Att kastas mellan hopp och förtvivlan

Årets andra förkylning är här – en snörvlig variant som får mig att konstatera att det är rätt skönt, ändå, att jag inte behöver springa 23.8 km i säsongspremiären den 12:e mars utan ”bara” 10 km.

Jag hade stora förhoppningar på vintermånaderna, att sakta men säkert kunna bygga upp formen igen men de senaste två månaderna har bjudit på det ena strulet efter det andra och tvära kast mellan hopp och förtvivlan.

Det började med ryggskottet på julafton, som ”kostade” 15 dagars löpning. Sedan gick det bra några veckor innan första förkylningen (6 dagar), sträckningen i låret (blev tack och lov bara 4 dagar) och så denna omgång snuva, som nu är inne på femte dagen och är långt ifrån över.

Från julafton till och med i dag är det 59 dagar. Av dessa har jag missat 30 chanser att träna och det känns lite bittert. Men ändå: det kunde varit värre. Och det är lite tur i oturen att arrangörerna i Monaco valt att ställa in Riviera Classic den 12:e av säkerhetsskäl – för i ärlighetens namn känner jag mig inte riktigt i form för 23.8 km. Även om det förstås är jättesynd att loppet ställts in, det var onekligen en av mina höjdpunkter under förra löpåret.

RunTobyRun!

# 600

I samband med kvällens lugna träningspass passerades inte mindre än tre milstolpar i träningsdagboken:

  • kvällens träningspass var det 600:e i ordningen sedan juni 2012.
  • att total träningsmängd passerade 6000 km (närmare bestämt 6001.1)
  • och att jag för första gången sprungit mer än 1500 km under en 12-månadersperiod (1505.0)

Själva rundan, däremot, var inte så mycket att skryta över utan det handlade mest om att få ”jobbet” gjort och sedan krypa in i värmen igen.

RunTobyRun!

Aj!

Efter förra veckans positiva sammanfattning av träningsläget var det förstås bara en tidsfråga innan det skulle komma ett bakslag. Och mycket riktigt..

Det var under intervallpasset i torsdags som det plötsligt högg till i baksidan av låret, i slutet av den femte ruschen. Jag kände direkt ”aj” och ”vafan” och saktade ner – typiskt nog hände detta förstås längst bort på banan, så jag fick knalla ungefär 2 kilometer för att komma hem.

Egentligen skulle jag inte tränat alls den kvällen. Hade känt mig skum hela dagen, nästan lite bakis: huvudvärk, illamående och känt mig varm. Men framåt kvällskvisten hade allt utom huvudvärken släppt, så jag bestämde mig för att – trots allt – ge mig ut och känna mig för och eftersom det kändes bra under uppjoggen släppte jag loss… Och med facit i hand hade det förstås varit bäst att låta bli.

Lyckades promenera hem från ”aj-platsen” utan problem och kände redan samma kväll att det nog inte var så farligt, bara en ”sträckning light”. Det ömmade lite, både ovanför och nedanför knävecket men jag kunde gå utan problem och i helgen fyllde jag sedan på promenadkontot med ytterligare 10 + 5 km i bra tempo utan att känna någon smärta.

Och idag kunde jag ge mig ut och jogga igen, 5 kilometer i lugnt tempo. Flåset var väl inte det bästa och det ömmade lite grann i lårmuskeln sista biten men annars var det en härlig runda i solskenet. Knappt någon vind och därmed inte särskilt kallt om mulen.

RunTobyRun!

PS. Du vet väl att du även kan följa mig via Facebook? Sök ”RunTobyRun” eller klicka på länken HÄR. DS.

2:44/km!

Den började med ryggont och slutade med en ofrivilligt löpfri vecka, orsakad av en liten onödig förkylning. Ändå blev januari ändå en helt okej träningsmånad. Kollar i mina anteckningar och noterar…

…att förkylningen innebar att det inte blivit något kubbande sedan i söndags men att jag i dag i alla fall fick till ett hyfsat snabbt gångpass på 6.6 kilometer. Förhoppningsvis är jag igång och springer igen redan i morgon eller på tisdag. Annars kommer jag att känna mig rejält rastlös!

…att det återstår 132 dagar på mitt träningsår (som slutar den 18 juni) men att jag redan nu överträffat fjolårets magra träningsmängd på 1044.6 km och 108 pass.

