Oövervinnerlig

Visst är den härlig, känslan när träningen flyter på, månad efter månad och du rent av överträffar dina träningsmål. När det känns som att inget kan stoppa dig, att du är oövervinnerlig. Det finns bara ett problem…

…och det är att vi förr eller senare kommer fram till det brutala uppvaknandet, när illusionen spricker och drömmarna krossas mot asfalten. Det kan vara en hal fläck som ställer till det, en sträckning eller en förkylning. Och så en till. Hastigt och olustigt har det gått både en och två månader där träningsdagboken inte fylls på med något annat än svarta hål.

Jag vet hur det känns – har åkt på årets tredje förkylning och kan inte göra så mycket annat än att leva på hoppet, att snuvan ska försvinna med snytpappret i toaletten och att jag ska kunna köra igång igen. Begär egentligen inget annat….

Jag inser nu vilken tur jag hade som kunde springa milen i Monaco efter tre veckors förkylning. Men sedan dröjde det inte många dagar innan både jag och ressällskapet (pappa) började snörvla. Plus att jag kom hem till en snörvlig och hostig dotter, så det var ju bara en tidsfråga innan det var kört igen…

Hursomhelst, det är två månader till Göteborgsvarvet så det är ingen anledning till panik. Det är bara det at jag längtar efter att få komma ut på ett riktigt vårskönt långpass… Och allra helst i skogen…

RunTobyRun!

MONACO RUN: Över förväntan!

# 37 – 170312
Monaco Run, 10 km
52:21 (5:14/km)

Innan start tänkte jag att idag får jag vara glad för det lilla – som att bara ta mig runt en mil. Men det gick faktiskt långt över förväntan!

Till bilder från loppet 

Förberedelserna kunde givetvis varit bättre än tre veckors förkylning och veckans två lugna pass (5.6 + 8.2 km) stärkte knappast självförtroendet inför mitt första milpass sedan den 28 januari.

På träningspassen gick det tungt och allt annat än snabbt så jag konstaterade nöjt att det trots allt var jäkligt skönt att det planerade 23.8 kilometersloppet ställdes in. Förra året kom jag laddad till tänderna och kände att jag, med tanke på årstiden, nog inte kunde varit bättre förberedd för uppgiften. I år däremot… Suck och stön…

Å andra sidan såg jag ett mervärde att i år få springa en annan bana istället för samma en gång till (och dessutom göra det sämre än i fjol…).

En annan fördel var också att jag nu hade gångavstånd till start och mål: först 150 meter backe i typ 40 graders lutning, sedan 277 trappsteg – helt klart lättare att ta sig nerför än det var uppför, som i går kväll. Bra träning…

Loppet har start och mål nere i hamnen, där formel 1-bilarna brukar ha sin depå, och går till drygt en femtedel genom tunnlar. Det innebär förstås rätt trist utsikt men samtidigt att höjdskillnaden hålls nere till 15 meter, med högsta punkten ungefär halvvägs, och därmed en klart snabbare och mer löpvänlig bana än att springa upp för sluttningarna till Casinot, Järnvägsstationen eller Gamla stan. För min del var det också bra att det var trångt i första tunneln, så att jag inte riskerade att gå ut för hårt.

Eftersom jag gillar formel 1 har jag förstås lekt med tanken att istället springa tre varv runt F1-banan – vilket är ganska exakt 10 km – men jag tror inte att den långa 50-metersklättringen upp till Casinot skulle vara så poppis, i alla fall inte på andra eller tredje varvet och detta tänker jag på när jag maler mig fram genom den längsta biltunneln som skär tvärsigenom Monaco.

Vid Monte Carlo tennisklubb väntar inte bara en rejäl utförslöpa utan även några hundra meters löpning i Frankrike innan vi vänder tillbaka in mot Monaco: genom den klassiska F1-tunneln, förbi lyxyachterna i hamnen och när man äntligen ser målet, då är det bara att bita ihop lite till för ett extra varv ner mot ”Rascasse” och ”Anthony Noghes” innan man kommer in på upploppsrakan.

Väl där visade klockan 52:21, vilket innebar att andra femman gick en minut snabbare än den första. Och jag som hade fruktat ett tempo-tapp efter 7-8 km!

52:21 innebar också årsbästa (även om jag ska ner under 50 igen innan jag blir nöjd).

5 km: 26:40
10 km: 51:21 (25:41)

RunTobyRun!

Dagens medlem på Spring!

I kväll lyfter planet mot Nice och känslan är försiktigt positiv inför söndagens 10 km i Monaco – även om det inte lär gå fort. Det gäller trots allt att lyssna på kroppens signaler och tre veckors förkylning skojar man inte bort hur som helst.

Givetvis kommer det en racerapport från Monaco efteråt. I väntan på denna rekommenderar jag ett besök på Spring – Löpning för alla där jag är #139 i sajtens serie ”dagens medlem”.

