Varför springer du?

Det började med en till synes oskyldig fråga från en kollega: varför springer du? Och slutade med att jag tvingade mig själv att svara på frågan om jag springer för att försöka lura mig själv, för att jag inte vill bli gammal…

Det var efter Lund runt som en kollega vid fikabordet konstaterade:
– Jaha, du springer. Hur ofta då?
– Tja, så här års blir det väl två eller tre pass i veckan.
– Jaha?
– Mhm.
– Varför det?

Ja, varför det?

För att det är kul, givetvis. För att jag mår bra av det. För att jag får uppleva lopp och natur och årstidernas växlingar. För att jag triggas av att planera träningen inför ett visst lopp och så förstås det mest uppenbara: för att jag kan – för när man tänker efter är det ju faktiskt lite av en lyx att kunna springa när man vill, det är inte alla som kan det för att kroppen säger ifrån eller att det finns andra hinder i livspusslet som gör det omöjligt att träna.

Jösses. Vilken fråga. Varför det? Ja, varför inte? Ska man behöva sitta vid ett fikabord och försvara för sina kollegor varför man gillar något så självklart som att springa…  Nej, nu överdriver jag  förstås, det var ju inget korsförhör utan av ren vänskaplig nyfikenhet som hon frågade. Och jag kom på mig själv med att fortsätta fundera på tåget hem från jobbet i Lund. Så jag springer alltså. Varför det?

Gör jag det för att gå ner i vikt? Nej, men det är så klart en bonus om det innebär några kilo mindre att släpa runt på. Men efter att ha studsat mellan 85 och 100 några gånger vågar jag inte sätta upp några mål när det gäller vikten. Men visst, komma ner under 90 igen hade inte varit så dumt (efter Lund runt stannade vågen på 93.2).

Gör jag det för att pressa mig själv och persa? Nej, vid 51 fyllda måste man inse sina begränsningar. Jag kommer aldrig att vinna några lopp, det gjorde jag inte ens när jag var ung, smal och snabb. Och det enda rekord jag kommer att slå är det jag slår varenda gång jag snörar på mig skorna – för varje nytt pass innebär ju att jag sprungit länge sammanlagt i livet än jag någonsin gjort förut (att tänka så innebär faktiskt en liten boost, även de dagar som rundan blir kortare eller går sämre än man planerat. Heja!)


Med Ola i Liverpool tidigare i år.

Gör jag det för att lura mig själv, att jag springer för att jag är rädd för att bli gammal? Ja, det är ju kanske risk för det men jag hoppas att det inte är så. Visst, män brukar ju lägga sig till med kriser när de fyller 40 eller 50  – har jag hört – och gå in stenhårt för sin hobby. Typ köpa på sig en svindyr cykel, tajta brallor, spejsiga solglasögon och en massa proffsigt lull-lull till hojen som innebär att de ska kunna sänka kilometertiden med flera sekunder.  Om man dessutom börjar blogga om sin träning ligger man helt klart i riskzonen. Har jag hört.

Nej, den stora frågan, efter 6 1/2 års regelbunden löpträning, är ju egentligen inte varför jag springer utan varför jag lade av med att springa 1996 – medan jag fortfarande var ung, smal och snabb. Hur kunde jag sluta med det som känns så självklart? Som i grunden är så enkelt – när som helst, var som helst, hur långt som helst…

Förmodligen var det för att mitt gamla jag alltid tävlade mot klockan.

Jag sprang min milrunda fem till sex gånger i veckan, fast besluten om att springa snabbare än jag gjorde dagen innan, kollade mellantider efter vägen för att ständigt jaga sekunder och låg stadigt under 40 minuter på milen. Jag var i bra form och följde mitt schema i ur och skur, men någonstans på vägen tappade jag löpglädjen, det blev för enformigt. Så jag lade av.

Idag är det snudd på obegripligt, men där och då kändes det förstås självklart och där vill jag inte hamna igen. Jag vill fortsätta utmana mig själv, så länge kroppen pallar för det, och söka nya upplevelser längs vägen: skog, asfalt, grus, trail, värme, kyla, skånskt pissregn på tvären, you name it. Kan jag bara fortstätta trigga alla sinnen med min löpning så ökar också sannolikheten att jag orkar hålla på 6 1/2 år till. Minst. För jag vill inte riskera att hamna bredvid en kollega vid fikabordet som tittar på mig och säger:

– Så du har slutat springa. Varför det?

