Miracle drug

0202

Bilden ljuger, för i dag passade jag på att ta en runda på lunchen, innan det började snöa på allvar och nu på kvällen har det väl hunnit bli ett par centimeter.

Jag har varit lite öm i mitt ena knä men det börjar kännas bättre. I lördags gjorde jag 15.2 och i dag 7.8 i lite raskare tempo (5.04) och det känns jättebra efteråt. Tanken är att jag ska kuta 15 km i Köpenhamn på söndag, men jag brukar ju bli hypokondrisk några dagar innan start och nu är det återigen så att dottern hostar och snuvar och det ska väl mycket till om jag ska ha sån tur att jag klarar mig den här gången också.

Jag undrar hur de gör, de där vindlätta snubbarna och snubborna som springer långt och snabbt och utan att knappt bli svettiga. Har de någon mirakeldrog som – på fullt lagligt vis – håller dem friska? Eller går de på någon annan skum diet? Eller sover i något slags Michael Jacksonbubbla de sista dagarna inför ett viktigt lopp för att inte råka ut för barnens alla härliga bassilusker som de tar med sig hem i stora lass från skolor och dagis?

Eller är det så att det är själva löpningen och hårdträningen som blir till deras miracle drug och stärker immunförsvaret till samma imponerande nivåer som deras PB? Jag kutar ju inte så snabbt, men nog tycker jag ändå att jag var sjuk oftare innan jag började löpträna igen 2012. Å andra sidan var barnen mindre då, 2012 hade den yngsta hunnit fylla 7 och inte sjuk så ofta som hon var på dagis. Speciellt inte första terminen…

Nu längtar jag till onsdag kväll och ett lugnt genrep, gärna 11-12 kilometer i ett tempo runt 5:30. Sen är det Köpenhamn som gäller…

 

 

 

3 reaktion på “Miracle drug

  1. Ja jag har också undrat hur andra löpare lyckas hålla sig friska trots förkylningstider, dagisbaciller etc. Å ena sidan tror jag att löpningen hjälper till att hålla bacillerna borta. Frisk luft, dagsljus och en hyfsad kondition bör ju ge kroppen bättre motståndskraft. Men å andra sidan, tränar man hårt blir man ju mer mottaglig för smittor i anslutning till de hårda passen.

    Kanske har de lärt sig att alltid ha alcogel till hands och helt enkelt undvika miljöer eller situationer där man lättast blir smittad.

    Själv lyckas jag i princip bli sjuk inför varje efterlängtat lopp. Efter att ha blivit dålig inför Österlen(halv)maran i höstas blev jag så trött på att missa lopp efter lopp att jag lovade mig själv att i år ska jag inte anmäla mig till några lopp utan bara köra efteranmälan på plats, ifall jag mot förmodan skulle råka vara frisk en dag då det går något roligt lopp…

    • Låter som ett bra tänk! För egen del vill jag gärna ha ett bestämt datum att träna mot (som den 15 mars när jag har nästa planerade start) men det är klart att ju längre man siktat på ett visst lopp, desto större kan ju besvikelsen bli om man sedan inte är fit for fight – som 29 mars förra året när jag missade VM i halvmarathon i Köpenhamn. Jag hade ju verkligen sett fram mot att få göra VM-debut och få en VM-medalj 🙂 Hursomhelst, en liten tröst i sammanhanget var att jag var så pass dålig (39 grader) att det inte var något snack om saken, det värsta är ju att vakna och känna sig lite skum. Har jag ont i halsen? Eller har jag inte? Är jag normalt morgonseg eller är jag på väg att få feber?

      • Ja det stämmer, det är bättre att vara riktigt dålig så att det inte ens är lönt att fundera på saken. Annars går man där och velar – ska jag, ska jag inte, är jag bara allmänt klen eller sjuk på riktigt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

arton − två =