Det stora bakslaget

danmark
140329
VM i halvmarathon, Köpenhamn

En vecka efter Barcelona drabbades jag av ett nytt bakslag: en tung förkylning som vägrade att släppa och som innebar att jag inte kunde träna på nästan en hel månad. Den innebar också att jag missade min förmodligen enda chans att få göra VM-debut och få en VM-medalj, två veckor efter loppet i Barcelona.

För första gången någonsin skulle nämligen VM i halvmaraton avgöras både med världselit och 25 000 motionärer på plats i Köpenhamn. Loppet sålde snabbt slut och jag hade gett upp hoppet innan jag insåg att jag, som svensk, kunde få en plats i loppet som utlänning och såg verkligen fram mot att få ställa mig på startlinjen och ta upp jakten på de vindsnabba afrikanska hararna. Du vet de där killarna som springer maran under 3 minuter/km och knappt ser svettiga ut när de kommer i mål. Alltså, allvarligt talat, hur är det möjligt…?

Trots förkylningen åkte jag över Sundet och hämtade min ”startpakke” och hoppades på ett mirakel – men i stället blev det precis tvärtom. Jag sjuknade in ordentligt och med 39 graders feber två dagar innan loppet var det bara att inse faktum: det här kommer inte att gå. En jättebevikelse, förstås, jag hade sett fram mot VM-loppet mer än Barcelona, men nu var det inget snack om saken. På något sätt var det skönt att kunna konstatera faktum,  det hade varit betydligt  värre att stå i startfållan och känna efter i halsen och fundera på om man är tillräckligt frisk för att kuta två mil. Det är ju lätt att säga att man ska lyssna på sin kropp, men just i sådana där situationer kan det vara väldigt svårt att avgöra. I mitt fall var det inte särskilt svårt, jag insåg att VM var över innan det ens börjat och att den chansen nog aldrig kommer tillbaka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × 4 =