RunTobyRun!

PS. Varför springer du? DS.

 

Countdown 2: trailporr

Nedräkningen fortsätter, om än långsamt… Med nio månader kvar till Olas och mitt stora löpäventyr på Färöarna  känns det som en evighet – speciellt när man tittar på Utiliv Adventure Festivals ”trailporr”. Kan knappt vänta, vill dit nu!

Videon bekräftar att  det kommer att bli magiskt vackert, fullständigt asjobbigt och defintivt något att berätta om för eventuella barnbarn… Klicka på bilden nedan för att se filmen! (2’11)

Bilder från Utiliv Adventure Festival: https://utilivfestival.com. Det finns fortfarande platser kvar 🙂

Och sen då?

En vecka har gått sedan experimentet att köra Run-Walk-Run på 27.7-kilometersvarvet runt Lund. Och frågan är om det kändes någon skillnad efteråt?

Nja, i mitt fall handlar det mesta om dagsform och det är svårt att dra några kvalificerade slutsatser om hur stor nytta  jag hade av R-W-R under loppet. Första 21 gick ju bra, men sedan började jag känna mig trött och det hade jag förmodligen gjort även om jag hade sprungit hela vägen.

Det var segt i kroppen dagarna före start, vilket kan ha spelat in, och det har varit fortsatt segt efteråt så även när det gäller frågan om återhämtningen är det svårt att säga om R-W-R gjorde någon skillnad.

Har försökt att minnas hur det kändes efter BUS i somras (Backyard Ultra Sydkusten), ett lopp som för min del blev ungefär lika långt som varvet runt Lund men som bjöd på annan form av återhämtning i form av 10-15 minuters vila inför varje ny 6.7-kilometersrunda.

Men det är som sagt svårt att dra några slutsatser. I bägge fallen var benen rejält trötta och sega dagen efter. Får väl se till att göra om bägge så att jag får ett bättre empiriskt material att dra slutsatser från…

Men bortsett från det så tror jag på metoden för att orka långt.

RunTobyRun!

LUND RUNT: fick äntligen testa R-W-R i skarpt läge


# 56 – 181117
Lund runt (27.7 km)
2.57:20 (6:24/km Run-Walk-Run)

Det gick över förväntan, i alla fall i 22-23 kilometer. Sedan började jag tappa fart och med ett par kilometer kvar var det kört: krampkänning i vaden. Men trots att jag fick knalla hem sista två så klarade jag mitt tidsmål, att gå under tre timmar.

Det fanns flera skäl till varför jag ville springa Lund runt, trots den gambling det innebär vädermässigt att  springa långt i november. Det ena är att jag äntligen skulle få ett bra tillfälle att testa run-walk-run i skarpt läge, det andra att äntligen få se Lund.

Känner du till att jag arbetar i Lund, sedan maj förra året, så höjer du nu kanske på ögonbrynen och undrar vanudå, har han blivit helt tossig? Nej, inte alls, för när jag rör mig i Lund så gör jag det på ungefär samma friserade del som brukar locka turister: den med Domkyrkan, Stortorget, Universitetet, Kulturen, Stadsparken, centralen och de små pittoreska gatorna med gathus och stockrosor. Ungefär samma ”utsikt” får man för övrigt om man springer korta banan på Lundaloppet i maj.

Lund runt är något helt annat. Den osminkade, ocensurerade delen av Lund. Höghus, baksidan av Tetra Paks fabrik, Råby ungdomshem, en och annan betongromantisk gångtunnel under någon av stans huvudleder. Men banan  bjuder också på ett antal vackra och härliga miljöer som de flesta turister brukar missa: Råby, Nöbbelöv, Värpinge, Rinnebäcksravinen, reningsdammarna. Och så en ganska rejäl klättring uppför en av Sveriges mest kuperade stadskärnor, om inte den mest kuperade av dem alla. Från lägsta punkten upp till Brunnshög är det 77 meter enligt min Garmin. Inga branta backar, som ute på motorvägen, men en hel del små, sega, charmlösa motlut.

Med andra ord: nu har jag sett stan på riktigt!

Extra krydda dök också upp ungefär halvvägs, när en kollega kom ut och hejade, viftandes med en fransk flagga medan hon ursäktade sig för att det var den enda hon hittade. Allez, allez, allez. Härligt med pepp!