RunTobyRun!

Sämsta uppladdningen

Jag har bestämt mig. Det är dags att sluta tycka synd om mig själv även om uppladdningen är lika med noll – eller rent av ligger på minus – inför säsongspremiären nästa söndag.

Vid det här laget är förkylningen inne på sin sjuttonde dag och alltjämt en sån där irriterande humörsänkare: ingen feber, inget kräk, inget riktigt, konkret utan bara ett gäng småskit som att det retar lite i halsen, det kommer lite snuva och att jag känner mig lite öm i kroppen. Lite ont i nacken också idag, men det beror förmodligen på att jag sovit på något konstigt sätt.

Snabbtitten i träningsdagboken är heller ingen munter läsning – utförsbacken under februari visar träningsmängden jämfört med en fiktiv farthållare inställd på 30 km per vecka, vilket hade varit en lagom dos så här års. Blir tungt att ta igen!

Sammantaget: en usel uppladdning inför 10-kilometersloppet i Monaco på söndag, OM jag nu kan springa, vi får väl se om skiten släpper. Men hoppet är ju det sista som överger människan och förhoppningsvis är det här sista gången i år som jag tycker synd om mig själv när det gäller löpningen. Det kunde ju trots allt varit värre. Och, som sagt. Jag har ju bestämt mig..

RunTobyRun!

Mer stafett åt folket!

Nej, förkylningen har inte släppt helt och träningsmålet för februari ryker all världens väg. Och det är bara två veckor kvar till årets första lopp så det är klart att jag hade hoppats på en bättre uppladdning…

Så istället för att ge mig ut på ett långpass i gråblasket sitter och jag och tänker på stafetter. Har sprungit några, mest på skoj, och det var rätt länge sedan och jag känner att jag borde kanske stafettat lite oftare för det är ju så kul. Speciellt på en kort bana, där man kan heja och peppa varandra.

På tävlingar som VM och OS är korta stafetten (4×100) en av höjdpunkterna: så mycket action, så mycket energi, så mycket fart. Och så den lilla kryddan med tre kritiska moment när den färgglada pinnen ska levereras från en hand till en annan innan det är för sent. Hur ofta har inte David slagit Goliat just för att världens fyra bästa löpare inte tränat överlämningar tillräckligt ofta?

Samma sak i skidor, för att ta ett annat aktuellt mästerskap, där det igår kördes Skiathlon med ett moment klassisk stil (7.5 km för damer, 15 för herrar) och sedan lika långt i fristil eller ”skejt” och däremellan byte av skidor och stavar i en liten ”depå”. Visst, det är inte stafett eftersom det är samma person som kör och därtill ett konstruerat moment med att byta skidor men det är publikvänligt och igår såg vi flera exempel där slarviga depåstopp kostade tid. Marcus Hellner fick inte på sig ena skidan ordentligt utan drattade på ändan och förlorade 7-8 sekunder. Norska storfavoriten Marit Björgen strulade också och tappade 4-5 sekunder men i slutändan spelade det ingen roll; i näst sista backen satte hon in ett av sina monsterryck och den stackars finländskan hade ingenting att sätta emot (men var glad ändå över silver på hemmaplan!).

Jämför dessa stafettväxlingar och depåstopp med en sport som formel 1, där stallen kan träna depåstopp och däckbyte mer än 500 gånger på en säsong. Men så klarar de också av att byta fyra däck på osannolika två sekunder. Fyra, däremot, då är det stor risk att någon annan hinner om och att taktiken spricker…

Gräver bland gamla bilder och hittar mitt roligaste stafettminne, ”SM-stafetten” i Naqoura 1991. Gjorde FN-tjänst i Libanon och förutom att hålla koll på gulfkriget hade vi tid med en del idrott. Mitt ingenjörkompani bröt exempelvis den irländska dominansen i dragkamp och när det kom till stafett (4×750 + 2×1500) sopade våra båda lag banan med övriga svenska lag. På den suddiga bilden ovan har jag precis fört upp mitt lag till andra plats, strax innan sista växlingen. Nedan efter loppet med medalj och pokal som bevis på insatsen (ja, jag var definitivt yngre och smalare då…)

Vi får väl se om det blir några fler stafetter. Helsingborg Marathon hade ju varit kul, och helst sista sträckan (som jag vill ha revansch på). Men det är ju rätt utspritt och svårt att heja på varandra under ett sådant långt lopp. Och det är ju lagkänslan man vill åt med stafett!

RunTobyRun!

Visas även på Jogg.se. Du kan även följa mig på facebook!

Att kastas mellan hopp och förtvivlan

Årets andra förkylning är här – en snörvlig variant som får mig att konstatera att det är rätt skönt, ändå, att jag inte behöver springa 23.8 km i säsongspremiären den 12:e mars utan ”bara” 10 km.

