Triathlon = respekt

LÄS UPPFÖLJNINGEN – BLEV DET NÅGON TRIATHLON?

Känner några tjejer som i lagom vuxen ålder hängett sig åt triathlon, en av dem genomförde dessutom sin första Ironman kort efter att hon lärt känna sin diabetes, och det är förstås respekt.

Triathlon handlar, precis som alla former av mångkamp, om att vara bra på mycket – eller, i alla fall, ha en hög lägstanivå på de eller de grenar man inte är så bra på och dessutom kunna lägga upp ett träningsprogram där man drar nytta av mångsidigheten utan att en träning går ut över någon annan. Själv är jag en usel simmare och med en så lägsta lägstanivå är det förstås extra tungt att försöka sig på en triathlon.

Å andra sidan, om man lyckas, så är det verkligen värt respekt.

Faktum är att jag gjort en triathlon – för snart 25 år sedan, när jag låg i det militära. Vi började dagen med att simma i Falkenbergs badhus och – tack och lov – insåg arrangörerna att det skulle bli ont om tid och utrymme för alla att plaska runt så det bestämdes att vi bara behövde simma 500 meter (tiden gångrades sedan med 2 för att få en kilometertid och mer spridning på startfältet) och det var ju fantastiskt för min del, jag hade aldrig simmat så långt som 500 meter innan och det är ytterst tveksamt om jag hade orkat det dubbla.

Nästa gren bestod i att cykla kustvägen från Falkenberg till Halmstad på en oväxlad militärcykel. Det är en vacker sträcka men rätt vindkänslig (say no more) men samtidigt fantastiskt kul att ta sikte på en medtävlare, ta rygg och sedan vissla förbi. Här hade jag onekligen nytta av att ligga dåligt till efter simningen (typ 60:e plats av 70) och kunde jobba mig upp genom fältet och med varje omkörning fick jag en ny boost och ork att jaga ikapp nästa, vilket är betydligt angenämare än motsatsen. Det måste kännas väldigt tungt att hela tiden bli ikappkörd och omkörd utan att orka svara när rycket kommer.

Det blev väldigt många omkörningar under de där fyra milen och sedan plockade jag ytterligare några placeringar under den sista milen löpning, som även då var min starka sida (det var någon gång i denna vevan som jag satte mitt PB på 36:10 på milen, ett rekord som garanterat kommer att stå sig…). Minns inte exakt vilken placering jag hade i mål men jag har bestämt för mig att jag lyckades kuta mig upp på topp-10. I sista backen upp mot regementet knäckte jag en atletisk major och det var också en väldigt skön känsla. In your face!

Det var utan tvekan en kul idrottsupplevelse och som med åren fått ett härligt nostalgiskt skimmer. Så varför gör jag inte om det? Ja, det kan man fråga sig. Kanske för att jag är rädd att få punktering… Eller att jag aldrig skulle få för mig att ställa upp i en tävling som innebär att jag måste simma så långt i öppet vatten. Men, man ska aldrig säga aldrig…

I somras mätte jag faktiskt upp en kvarts ironman, 1 km simning (är ju i och för sig inte så himla svårt att mäta upp i en bassäng…), 45 km cykel och 10,5 km löpning och funderade ett tag på att göra det som ett träningspass. Simning är, nu som då, min svaga sida och att simma en kilometer tar för mig en mindre evighet. 35 minuter? 40? Så där finns det säkert utrymme för att plocka ett par, tre minuter 🙂

(tillägnad AT, JP, LW och alla andra tappra kämpar!)

LÄS UPPFÖLJNINGEN – BLEV DET NÅGON TRIATHLON?

En reaktion på “Triathlon = respekt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett + 12 =