Dags för start! 230 löpare trotsade november och tog sig an utmaningen!

Run-walk-run, då? Ja, jag hade ju siktat på att anta utmaningen med intervallerna 4/1 (fyra minuter kuta, en minut gå) men ändrade mig i sista stund till 3,5 minuters löpning – vilket visade sig vara ett slugt sätt att lura mig själv. Varje gång klockan pep till – en halv minut tidigare än den gjort på träningspassen kändes det som en boost. Wow, är det redan dags att gå… Det här går ju riktigt bra…

Det kändes också skönt att börja gå redan efter 640 meter, så att huvuddelen av de andra löparna hann springa förbi istället för att hamna mitt i en stor klunga. Kände innan loppet att det borde vara lättare att springa R-W-R i sin egen ”bubbla” men det dröjde faktiskt över två mil innan det blev helt glest omkring mig så varje gång jag skulle börja en ny springintervall så påverkades jag av andra löpare. Det är mycket möjligt att detta ledde till att jag sprang lite för snabbt och att jag redan från början borde försökt sänka tempot med 15-20 sekunder.

Mina intervaller måste också tett sig lustiga för den klunga som låg i ett tempo runt 5:45-6:00. Hela första milen hoppade vi bock om varandra; antingen var det jag som sprang om dem eller så tog de sig förbi mig medan jag gick.

R-W-R innebar också att jag kunde hålla ett jämnt tempo, i alla fall upp till halvmarapasseringen. So far, so good:

5 km: 29:00
10 km: 59:03 (30:03)
15 km: 1.29:30 (30:30)
20 km: 1.59:55 (30:25)
21.1 km: 2.06:47
25 km: 2.32:20 (32:25)
27.7 km: 2.57:36 (preliminär tid)

Vackraste delen av banan går i det sydvästra hörnet, 23-27 km.

Efter 22-23 km började jag känna mig trött – trots att jag borde fått lite extra pepp av att det gick lite utför och var fin utsikt längs ravinen och genom Värpinge by. Men väl nere vid reningsdammarna (som är betydligt finare än man kanske skulle kunna tro) började det alltså ömma till i högra vaden, vilket det för övrigt gjorde även i somras på BUS efter 23-24 kilometer. Svårt att säga om det finns något samband.

Bestämde mig därför för att knalla sista två, vilket gick utan problem, och gjorde sedan ett försök att börja springa igen när det var typ 400 kvar. Det gjorde ont direkt på första steget så jag lät bli och svarade väl för årets långsammaste finish. Men jag slapp i alla fall bryta med 400 kvar… Det hade ju varit pinsamt.

Med detta sätter jag ”check” på försöken med R-W-R för den här gången. Kommer jag att testa igen? Ja, det tror jag, i alla fall på träning. På lopp, däremot, nja… Knappast något stort lopp, men kanske detta lopp igen om ett år. Vi får se!

RunTobyRun!

Tuff utmaning på lördag

På lördag är det  dags för mitt elfte lopp i år – och det längsta. Det handlar om Nya Lund runt, 27.7 kilometer, i en amorf cirkel runt en av Sveriges mest kuperade städer. Men den största utmaningen blir nog inte 90-meterstigningen från Råbylund utan…

…vädret – för hur man än vrider och vänder på det så är det lite gambling att arrangera ett långlopp i mitten av november. Det kan bli allt från en fantastiskt fin och solig höstdag till en gråmulen blåsdag med regn på tvären, som  i söndags morse.

Om du aldrig varit i Lund är det kanske lätt att tro att staden ligger mitt ute på den plattaste pannkakan. Men i själva verket är det kuperat, riktigt kuperat, framför allt mellan 8 och 15 km i den högra/östra delen av kartan.

Arrangemanget är tämligen basic. Tre vätskekontroller längs banan men inga flaggvakter utan orangea markeringar lite här och var där man ska svänga höger eller vänster. Ser man inget orange är det bara att fortsätta rakt fram och hoppas att ingen piltjuv varit framme och norpat skylten.

160 anmälda var vi häromdagen, hur många som kommer till start beror förstås på vädret, men en kvalificerad gissning är att fältet i huvudsak rymmer vana långlöpare. och det brukar ju vara ett tåligt släkte.

