Äntligen bokpremiär – läs eller ladda ner RunTobyRun gratis som PDF!

164 sidor – inget skryt, bara löpning. Nu är boken äntligen klar och från och med i dag kan du läsa eller ladda ner den gratis!

Jag har nått mållinjen med mitt projekt. På ett sätt känns det lite tomt, som att göra ett bokslut över nio års löpning. Men var inte orolig, jag kommer att springa vidare mot nya mål och kanske ses vi någonstans längs vägen.

Och boken, ja den är redo att ta steget ut från min egen lilla bubbla till att möta dig som läser. Hoppas du kommer att uppskatta den!

TILL BOKEN – FÖR GRATIS LÄSNING ELLER NEDLADDNING

RunTobyRun!

www.facebook.com/runtobyrun

Någon måste våga vara först

Så är det. Någon måste vara först, oavsett om det gäller teknik, vetenskap eller idrott – även om det förstås inte är alla pionjärer som det gått bra för. Ta exempelvis de första snubbarna som försökte flyga…

I idrottens värld har det också funnits massor av pionjärer – vissa har blivit utskrattade eller till och med diskade för att de tänjt för mycket på regelboken.

Bättre gick det exempelvis för backhopparen Jan Boklöv, som uppfann V-stilen till domarnas stora förtret. I dag finns det ingen som hoppar klassisk stil.

Höjdhopparen Dick Fosbury fick också höra många gliringar när han började hoppa höjd med ryggen före men efter världsrekordet och OS-guldet 1968 tystnade skratten. Utan hans ”flopp” hade knappast Javier Sotomayor nått 245 centimeter 1993, ett världsrekord som står sig än.

Jag träffade förresten Sotomayor på ett tåg i Spanien 1992, en vecka innan sommar-OS i Barcelona. Det kubanska friidrottslandslaget hade varit på träningsläger i Sevilla och skulle ta sig norrut med nattåget. Kruxet var bara att de inte bokat – eller fått tag på – några sovplatser eller liggplatser så där sprang kubanska ledare i tågkorridorerna och försökte deala till sig platser.

När tåget börjat rulla hamnade jag bredvid Sotomayor och en ledare, längst bak i en vagn vid dörren och kopplingen till nästa. Han verkade inte så bra på engelska, så när jag konstaterade ”så det är du som är Sotomayor, well how do you do, det är jag som är Thobias” svarade han med ett kort hej och skakade min hand. Sedan örlade han iväg mot någon kupé som ledarna fått loss.

Den här episoden utspelade ju sig långt innan smartphones och sociala medier och jag tänkte aldrig tanken på att försöka gräva fram systemkameran ur tågluffar-ryggsäcken. Men jag ångrar definitivt att jag inte bad om en autograf. How do you do, var det verkligen det bästa jag kunde komma på?

Barcelona 1992

OS-finalen i höjdhopp blev sedan en gastkramning utan dess like – inte mindre än fem hoppare klarade 2,34 varav Sotomayor var den ende som grejade det i första försöket. Silvret gick till Patrik Sjöberg, som tog höjden i andra försöket och bronset delades slutligen av de tre hoppare som nådde 2,34 i sitt tredje och sista försök.

Att vara på plats under ett OS var en fantastisk upplevelse. Min kompis och jag såg en del friidrott, några basketmatcher – dock inte USA:s ”Dream Team” – två av Sveriges fotbollsmatcher plus den stora finalfesten när hemmalaget Spanien slog Polen efter förlängning. Vi fick också chansen att se en gammal klasskamrat fäktas för Sverige, för övrigt i samma lokaler där maratonexpon var 2014 – precis intill starten och målet vid Placa Espanya.

Final på 400 meter häck

Nog om OS – det är knappast något som rapsen bryr sig om ute på fälten, men även där gäller ju att någon måste vara först. Kanske ökar det chansen till pollinering, även om de flesta insekter väl fortfarande ligger och fryser någonstans efter denna kalla vår.

Med rapsbilden ovan blev jag först i sociala medier – i alla fall mina flöden – att lägga upp en bild på det gula guldet. Kom igen om två veckor, då lär Facebook och Instagram bada i gult. Men jag var först!

Och det bästa med när rapsen blommar? Det är ju att det är okej att ta hur många vilopauser som helst. Bara att ta fram mobilen, så ser det ut som att man stannat av en annan anledning än att man är trött!