…att årsmålet på 1200 km borde vara i hamn i mitten av mars, tre månader före tidtabellen, givetvis förutsatt att jag får vara frisk. Det innebär också att jag fortfarande har en bra chans att för första gången klara Sveriges längd på ett år (1572 km). Jag gick om den fiktive farthållaren den 25 september och trots veckans träningstapp har jag fortfarande 45 km tillgodo.

…att satsningen på mer fart-träning redan börjat ge resultat (i alla fall innan jag fick den här lilla irriterande förkylningen). Förra lördagens femma på Hästhagens IP var bara 17 sekunder långsammare än jag noterade på distansen i fjol och det är ju en bra början. Mina intervaller ligger i regel runt 3:10-3:20/km men vid en närmare granskning av mina löpdata visar det sig att jag varit nere på smått fantastiska 2:44/km. Visserligen bara i typ fem meter. Men ändå…

RunTobyRun!

Guy thing

Idrottshistorien är full av klassiska kamper mellan legendariska rivaler. Som Björn Borg mot John McEnroe. Sebastian Coe mot Steve Owett. Thomas Wassberg mot finske jätten Juha Mieto. Eller Ayrton Senna mot Alain Prost. Själv såg jag länge fram mot min dagliga, prestigefyllda uppgörelse med Pekka.

Det var en gång för länge sen, närmare bestämt i början av 1990-talet när jag bodde i en av Uppsalas södra stadsdelar och varje morgon tog bussen ner mot jobbet i stan: samma tid, samma linje, samma hållplats.

Efterhand kunde jag vägen till busshållplatsen utan och innan och hade nog kunnat gå den med förbundna ögon: ut genom dörren, över gården, genom ett litet skogsparti och sedan ut på en annan gata, över ett litet krön, nerför en lätt backe till stora vägen och så 90 grader vänster mot hållplatsen. En lagom morgonpromenad på drygt 500 meter, visar det sig nu när jag mäter upp sträckan i kartverktyget.

Det skulle kunna varit en scen ur filmen ”Truman Show”, för varje morgon hände exakt samma sak:

Efter dungen med träd dök det alltid upp en man med sammanbitet ansikte från en av gårdarna på höger sida. Han tittade på mig och fäste sedan blicken mot det lilla backkrönet och så var racet igång. Om jag ökade på stegen höjde han också tempot, om han lade på en rem gjorde jag detsamma för att vi skulle komma ner till 90-gradersböjen sida vid sida, redo för spurt…

Två män, sida vid sida på varsin trottoar, som kämpar för att inte komma sist till busshållplatsen. Klart att det är en korkad ”guy thing”, men för mig blev den outtalade tävlingen en extra morot för att komma upp ur sängen och komma iväg i tid; ve och fasa om jag skulle missa bussen och det dagliga racet mot min sammanbitne vän.

Jag vet inte vem han var, vad han jobbade med eller var han kom från, men jag gissade på något av Jugoslavierna eller Finland. Funderade några dagar på saken och  ”bestämde” mig sen för att han var finne och hette Pekka och med uppgraderingen till finnkamp gick det ännu mer prestige i loppen.

Jag tror inte att vi någonsin sa hej till varandra, men så här i efterhand ångrar jag förstås att jag inte tog mod till mig och skakade hand. Bra jobbat, Pekka! Tar dig i morgon också!

RunTobyRun!

Fotnot:
* Björn Borg och John McEnroe möttes sammanlagt 14 gånger och vann sju matcher var. I grand slam (US Open och Wimbledon) blev det dock 3-1 I McEnroes favör. Amerikanen vann också de tre sista matcherna giganterna emellan.
*
Thomas Wassberg besegrade Juha Mieto med en hundradels sekund på 15 km skidor i Lake Placid-OS 1980 och föreslog efteråt att de skulle dela på guldet – och på medaljerna – eftersom han ansåg att segermarginalen varit för liten för att vara mätbar.
* Britterna Sebastian Coe och Steve Owett dominerade friidrottens medeldistanser I början av 1980-talet och slog bland annat varandras världsrekord på 1500 meter tre gånger under en 9-dagarsperiod I augusti 1981.
* Formel 1-världsmästarna Ayrton Senna och Alain Prost hade många heta uppgörelser både på och av banan – även när de båda körde för samma stall (McLaren). Två år i rad körde de varandra av banan i första kurvan på Suzuka i Japan – vilket avgjorde mästerskapen och innebar att Prost blev världsmästare 1989 och Senna 1990. (har du inte sett dokumentären ”Senna”? Gör det!)

