Lika snabb som världseliten

IMG_1826

I veckan har jag, förutom att lansera den här bloggen, även hängt med i världselitens tempo och besegrat tristessen.

Det finns ju träning, tråkig träning och så extremt tråkig träning. Jag har exempelvis aldrig varit särskilt förtjust i att träna styrka, varken med eller utan maskiner, eftersom det är monotont, trist och ofta jobbigt och i ärlighetens namn har jag aldrig varit bra på att bita ihop och krama ut det där sista adrenalinet eller mjölksyran för att prestera.

Och så har vi intervaller – den tråkigaste löpträningen som finns? Monotont, trist och ofta jobbigt… Och vilka intervaller ska man egentligen välja för att få bäst resultat? Känns som att det finns en djungel av tips därute men ingen universalmodell som passar alla. Och det kanske är lika bra det, att inte hoppas på något slags quick-fix utan anpassa upplägget efter sin egen förmåga. För vissa av oss kan det handla om korta, intensiva intervaller – medan andra kanske måste bota sin rastlöshet genom att köra 18 kilometerspass…

*

Alltså… I måndags tog jag mig i kragen och gjorde mitt årliga försök att träna intervaller och valde en metod som, förutom att den förstås är monoton, trist och jobbig, kändes överkomlig uppe på 100-metersbanan vid skolan.

Upplägget var enkelt: jag värmde upp ett par kilometer och skulle sedan hålla bra tempo i 100 meter (20-23 sekunder) och sedan sakta jogga tillbaka med pyttesteg (40-45 sekunder), skaka loss och så göra ytterligare fyra ruscher. Vilade sedan i tre minuter innan jag upprepade proceduren ytterligare tre omgångar, det vill säga 4 kilometer, och klockade de båda sista två 100-metersruscherna på 18 sekunder.

18 sekunder på 100 meter. Det är, om jag räknar rätt, ganska exakt samma tempo som maratoneliten brukar hålla – i fyra mil. Och sedan, efer drygt 2 timmars löpning knappt ser svettiga ut, som att de utan problem skulle kunna unna sig ett varv till. Dem skulle jag alltså orka hänga på i 100, kanske 200 meter…

Ibland känns livet bra orättvist!

*

Jag mäter mina träningsmånader från den 19:e till den 18:e, vilket kan tyckas opraktiskt men beror på att jag började springa igen den 19 juni 2012 och noterade nu ytterligare en bra träningsmånad. Även om just dagens pass aldrig borde blivit av…

De två första löpåren blev det i snitt 10 pass och 10 mil i månaden, men sedan ”årsdagen” i juni har jag ökat träningsmängden med 33 procent och jämfört med samma tre månader i fjol, när jag hade problem med hälarna, är ökningen ännu större: från 24.8 mil till 40 (= 13.3 mil/månad)

Fortsätter jag i den här takten kan jag möjligen klara att beta av Sveriges längd på ett år (157 mil) ett lite annorlunda mål som jag hittade i ett gammalt inlägg på Jogg.se. Men jag vill inte bränna ut mig eller riskera onödiga förslitningsskador och tänker därför vänta med att sätta några högre mål om hur långt jag ska springa.

Det känns extra skönt en kväll som denna, när det nätt och jämnt blev 6.7 kilometer i superlugnt tempo, benen var tunga och sega efter intervallerna i förrgår och till råga på allt fick jag ont i ryggen. Också intervallernas fel? Eller det faktum att jag flyttade några skrivbord på kontoret i eftermiddags?

*

Hoppas det löser sig till på lördag, då det är dags för lopp igen, Sveriges kanske flackaste mil i Skanör-Falsterbo. Det är två år och 270 mil sedan sist. Då var det första gången på 16 år som jag sprang en hel mil och jag var sååå trött när jag stapplade i mål på 54.52.

Nu är siktet ställt betydligt högre och jag hoppas kunna slå min senaste miltid från Trelleborgsloppet (48:17) med råge. Vi får se hur det går helt enkelt!

RunTobyRun!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × tre =