RunTobyRun!

Fotbollsfinal. Vi hade biljetter på typ andra raden i denna mäktiga stadion.

En vecka kvar!

En vecka kvar och så här kommer boken att se ut!

Omslagsbilden är från Kalkbrottsloppet 2018 och är tagen av Yuki Mizuno. Stort tack till Yuki och alla andra fotografer som upplåtit bildrättigheter till projektet!

RunTobyRun!

Sista rycket

I går var det dags för en avslutande ”photo session” till mitt lilla bokprojekt och vi kunde knappast valt en bättre dag! Blommorna lyste i kapp med solen och då kunde inte ens jag behålla långbrallorna på!

Jag är ju lite frusen av mig och varje år känns det som att jag är sist av alla att ta fram shortsen och springa barbent. Men i går, när termometern visade upp mot 18 grader, kändes det förstås fånigt att springa i långbrallor. Speciellt som kameran skulle fram och det var gott om publik i Lunds vårfina stadspark. Så i år är jag kanske inte sist!

Projektet närmar sig nu målgång och det enda som återstår är att lägga in en sista dagsaktuell slutknorr innan jag släpper ”utkastet” för fri nedladdning den 1 maj. 164 sidor – inget skryt, bara löpning!

Håll utkik!

RunTobyRun!

Toby tipsar 4: spring baklänges!

Under mitt lilla ”bokprojekt” har jag gått igenom 550 inlägg och ”race reports”, ett arbete som förstås väcker massor av minnen. Som Lund runt, november 2018.

Loppet, som går genom det ”osminkade Lund” snarare än genom det turistiga och vykortsvackra, var 27.8 kilometer. En bra runda, men lite i längsta laget utifrån dagsformen så jag bestämde mig för att dela upp sträckan i två och börja med den östra halvan. I morse premiäråkte jag spårvagnen till Telefonplan och sprang sedan via Östra Torn, Mårtens fälad, Linero och Råby till målet vid Klostergården – alltså ”baklänges” jämfört med när jag sprang loppet 2018.

Tanken var framför allt att slippa 70-80-metersklättringen uppför östra Lund – i gengäld fick jag rejäl motvind i 2 kilometer på fälten vid Råby.

Att springa om ett ”gammalt” lopp kan ju vara nog så bra träning – men att springa det baklänges kan ge helt nya perspektiv. Prova du också!

Men jag menar förstås ”åt fel håll”, inte baklänges på riktigt. Verkar vara i jobbigaste laget…

RunTobyRun!

Bokprojektet: upphovsrättslig hinderbana

Bokprojektet rullar på enligt tidsplanen – inte minst detektivarbetet att försöka få tag på alla fotografer för att få klartecken att använda deras bilder. Hittills har gensvaret bara varit positivt och det känns förstås jätteskoj!

Det är ju som det är – även om man fotograferar själv med mobilen (eller systemkamera som på bilden ovan från Färöarna) så är det svårt att ta bra bilder på sig själv ”in action”.

På de stora loppen tas ofta bilder, som är fria för löparna att använda efteråt för eget bruk, exempelvis på sociala medier – men det behöver inte nödvändigtvis innebära att man får publicera dem i bokform. Tryckt eller digitalt spelar ingen roll ur upphovsrättslig synvinkel, därför är det superviktigt att kolla bildrättigheterna i god tid så att man inte hamnar i domstol…

Har nu fått tag på alla fotografer utom två, såväl i Sverige som utomlands, och hittills har gensvaret varit fantastiskt. Jag har inte bara fått svar snabbt på mina mejl utan även fått positiva besked. Flera svarade att det låter som ett spännande projekt och önskat mig lycka till, i ett fall skickade fotografen till och med en högupplöst bild utan kostnad för att det ska bli så bra som möjligt.

I väntan på de sista svaren är det nu dags för ytterligare ett korrektur…

RunTobyRun!

Kaxigt eller naivt i Köpenhamn?

I nuläget är det inte tillåtet med större folksamlingar i Danmark än fem personer – ändå siktar arrangörerna på att kunna genomföra Copenhagen Marathon om åtta veckor. Kaxigt eller naivt? Jag gillar det!