Trist besked från Monaco

Efter några veckors spekulationer är det nu officiellt – det blir ingen ”Riviera Classic” den 12 mars mellan Ventimiglia och Monaco utan jag får nöja mig med att springa ett 10 kilometerslopp inne i Monaco.

För ett par veckor sedan bestämde arrangörerna att inte ta mot fler anmälningar förrän man löst vissa säkerhetsaspekter. Trodde först att det hade med gränspassagen att göra, eftersom säkerheten har skärpts i flera omgångar efter olika terrordåd, inte minst det i Nice på nationaldagen. Loppet startar ju på italienska sidan, i Ventimiglia, och går igenom Frankrike till målet i Monaco efter 23.8 kilometer härlig löpning och två långa, långa backar…

För en stund sedan kom beskedet: det blir inget lopp och det verkar som att det faktiskt inte bara har med gränsen att göra: ”The course goes through the Italian border, French towns Menton and Roquebrune Cap Martin; would require for safety reasons in the actuel context too many police officers than the conscription can provide”.

Detta innebär, i klartext, att de 1 500 anmälda löparna får välja på pengarna tillbaka eller att springa 10 km i Monaco samma dag – och då väljer jag förstås det senare. Förvisso känns det lite fjuttigt att åka utomlands för att ”bara” springa 10 km, samtidigt måste jag erkänna att ur träningssynpunkt är bättre att planera för en mil och sedan trappa upp träningen inför Göteborgsvarvet i maj. Det ska också bli kul att få springa en annan bana – även om den till vissa delar går genom tunnlar och det är ju inte det kuligaste. Oavsett hoppas jag på en skön utflykt till Rivieran i mars, tillsammans med min pappa som får agera hejaklack.

Hoppas också, för alla löpintresserades skull, att det ges en ny chans nästa år. Loppet bjuder på en vacker och trevlig sträckning med fin utsikt och det var också ett bra arrangemang. Hoppas milen blir en lika trevlig upplevelse.

Rapport och bilder från Classique des Riviera 2016 hittar du HÄR

RunTobyRun!

Milens magi (2)

Så är den igång – jakten på minuter och sekunder för att återigen komma ner under 50 minuter på milen (se det populära inlägget milens magi”).

Årets andra pass på sträckan innebar att jag sänkte årsbästat med 53 sekunder och vill du följa hur det går med utmaningen kan du klicka på MÅL i toppmenyn eller HÄR.

Jag har också hunnit köra två intervallpass med korta rusher (8 x 30 sekunder med 90 sekunders jogg emellan) och det var ju ett tag sen sist. Hade förstås hunnit glömma bort hur asjobbigt det kan vara. Första och andra rushen går alltid som en dans men väl framme vid nummer sju och åtta är det inte så kul längre när man kippar efter luft samtidigt som det känns som att man ska kräkas….

Det var förstås också en upplevelse att jogga hem efter förra veckans pass – när det kändes som att lårmusklerna hunnit stelna till likt två tjocka vedklampar. Inte min favoritsyssla, precis, det här med intervaller, men förhoppningsvis ska det ge resultat både på milen och på halvmaran.

RunTobyRun!

Yksi och Kaksi

Vad tänker du på när du springer, frågade någon.
Tänker och tänker, svarade jag. Jag tänker nog inte alls. Jag bara springer och försöker ta till mig vad som händer längs vägen. Men efter att ha tänkt en stund så insåg jag att jo, ibland händer det ju faktiskt att jag utnyttjar löprundan till att faktiskt tänka på något. Som idag, när jag sprang och funderade över vad som egentligen hänt med Yksi…? 

I mitt facebookflöde har det på senare tid dykt upp reklam för tröjor med det klockrena budskapet ”jag behöver inte terapi – jag behöver bara ut och springa”. Och så är det ju oftast. Löpning biter på det mesta, speciellt om man är förbannad på något. Det blockerar liksom hjärnan för oväsentligheter, ungefär som när katten rullar runt på rygg, spinner och kräver att få bli kliad på magen och en stund senare står man där med fingrarna i hans päls och undrar vad det egentligen jag var sur på? Något korkat mejl på jobbet? Någon som sagt något irriterande? Att sumpråttorna i Hull släppte in ett mål i 92:a minuten mot Manchester United så att storkovan på tipset rök all världens väg?

Jo men visst stämmer det, som det står på tröjan. Oftast räcker det med att ge sig ut på en runda för att ”rensa skallen”, ju jävligare väder desto bättre. Fast lika ofta – eller sällan – händer det åt att jag faktiskt ägnar rundan åt att faktiskt tänka på något viktigt.