Själv ska jag nu, för första gången, testa Run-Walk-Run i skarpt läge. Tre och en halv minut löpning, en minut gång. Och så på det igen. Har elva försök RWR i benen men ännu inte hittat det där automatläget med ett lagom tempo utan tiderna har pendlat en hel del. Hur som helst ska det ska bli väldigt spännande att testa detta i tävlingssammanhang.

Målsättningen är att jag ska lyckas hitta ett tempo runt 6:15 per kilometer och gå i mål på runt 3 timmar. Blir det blåst och regn kommer förmodligen den målsättningen att spricka. Eller går det snabbt som sjutton, bara för att få komma in i värmen igen och byta om…

SAMMANFATTNING AV FÖRSÖKEN HÖSTEN 2018 (11 PASS)

11/9: 12 km  45 sek/km (5:48/km)
2/10: 13 km  60 sek/km (6:22/km)
6/10: 10.2 km 60 sek/km (5:38/km)
9/10: 10 km 60 sek/km (6:11/km)
14/10: 14 km 3/1 (6:37/km)

20/10: 15 km 4/1 (5:42/km)
1/11; 7.4 km 4/1 (5:58/km)
4/11: 9.9 km 4/1 (6:18/km)
6/11: 7.0 km 4/1 (6:21/km)
9/11: 8.3 km 4/1 (5:56/km)

11/11: 11.6 km 4/1 (5:57/km)

(Exempel: 4/1 betyder springa 4 minuter, gå 1 minut.
60 sek/km betyder gå 60 sekunder vid varje kilometerpassering)

Rapport kommer…

RunTobyRun!

De är ju inte kloka, de där golfarna

Grått, blåsigt och regnblött på fairway – men trots vädret var det förstås golfare ute på grannbanan. Vilka stollar!

Det spelar egentligen ingen roll om det är 30 grader och sol, gråblött höstväder som i dag eller rent av lite snöfläckar ute på banan. Ändå kommer de där med sina små vagnar, rättar till handsken, tar sikte på flaggan där borta i gråblasket och slår ut.

Samma sak i somras när det var bängvarmt ute. Nog sjutton skulle de ut och jaga golfboll, i alla fall. Ser ju inte klokt ut.

Ja, det är väl egentligen bara när det är djupsnö eller förbud att spela på greenerna som de håller sig borta. Som på vinterbilden nedan från 2014, då jag fick ha den här delen av Skåne för mig själv.

Kanske tänker golftokarna likadant om oss, när vi springer förbi i vått och torrt, värme och kyla samtidigt som vi försöker se så obesvärade ut som det bara går.  Men det är ju helt normalt 🙂

RunTobyRun!

Juldagen 2014 var det i alla fall inga golfare ute, när jag sprang förbi…

Countdown 1: måste stava rätt på Färöarna

Nedräkningen har börjat – häromdagen var det tio månader till start för vårt stora löpäventyr på Färöarna. Och redan nu har jag börjat gå igenom utrustningslistan…

Häromdagen kom de, i ett avlångt paket till macken i grannbyn. Ett par teleskopstavar, som ska hjälpa mig uppför de 1 625 höjdmeter som det innebär att springa – eller gå – en halvmara över berget på Färöarna.

Har aldrig gått eller sprungit med stavar förut – bara åkt skidor på längden men det måste ju vara 30 år sedan. Minst. Men min mamma brukar gå med stavar ibland och har en modell med extra motstånd motsvarande fyra eller fem kilo, men det lär knappast behövas med tanke på den terräng som väntar utanför Saksun. Det lär bli jobbigt nog ändå.

Den stora utmaningen, innan dess, blir förstås att hitta några lämpliga backar att öva i, för här i Skåne finns det knappast någon terräng som påminner om Färöarnas. Så det får bli kortare backar, många gånger. Både upp och ner. För det får man inte glömma bort, att extrem traillöpning inte bara handlar om att ta sig uppför utan man ska palla att ta sig ner också.

Detta kommer nog att bli min största utmaning hittills, som löpare, och därför gäller det att ta sig an utmaningen med respekt och komma så väl förberedd som det bara går. Sedan är det upp till dagsform, väder och lite andra faktorer.

