Hypokondrikern vaknar

Det slår aldrig fel. Några dagar innan ett lopp så vaknar hypokondrikern i mig. Retar det inte lite i halsen? Gör det inte ovanligt ont i högra knäet? Är jag inte lite stel i nacken? Och så har vi orken, tempot och flåset som aldrig känns bra på sista passet inför ett lopp.
På lördag är det Malmö halvmarathon som väntar, 21.1 km (om de mätt upp sträckan rätt den här gången…) och givetvis präglades sista träningsrundan av tvångstankarna. Kommer jag verkligen att orka? Är inte 5 blankt per kilometer i snabbaste laget? Hade jag inte min formtopp förra månaden? Och hur var det nu med det där knäet…
Självklart ska man lyssna på sin kropp men kanske inte för mycket. För när man står där i startfållan är oftast alla skavanker som bortblåsta och benen laddade för ett betydligt högre tempo än de ville häromdagen och ibland känns det förstås lite märkligt.
Men det gäller att inte sluta lyssna efter signalerna och bli övermodig. Förra hösten skulle jag springa 15 km i Köpenhamn, tre varv runt Faelledsparken och det kändes bra första fem, men någonstans halvvägs var det som att bränslet bara tog slut. Jag stannade och pustade ut och lyckades jogga tillbaka till varvningen men är väldigt glad över att jag inte tvingade mig ut på tredje och sista varvet.
Sedan 2012, när jag började springa igen efter 16 års uppehåll, har jag sprungit fyra halvmaror: Nytårslöp i Köpenhamn 2012 (2.06.51) och 2013 (1.53.40), Copenhagen Half Marathon 2013 (1.48.55) och nu senast Trondheim halvmaraton (1.47.02) och på lördag går jag förstås ut för att slå den senaste tiden. Går det som jag hoppas kan det bli en tid under 1.45.30. Men man vet ju inte, knäet känns ju inte på topp… Och retar det inte lite i halsen?
jansep14
September är slut och det blev 141 km, vilket innebär att jag för fjärde kalendermånaden i rad tränat mer än jag gjorde 2013. Målet var från början att springa minst 100 km per månad och det (900 km) har jag passerat med viss marginal (950 km) trots att jag missade närmare fyra veckors träning i våras på grund av en envis sjuka.
Då var det helt enkelt inte läge att sticka ut och kuta. För man måste ju lyssna på sin kropp och då var det inget snack om vem som bestämde.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 × 4 =