grönne som genrep inför det stora loppet den 19 maj. Förutom halvmaran fanns det också möjlighet att springa 10 km på en bana som till stor del går genom till synes välmående villakvarter. Banan är oväntat kuperad och går helt och hållet på asfalt, för även om den klorofyllstinna, vårgrönskande bokskogen ständigt är nära så blir det tyvärr ingen skogsutflykt. Men villabanan är trevlig ändå, förutom en avstickare runt Danmarks tekniska universtitet och dess totalt oglamörösa parkeringsplats.

Fick ont i ena ljumsken i torsdags, när jag sprang i Lund, och har sedan dess dränkt in den i Voltaren gel för att kunna komma till start och var lite nervös över detta medan jag värmde upp. Kändes bra, men redan efter cirka en kilometer – i första uppförsbacken – började det ömma och så fortsatte det ytterligare några kilometer. Ömt men gjorde inte direkt ont så det var bara att bita ihop och fortsätta med en plan B att kliva av efter cirka 8 kilometer, där banan svängde av nära tävlingscentrumet på Lyngby torv.

Osäker på ljumsken och dagsformen tog jag rygg på de två ballonger som skulle springa loppet på 2 timmar blankt och följde dem i ungefär en halvmil. Sedan lugnade ljumsken ner sig och jag bestämde mig för att öka på stegen, vilket resulterade att jag till 12-kilometerspasseringen hade sprungit ikapp farthållargruppen framför (1:55).

Tog rygg på de nya ballongerna runt den tråkiga parkeringen vid universitetet men kände mig fortsatt stark och bestämde mig för att gå solo en gång till, vilket resulterade i en av mina starkaste avslutningar någonsin – andra milen gick hela 2:45 snabbare än den första, att jag plockade inte mindre än 237 placeringar från 10 km in till mål och samt att jag överträffade dagens tidsmål med nästan åtta minuter. Jag orkade till och med spurta ända från 20 kilometersskylten till mål och det hör verkligen inte till vanligheterna att jag har den där härliga känslan att wow, vad jag är stark!

Ljumsken då? Ja, den lever fortfarande… Känns ingenting när jag rör på mig men ömmar när jag trycker på den så det får bli en lugn vecka fram till lördag, då jag förhoppningsvis kan kuta Lundaloppet (5 km).

Passertider och 5 km-stinter:

5 km: 27:36
10 km: 54:43 (27:07)
15 km: 1.20:40 (25:57)
20 km: 1.46:41 (26:01)
21.1 km: 1.52:03 (5:22)

Placering: 756 av 1 693.

RunTobyRun!

Inte precis den exklusivaste medaljen i samlingen…
Känns som en läderimitation i recyclad kartong

Brukar vara sist…

Jag brukar vara typ sist i Skåne med att gå över till shorts på våren, i alla fall känns det så. Men idag, när Lundatermometern nosade runt 20-gradersstrecket och vinden började mojna, ja då var det förstås omöjligt att bylta på sig utan det blev premiär både för kortbyxor och kortärmat. Och det var sååå nice!

Jag är ju lite frusen av mig och tar gärna på mig en tröja eller ett par långkalsonger för mycket vintertid eller när det blåser. Jag avundas inte andra löpare, som kan kasta av sig långbyxorna redan i januari eller februari – i alla fall på lopp – och sedan står i startfållan och försöker se så oberörda ut som möjligt medan vinden isar genom märg och ben, till och med på oss som är fullt påbyltade. Hu!

Men idag kunde inte ens jag klaga på klimatet när jag gav mig ut på ett varv för att känna på Lundaloppets bana inför nästa lördag. Lyckades följa banan så när som på två ställen där jag fick improvisera: dels sista 300, eftersom Idrottsplatsen även denna gång vara låst från det hållet, och dels genom Stadsparken där det pågår ett kommunalt grävlingsjobb i hörnan närmast Mejeriet. Det borde dock inte vara några problem att få väck byggstaketen så att vi löpare kan komma förbi – just den sträckan är en rätt trevlig entré in i parken som vore synd att missa.

Löpmässigt gick det bra, i alla fall till 40-50 meter från mål då det började ömma till i ena ljumsken. Har svårt att avgöra om det är något allvarligt eller om det räcker med några dagars vila, hoppas förstås på det senare.

RunTobyRun!