Utrustningslistan för loppen under Utiliv Festival ser ut så här och motsvarar ganska exakt vad som får plats i min ryggsäck. Det är väl möjligen pannlampan som hänger löst…

Must be worn:

  • Short or long sleeve base layer top (NO COTTON)
  • Shorts or tights
  • Mountain/ Trail running shoes – must have suitable tread

Must be worn or carried:

  • Waterproof jacket with taped seams
  • Waterproof trousers with taped seams*
  • Spare Long Sleeved Base Layer Top (NO COTTON)*
  • Hat or buff
  • Gloves
  • Head Torch*
  • Survival Bag/Foil Blanket
  • Whistle
  • GPS device (Smartphone will suffice) and/or Map & Compass.
  • First aid kit with a minimum of – wound bandage, 4 x adhesive plasters, 4 x safety pins and any personal medication you require.
  • A water reservoir with a minimum capacity of 1 litre
  • A reusable cup/mug (if you do not want coke/coffee/juice in your reservoirs). There will be no plastic cups at the check point*
  • Nutrition/Food
  • Suitable race Vest, Race Pack/ Backpack

 

RunTobyRun!

Ni är grymma!

Vill bara lyfta på hatten för alla er som ställer upp som funktionärer eller – som gänget med de gula ballongerna – ställer upp som harar och farthållare i vått och torrt för att hjälpa oss andra att nå våra mål istället för att jaga era egna. Ni är grymma!

Tvåa från vänster är farthållaren som uppmanade mig att rycka sista kilometern: ”go, kick ass!” och det var nog fler av oss som fick samma uppmaning, för när det väl var dags för målgång så hade den till en början så stora klungan krympt till enbart de sex löparna från Sparta.

Bilden nedan är hämtad från Sparta löb på Facebook och är nog tagen på första varvet, någonstans mellan 3,5 och 4 kilometer, medan klungan fortfarande var rätt stor. Du hittar mig under den gråröda kepsen:

RunTobyRun!

 

KÖPENHAMN: Autopilot på


# 55 – 181027
Nike start op, Köpenhamn (15 km)
1.25;29 (5:42/km)

Det kändes som när det är väldigt mycket måndag, när helgen tagit slut alldeles för snabbt och man måste ta sig till jobbet istället för att bara vända sig om i sängen och somna om. Så vad gör man? Jo, man slår på autopiloten.

Det här skulle kunnat bli ännu en sån där fin höstdag som vi blivit bortskämda med på sista tiden. I stället bjöd Köpenhamn på några få plusgrader, en kall sidvind och regn i luften. Trots det envisades ett antal löpare att springa i shorts. Om detta skulle jag gärna vilja skriva ”respekt” men jag kan inte, jag tycker det är korkat. Själv frös jag så till den grad att jag raskt förstärkte klädseln med den löpartröja som ingick i startavgiften.

Jag skulle säkert kunnat vara peppad ändå vid startlinjen och få det där vanliga pirret i magen, men det uteblev. Hade huvudvärk i går och i morse plus illamående – men det senare gick över efter en nöd-Snickers så jag utgick från att det inte var särskilt sjukdomsrelaterat. Åsså det ogästvänliga vädret på det, så jag var inte ett dugg pepp utan kände mest ”vafan gör jag här”. Men jag  får skylla mig själv, det var ju trots allt frivilligt.

Formen har känts bra de senaste veckorna och jag hade planerat att springa dagens 15 km i 5:30-tempo – men omständigheterna gjorde att jag tänkte om och istället hängde på ett gäng gula 5:45-ballonger. Och där låg jag, i lugn och ro, och gjorde ”jobbet” – som innebar att hålla mig inom fem meter från farthållarna.

Detta lyckades jag med i 14 km. Men i samband med att vi rundade några buskage hamnade jag strax framför farthållarna och saktade ner lite. Då ropade en av dem ”go, kick ass!” så jag vinkade adjö och ökade på stegen och plockade raskt 46 sekunder på ballongerna utan att ta ut mig och bli spurt-kräkig. Så det var en skön känsla att passera mållinjen och veta att det fanns lite mer krut i benen, trots allt. Stannade sedan kvar i målfållan för att tacka gänget ordentligt för draghjälpen. Speciellt han som sa ”kick ass!”.

Nästa uppgift, om tre veckor, blir desto tuffare: 27.7 km Lund runt. Vädret lär väl – i bästa fall – bli detsamma som i dag…

Passertider.
5 km: 28:46
10 km: 57:17 (28:31)
15 km: 1.25:29 (28:12)

RunTobyRun!

Inget skryt. Bara löpning.