Häromdagen gick arrangörerna ut med sin plan B för att kunna genomföra loppet på ett så Corona-säkert sätt som möjligt: flytta start- och mål, ändra rutten till tre varv gånger 14 kilometer plus att det förmodligen kommer att krävas färskt Covid-test eller vaccinationspass för att få starta. Man erbjöd också alla löpare att skjuta upp sin start till 2022 eller få pengarna tillbaka.

Enligt hemsidan är i nuläget drygt 4 500 löpare anmälda, varav 40 procent är utländska löpare. Av dessa kommer de flesta att få svårt att ta sig till Köpenhamn med nuvarande restriktioner. Om samtliga utlänningar drar tillbaka sin anmälan sig återstår cirka 2 700, vilket fortfarande är en avsevärd folksamling.

Så frågan är: hinner danskarna få tillräcklig snurr på vaccinationerna tills dess? Kommer Covid att hinna ebba ut innan den 16 maj – nja, det är väl knappast troligt, risken är väl snarare att det kommer en tredje eller till och med fjärde våg innan vi ser slutet på eländet.

Det är förstås naivt att tro på ett lopp i maj – om man tänker rationellt på hur det ser ut i världen. Samtidigt gillar jag det jag läser. Det är lite kaxigt, men framför allt andas det optimism; att förr eller senare ska vi återgå till det normala och mitt i all deprimerande nyhetsrapportering behöver vi få höra någon som sticker ut hakan och säger ”vi tror på Copenhagen Marathon”.

Själv är jag dock rätt säker på att det inte kommer att vara möjligt att åka till Köpenhamn den 16 maj för att springa den 16 maj och kryssade för att jag ville ha tillbaka startavgiften – det går ju fler tåg och det här loppet blir aldrig fullt som London eller New York, så det kommer alltid att finnas plats. När Coronan väl är över…

Som kuriosa kan jag nämna att jubileumsåret 2019, varifrån bilden nedan är hämtad, var det 11 396 anmälda i Köpenhamn varav 10 791 tog sig runt i högsommarvärmen. Sist i mål på godkänd tid var en kvinna från Grönland som heter Balle i efternamn. Men det betyder, som bekant, inte samma sak som det gör i Stockholm.

RunTobyRun!

Start och mål flyttas från Islands brygge till Öster allé vid fotbollsarenan Parken.

RunTobyRun – snart som bok!

Under det första året med Corona var det många svenskar som sjösatte olika former av projekt, som att skaffa sommarstuga, lägga om trädäcket eller köpa hundvalp. Mitt pandemiprojekt blev något helt annat: att skriva en bok.

Corona – år 2. Vi är där nu, vaccinen likaså men det kommer att ta tid innan alla får sina sprutor och frågan är hur bra de hjälper mot alla mutationer som dyker upp. I värsta fall kanske det blir även ett år 3 och ett år 4 – vem vet?

Det har varit ett fruktansvärt år, sett till antal smittade och döda. Men pandemin har också lagt sig som ett deprimerande täcke över allt och alla: inga resor, inga normala dagar på jobbet, inga träffar med nära eller kära. För oss löpare blev det dessutom ett trist år med massor av inställda lopp och begränsade möjligheter att träna med andra.

Hur blir det i år då? Ja, det är det ingen som vet och då är det lätt att tappa sugen. Är det verkligen lönt att pressa sig och lägga på de där extra intervallerna, när det ändå kanske inte blir några tävlingar i år heller? Kanske inget Göteborgsvarv, inget Stockholm Marathon, ingen backyard, inget byalopp i Sankt Olof?

Detsamma gäller bloggen, där jag under hösten och vintern känt att det blivit svårare att hitta inspiration och variera mina inlägg. Så för att få den där extra kicken, som det innebär att skriva, bestämde jag mig för att dra igång ett nytt projekt: att göra en bok av RunTobyRun.

Den kommer att bygga på mina samlade inlägg från bloggen, men det blir ingen ”krönikesamling” utan texter som jag arbetat om och kompletterat. Boken berättar om hur jag tog upp löpningen igen efter 16 års uppehåll, hur jag gjorde för att undvika skador och vad jag gjorde när jag blev skadad i alla fall. Den kommer förstås också att handla om lopp och upplevelser längs vägen, det som gör löpningen till något av det bästa som finns.