Jag hade stora förhoppningar på vintermånaderna, att sakta men säkert kunna bygga upp formen igen men de senaste två månaderna har bjudit på det ena strulet efter det andra och tvära kast mellan hopp och förtvivlan.

Det började med ryggskottet på julafton, som ”kostade” 15 dagars löpning. Sedan gick det bra några veckor innan första förkylningen (6 dagar), sträckningen i låret (blev tack och lov bara 4 dagar) och så denna omgång snuva, som nu är inne på femte dagen och är långt ifrån över.

Från julafton till och med i dag är det 59 dagar. Av dessa har jag missat 30 chanser att träna och det känns lite bittert. Men ändå: det kunde varit värre. Och det är lite tur i oturen att arrangörerna i Monaco valt att ställa in Riviera Classic den 12:e av säkerhetsskäl – för i ärlighetens namn känner jag mig inte riktigt i form för 23.8 km. Även om det förstås är jättesynd att loppet ställts in, det var onekligen en av mina höjdpunkter under förra löpåret.

RunTobyRun!

# 600

I samband med kvällens lugna träningspass passerades inte mindre än tre milstolpar i träningsdagboken:

  • kvällens träningspass var det 600:e i ordningen sedan juni 2012.
  • att total träningsmängd passerade 6000 km (närmare bestämt 6001.1)
  • och att jag för första gången sprungit mer än 1500 km under en 12-månadersperiod (1505.0)

Själva rundan, däremot, var inte så mycket att skryta över utan det handlade mest om att få ”jobbet” gjort och sedan krypa in i värmen igen.

RunTobyRun!

Aj!

Efter förra veckans positiva sammanfattning av träningsläget var det förstås bara en tidsfråga innan det skulle komma ett bakslag. Och mycket riktigt..

Det var under intervallpasset i torsdags som det plötsligt högg till i baksidan av låret, i slutet av den femte ruschen. Jag kände direkt ”aj” och ”vafan” och saktade ner – typiskt nog hände detta förstås längst bort på banan, så jag fick knalla ungefär 2 kilometer för att komma hem.

Egentligen skulle jag inte tränat alls den kvällen. Hade känt mig skum hela dagen, nästan lite bakis: huvudvärk, illamående och känt mig varm. Men framåt kvällskvisten hade allt utom huvudvärken släppt, så jag bestämde mig för att – trots allt – ge mig ut och känna mig för och eftersom det kändes bra under uppjoggen släppte jag loss… Och med facit i hand hade det förstås varit bäst att låta bli.

Lyckades promenera hem från ”aj-platsen” utan problem och kände redan samma kväll att det nog inte var så farligt, bara en ”sträckning light”. Det ömmade lite, både ovanför och nedanför knävecket men jag kunde gå utan problem och i helgen fyllde jag sedan på promenadkontot med ytterligare 10 + 5 km i bra tempo utan att känna någon smärta.

Och idag kunde jag ge mig ut och jogga igen, 5 kilometer i lugnt tempo. Flåset var väl inte det bästa och det ömmade lite grann i lårmuskeln sista biten men annars var det en härlig runda i solskenet. Knappt någon vind och därmed inte särskilt kallt om mulen.

RunTobyRun!

PS. Du vet väl att du även kan följa mig via Facebook? Sök ”RunTobyRun” eller klicka på länken HÄR. DS.

2:44/km!

Den började med ryggont och slutade med en ofrivilligt löpfri vecka, orsakad av en liten onödig förkylning. Ändå blev januari ändå en helt okej träningsmånad. Kollar i mina anteckningar och noterar…

…att förkylningen innebar att det inte blivit något kubbande sedan i söndags men att jag i dag i alla fall fick till ett hyfsat snabbt gångpass på 6.6 kilometer. Förhoppningsvis är jag igång och springer igen redan i morgon eller på tisdag. Annars kommer jag att känna mig rejält rastlös!

…att det återstår 132 dagar på mitt träningsår (som slutar den 18 juni) men att jag redan nu överträffat fjolårets magra träningsmängd på 1044.6 km och 108 pass.

…att årsmålet på 1200 km borde vara i hamn i mitten av mars, tre månader före tidtabellen, givetvis förutsatt att jag får vara frisk. Det innebär också att jag fortfarande har en bra chans att för första gången klara Sveriges längd på ett år (1572 km). Jag gick om den fiktive farthållaren den 25 september och trots veckans träningstapp har jag fortfarande 45 km tillgodo.

…att satsningen på mer fart-träning redan börjat ge resultat (i alla fall innan jag fick den här lilla irriterande förkylningen). Förra lördagens femma på Hästhagens IP var bara 17 sekunder långsammare än jag noterade på distansen i fjol och det är ju en bra början. Mina intervaller ligger i regel runt 3:10-3:20/km men vid en närmare granskning av mina löpdata visar det sig att jag varit nere på smått fantastiska 2:44/km. Visserligen bara i typ fem meter. Men ändå…

RunTobyRun!