Självplågarvecka

En liten bytta kvarg och två finncrisp, det är vad kollegan lägger upp på tallriken när vi sätter oss i lunchmatsalen.
– Jag har självplågarvecka, säger hon med ett ansträngt leende.
– Igen? säger jag.
– Ja, igen, skrattar ho och tittar lystet på våra matlådor eller det vi köpt från kantinen.

Det finns många sätt att försöka gå ner i vikt. Klassiska metoder som viktväktarna och mer moderna som Nutrilette, LCHF, 5:2 och annat hokus pokus. För vissa fungerar det alldeles utmärkt, för andra slutar det i kalabalik när kroppen börjar skrika efter sötsaker, pommes och bearnaise.

Själv har jag aldrig testat någon av dem, men jag är skeptiskt. Speciellt att gå in för en extremt hård diet samtidigt som man tränar hårt. Finns risker där, som  många säkert upptäckt ”den hårda vägen” och en bra grundregel är väl att alltid fråga någon som kan sånt här – och som inte har något kommersiellt intresse i någon av kurerna – innan det sjösätts allt för vilda planer.

Själv vägde jag länge runt 70 kilo, för att i 30-årsåldern klättra till omkring 80, vilket säkert innebar att jag såg mycket mer välmående ut. Sommaren 1995 hade jag en dipp när jag sommarjobbade i USA på en så kallad ”fat farm” (eller wightloss camp, om man ska vara lite mer politiskt korrekt) där överviktiga barn mellan 7 och 18 år fick åka på sommarläger, aktivera sig flera timmar om dagen, lära sig om näringslära och att bygga självförtroende. Det sista var nog så viktigt, eftersom många av de här barnen var mobbade och inte hade så många vänner hemma. De åt när de var glada, när de var ledsna, när de gjorde läxorna, när de tittade på TV… Och däremellan var det ”snack break” och gigantiska laddningar med onyttigheter. Självfallet fick alla skjuts med bil, bara de skulle till en kompis några hundra meter ner för gatan.

Att vara hemifrån 9 veckor kan förstås vara jättetufft och vi ledare gjorde vad vi kunde för att de skulle känna sig hemma – och de flesta lyckades snabbt få både vänner och flickvänner… Själv höll jag större delen av dagarna till på en gräsplan, längst uppe på campen (och längst bort från lägerledningen) jag försökte lära ut den europeiska formen av fotboll. Tonårstjejerna skrattade alltid glatt: ”Hey, Toby, say kick balls”. Många av dem gjorde imponerande resultat och tappade 15-20 kilo under veckorna på campen, själv tappade jag 7 kilo och såg riktigt mager ut när jag kom hem. ”Hey Toby, it’s not fair, you’re not even trying”.

Barnen fick en slimmad diet på 1400 kalorier om dagen och det var i princip vad som erbjöds ledarna också… Så två kvällar av tre, när jag inte hade kvällspass, rusade vi nerför backen till den stora dinern och vräkte i oss mat – riktig mat – jättelika banana splits och andra onyttigheter. Ändå rann kilona av mig…

2012, när jag började springa igen, hade midjemåttet växt och vågen visade på över 100 kilo och det kändes förstås mentalt tungt att se visaren klättra upp på tresiffrigt. 15 år som sambo/gift och två graviditeter (ja, män kan också gå upp i vikt när det väntas barn…) hade gjort sitt och det var väl inte så mycket att säga om det.

Ändå var det inte att gå ner i vikt, som var målet, när jag började springa utan bara att få bättre ork. Men när jag efter några månader började komma upp i rundor om 8-9 kilometer, så märkte jag också att det började ge resultat på vågen. Jag fick en sådan i present när jag fyllde 45 och brukar roa mig med att väga mig efter löprundorna, för då är chansen som störst att den visar lite… Och från en topp på 102 kilo, så lyckas jag på ett drygt halvår gå ner till 85.4 – enbart genom att kuta. Ok, jag kanske inte tog något extra trivselglas vin en tisdagkväll och jag kanske inte tog den där sista trivselbiten och såsen i stekpannan om jag redan var ”lagom” mätt. Men jag tog inte till några svältkurer eller underkastade mig något annat hallelujaprogram. Och absolut inga luncher med finncrisp och kvarg.

Att byta jeans från 38:or till 34:or var en härlig känsla, men under 85 kom jag aldrig. Tvärtom steg vikten igen och har det senaste året legat och pendlat mellan 88 och 90 kilo och där får den väl ligga, såvida jag inte lyckas tappa några kilo igen. Fast jag vet inte hur…  För någon vackert gasell-liknande, atletisk löpare lär jag väl aldrig bli (ja, jag erkänner: jag blir lite avundssjuk ibland när jag möter andra löpare som inte behöver fundera över sådana här saker…)

Eftersom jag gillar excel (”it’s a guy thing”) har jag gjort följande graf över min vikt de senaste åren, mätt vid varje månadsskifte.

vikten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo + elva =