Periodare

10411844_493832797423907_7472541243403003611_n
7 plusgrader…

Jag erkänner. Jag är periodare. Jag har prövat på en rad olika idrotter men blev inte bra på någon av dem. Jag har oftast haft kul ändå och det är en inställning som jag försökt föra över på mina barn: man behöver inte alltid vara bäst. Men man får gärna vara den som har roligast.

Löpning är ju det allra enklaste alternativet, bara att snöra på sig skorna och sticka ut, oavsett vad klockan är på dygnet. Inga tider att passa, ingen spilltid i bilen för att köra till gymmet eller tennishallen, ingen tung utrustning som behöver packas utan vädret får bestämma hur mycket kläder som behövs.

Du som läst bloggen från början – eller kapitlet ”innan bloggen” – kommer kanske ihåg att jag tränade väldigt intensivt i mitten av 1990-talet. Fem-sex pass i veckan, oftast samma milrunda och alltid mot klockan. Jag var yngre, lättare och snabbare och hade heller inte lika mycket runt omkring som pockade på tid. Men det blev monotont och jag tappade lusten att springa och sedan skulle det dröja nästan 16 år innan jag tog upp löpningen igen vid midsommar 2012. Nu, 307 pass och över 315 mil senare känns det så självklart att sticka ut och gnugga asfalt, men vem vet, kanske tröttnar jag en vacker dag och köper mig en roddmaskin istället…

*

Jag var 7 år och hade precis flyttat till Skåne (för första gången) och det kändes helt självklart att jag skulle börja spela fotboll. Jag hade sett mina första VM-matcher på TV och fyllt mitt samlaralbum med Ralf Edström och de andra VM-spelarna, upptäckt ett lag som hette Arsenal och som spelade ibland mot Norwich på lördagarna på vår gamla svart-vita TV. Mina klasskompisar spelade förstås fotboll och jag följde förstås med, laget hette Veberöds AIF och gjorde sig senare (1993) känt som ”skånska skräll-laget” genom att slå ut Trelleborgs FF och IFK Göteborg ur svenska cupen.

Vi hade ett bra gäng, bra ledare och fantastiskt kul. Jag minns att jag gjorde många mål och att vi slog Malmö FF i en turnering, vi var också i Danmark och spelade en cup och det kändes som att vi var hur bra som helst. Flytten gick sedan till Uppsala, där jag började lira i IK Sirius, men när truppen skulle toppas och bantas så hamnade jag inte bara på sidlinjen utan insåg att de inte ville ha mig alls. Så jag bytte till ett annat lag.

Vid sidan om detta hade jag prövat på badminton och börjat med min andra favoritsport, tennis. Uppväxt med Björn Borg och Wimbledon var det ju också självklart och detta höll jag på med av och till i nästan 10 år. Men även om jag älskade spelet så hade jag inte det som behövdes för att bli en stjärna, jag hade inte den rätta bollkänslan och framför allt inte det som krävs för att hålla huvudet kallt i avgörande lägen. Jag kunde varva lysande attackspel framme vid nätkanten med att slå tre raka dubbelfel och när jag lade racketen på hyllan så gjorde jag det med en femteplats i skol-DM som främsta merit och det är kanske inte så mycket att skryta med.

*

1988 gjorde jag comeback i fotbollen och fick en drömstart: mål i mina första matcher utomhus och tre mål av lagets sex i inomhusturnering. Sedan blev det ett antal år i divison 5, 6 och 7, en termin i Spaniens absolut sämsta lag, ömsom anfallare, ömsom yttermittfältare, ömsom ytterback och någon gång fick jag stå i mål. Jag dominerade inte på någon plats men var användbar i många roller och själv tyckte jag det var kul med omväxling.

1996, när jag lade av med löpningen, hade jag precis flyttat tillbaka till Skåne och gjort en halvmara på 1:26. Jag frågade Veberöds AIF, som då spelade i division 2 (tredje högsta serien) om jag fick träna med dem under hösten och det fick jag. Jag hade full fart i benen efter alla löpmilar, stadigt under 40 minuter, och hade inga problem att hänga med fysiskt. Men självfallet var jag inte tillräckligt bra spelare för att kunna ta en plats i division 2. Dessutom flyttade jag in till Malmö, flyttade ihop, och började jobba så det fick bli spel i lägre serier tills jag lade av hösten 2002. Jag hade fram till dess aldrig blivit skadad på en fotbollsplan och kände att jag inte ville bli det heller. Mitt sista historiska fotbollsmål gjorde jag inte med högern, inte med vänstern, inte med huvudet utan med…röven. Och det säger ju allt.

Med åren har det också prövats-på flera andra sporter, liksom att jag hängt på gym och cyklat, trampat eller trappat. Men det har aldrig blivit särskilt långvarigt.

*

Även om jag fortfarande tittar på fotboll. hockey och formel 1 så har jag aldrig försökt styra mina barns val, utan tvärtom uppmuntrat dem att pröva eller pröva något annat. Så det har blivit otaliga timmar med simning, innebandy, BMX-cykel, konståkning, gymnastik, friidrott och ridning. Nu har dottern börjat pröva på lite fotboll också, så i morgon är det upp hyfsat tidigt för att åka ner till Trelleborg och spela en miniturnering. Fyra matcher, utomhus, i december. Hallå!??? Ingen som tänker på oss, som ska stå och heja på? Var verkligen alla idrottshallar fullbokade???

*

Men det är i morgon, det. Så den dagen, den sorgen… Nu är det dags att sticka ut och göra en runda, 10 eller 12 kilometer får det bli. Sju plusgrader ute och en ros som blommar, klart man inte kan låta bli! Varför stänga in sig på ett gym när vädret visar sig från sin bästa sida?

Så, innan du ställer frågan: klart jag hade kunnat spela fotboll utomhus i morgon, om det varit mitt lag som skulle spela… men nu är det dotterns… och då hade jag hellre suttit på en varm läktare inomhus med en kopp kaffe och något gott till…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

18 − 4 =