Det kan vara att utnyttja löptiden för att planera, exempelvis en utbildning eller redovisning jag ska hålla på jobbet. Det är kanske dumt att bjuda min arbetsgivare på den tiden, men faktum är att det ibland fungerat så bra att jag borde föreslå Chefen att få springa på arbetstid. Tänka går ju bevisligen bra, däremot är det lite svårare att plita ihop en Powerpoint medan man springer…

Men idag handlade alltså inte mina tankar om jobb – tack och lov, det är ju söndag – utan om Yksi, en man som jag inte känner men ändå har ett slags förhållande till. Och nu är han borta…

Låt oss backa bandet… I arbetsfördelningen i vår familj har det, sedan urminnes tider, fallit på min lott att veckohandla och detta har oftast skett på lördagar. En dum dag, för att det ”går ut” över helgen, samtidigt är det en bra dag eftersom det inte är så stressigt och ofta har jag fått sällskap och hjälp av barnen. Och ni vet ju hur det är med barn i affärer, när man närmar sig kassorna och passerar allt godis… Det tjafset har vi därmed sluppit i och med att vi alltid handlat när det är godisdag.

I princip varje vecka, så länge jag kan minnas, har det suttit två finska gubbar utanför förbutiken och fikat och tippat hästar. För enkelhetens skull har jag kallat dem för Yksi (han som ser ”hård” ut) och Kaksi (han som ser ”snäll” ut). Vid några tillfällen har de haft några polare med sig och då har jag döpt dessa till Kolme och Viisi – alltså nummer tre och fem – och om du nu undrar vart fyran tagit vägen så är det Kolmes fru som också gjort några gästspel vid bordet.

Det är förstås ganska troligt att de i själva verket heter Seppo, Urho, Jyrki och Jukka men jag har inte vågat fråga – även om jag var på god väg för några år sedan, när jag jobbade som reporter på Sveriges Radio. Jag var så sugen att gå fram och fråga hur länge de träffats just där om lördagarna, hur länge de känt varandra och om de vinner något på travet. Jag såg framför mig hur det hade kunnat bli ett fantastiskt reportage men av någon anledning fegade jag ur och vågade inte gå fram och ta kontakt.

Hursomhelst, så här har det sett ut på lördagarna – fram till nu. I går satt Kaksi ensam vid fiket utan några tipskuponger och då slog det mig att det är flera veckor sedan jag såg Yksi. Jag hoppas verkligen att det inte hänt något eller att de blivit ovänner på gamla dagar och just detta är vad jag funderade på under dagens löprunda.

Håll med om att det är fantastiskt; jag vet i princip ingenting om de här gubbarna (mer än att de talar finska och brukar träffas på lördagarna för att fika och tippa på hästar) men de har ändå en given plats i min ”världsbild” och när de inte är där, på fiket utanför affären – ja då känns det tomt och konstigt.

Det är vad jag tänkte på under dagens runda – vad tänkte du på?

RunTobyRun!

Dyrt att dra vinstlotten

I dag öppnade lotteriet för att få en startplats till höstens New York City Marathon – en dröm för många långlöpare men också en dröm som kan kosta skjortan.

Sannolikheten, som svensk, att få en plats i tombolan brukar ligga runt 23 procent och drar du en av vinstlotterna den 2 mars dras startavgiften om 358 dollar/3 200 kronor direkt på ditt kreditkort. Jag tycker att det är hemulskt mycket pengar för att springa ett lopp, speciellt med tanke på att amerikaner betalar 100 dollar mindre. Vad är det för sätt?

För 3 200 kronor får du, förutom själva löpupplevelsen, en t-shirt, en medalj och transport ut till starten på bron till Staten Island. Det vill säga ungefär samma ”kit” som jag betalade 40 euro för i Athen. Sedan tillkommer det ju förstås icke oansenliga kostnader för flyg, hotell och uppehälle – som också är betydligt dyrare än exempelvis Grekland. Ja, det kan till och med vara billigare att flyga till New York än att anmäla sig till loppet – och det kan ju te sig lite märkligt…

Exemplet nedan gäller förvisso under april och maj, har inte kollat priserna i november:

RunTobyRun!

PS. Formuleringarna på bilden överst om ”sweepstakes” kommer från morgonens mejl från NYCM och en utlottning jag deltog i om ett antal gratis startplatser. Det ordinarie lotteriet öppnade alltså idag och stänger om en månad – i fall du är sugen… DS.