Mitt gamla jag

THOBBEVINTER

Mitt gamla jag tävlade alltid mot klockan.

Jag sprang min milrunda fem till sex gånger i veckan, fast besluten om att springa snabbare än jag gjorde dagen innan, kollade mellantider efter vägen för att ständigt jaga sekunder och regelbundet fylla min träningsdagbok med miltider på 39-40 minuter. Jag var i bra form och följde mitt schema i ur och skur och någonstans på vägen  tappade jag löpglädjen, det blev för statiskt.

Samtidigt hände det andra saker i mitt liv. Jag flyttade tillbaka till Skåne, började en ny utbildning och bestämde mig för att börja spela fotboll igen för att hitta glädjen med idrotten igen, vilket jag också gjorde. Det var hösten 1996 och skulle dröja 16 år innan jag skulle springa regelbundet igen.

Det blev ytterligare sex säsonger fotboll innan jag lade skorna på hyllan, 35 år gammal. Sedan några tappra men inte helhjärtade försök att träna på gym, men jag har aldrig trivts särskilt bra med att träna inomhus och istället blev det några år som soffpotatis innan jag insåg att nu är det dags.

Det var den 19 juni 2012, två dagar efter midsommarafton som jag drog igång. Väl medveten om risken att överanstränga fötter och knän bestämde jag mig för att börja med en lätt 3 km-runda och sedan sakta trappa upp träningen efterhand. Oftast lämnade jag klockan hemma och njöt istället av sommaren, det var långt från mitt gamla jag där jag alltid sprang mot klockan och aldrig hade tid att stanna upp för att njuta. Nu försökte jag stryka alla gamla personliga rekord ur minnet (milen på 36:10, halvmaran på 1:26, min enda marathon på 4:06) och se världen med nya ögon. Utan stress och press, utan musik i öronen, det var bara jag och vägen och naturen. Och det var så skönt – i alla fall tills de där små svarta ”strecken” från åkrarna fyllde luften på min väg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

20 − 9 =