Den blir lite av ett bokslut över mina nio år som löpare och förhoppningen är att den – precis som bloggen – kan inspirera dig och andra löpare att fortsätta röra dig framåt i lämplig takt med löparskorna på. Vill du ha svar på frågor om hur du äter rätt inför ett lopp eller hur du förbättrar din löpteknik så finns det bättre tips på andra ställen; det har aldrig varit min ambition med bloggen och således inte heller med boken.

Jag är klar med det första embryot och ska nu börja gå igenom alla texter och bilder en gång till, där är också några bildrättigheter som jag behöver kolla upp innan jag gör klart utkastet, som du senare i vår kommer att kunna ladda ner från sidan som PDF. Bidra gärna med feedback!

Någon tryckt, slutlig version av boken lär det nog aldrig bli, då det kostar rätt mycket att trycka en sådan och jag tror inte att målgruppen är tillräckligt stor. Dessutom är det väl ingen som köper ”riktiga” böcker längre? Men man ska aldrig säga aldrig – fast i så fall krävs det nog ytterligare att jag skriver om materialet minst en gång till…

RunTobyRun!

Behövlig boost!

Blev pepp av att se hjortens graciösa skutt uppför ”Gåbacken” innan start.

Efter ett par tunga veckor lossnade det rejält idag i samband med utmaningen ”Sweden Runners’ Virtual Winter Backyard Ultra”, som jag valde att springa på BUS-banan i Trelleborg.

Egentligen har jag svårt för virtuella hittepålopp, men anmälde mig ändå till detta arrangemang för att det låg bra till tidsmässigt och innebar en möjlighet att få årets första tvåmilare i benen – det vill säga springa tre varv.

Hade någon frågat mig tisdags, när benen var sega som sirap, så hade jag nog svarat att den där målsättningen, den får nog ses över. Ett varv, max. Men sedan lossnade det lite grann i onsdags, då det gick betydligt lättare att springa, så jag tänkte att två varv, det klarar jag nog, kanske till och med tre.

Och minsann, det blev faktiskt tre varv över den gamla soptippen, genom Albäcksskogen (där det var lite kladdigt) och sedan den långa, långa rakan längs havet – där jag tack och lov hade medvind. Varvtiderna blev 45:56, 47:58 (inklusive toabesök) och 46:11. Sprang sedan ett nedvarvningsvarv på 1500 meter som bonus – vilket var en skön känsla. Hade det knipit – eller varit ett riktigt lopp – så hade jag utan tvekan klarat ett fjärde varv på en timme, men knappast mer.

Det är en eloge till backyard-konceptet där man tar det överdrivet lugnt med vila mellan varven; idag hade jag inte grejat att springa en halvmara i ett ”vanligt lopp”.

Man ska förstås aldrig ropa hej i förtid, men det känns som att segheten lämnat kroppen och att dagens pass blev en välbehövlig boost. Fast i själva verket var det kanske hjortens förtjänst, den jag mötte bakom fotbollsplanen i morse och som sedan tog ”Gåbacken” i några eleganta skutt. Orättvist! Men jag tror att mötet peppade mig!

Lika roligt var det inte efteråt, när bilen vägrade starta. Vilken tur att jag förnyade assistansförsäkringen häromdagen!

RunTobyRun!

Segt som sirap

Jag vet inte vad det är, men något knas är det. De senaste två veckorna har jag känt mig extremt seg i kroppen, vilket förstås inneburit att jag fått ta det lite lugnare med träningen än jag hade planerat.

Segheten är svår att förklara men bröt ut lagom till min tänkta formkoll den 21 februari, då jag direkt kände att det inte var någon bra dag. Morgonen efter kände jag lite skrovel i halsen men sen dess har det inte varit någonting. Ingen feber, ingen hosta, ingen förhöjd puls när jag tränat.

Jag har en 6.7-runda till grannbyn och tillbaka som jag springer ibland. Den 19 februari hade jag rätt bra flås och sprang sträckan runt 36:15. I lördags tog den tre minuter längre och i förrgår över 40:30. Det var inte så att jag höll igen och tog det lugnt med flit utan det fanns verkligen inget mer kräm i benen. Skumt. Och trist.

I går kändes det lite bättre och jag gjorde sträckan på 37:45 (utan spurt eller att kolla några kilometertider längs vägen). Men det bästa av allt var att jag hade ork kvar i benen och kunde ta ett extra bonusvarv för att varva ner.

Det extravarvet gjorde gott för löpar-självförtroendet!

RunTobyRun!