Kan man förlora sitt ena löpsteg?

vårblommor
Lite tröst i vinden

Man ska inte fundera för mycket medan man springer, i alla fall inte på hur man springer utan det bästa är när det bara flyter på och kroppen rör sig framåt i ett lagom tempo och det känns som att man ska kunna springa hur långt som helst. Eller i alla fall lite längre än man planerat.

Sista månaderna har jag av och till haft lite ont i ena knät. Ibland när jag sprungit, ibland efteråt. I veckan var det illa och jag gav mig själv lite extra vila innan jag idag gav mig ut på en lugn milrunda, som gick över förväntan trots att det blåste ilsket över Söderslätt.

Under den knappa timmen hann jag börja fundera och framför allt på sådant man inte ska fundera på: hur jag löper. Kan det vara så att jag blir öm i högra knäet för att jag sätter ner foten fel? För att jag kompenserar något på det ben inte ömmar? Är det för att jag börjat ta för korta steg? Eller för att jag – plötsligt – tappat löpsteget? Är det rent av möjligt att tappa löpsteget på bara det ena benet?

Och ju mer jag tänker, desto svårare blir det att sätta i foten naturligt utan att spänna sig… Eller tänka på det…

Vi får väl se hur det känns i morgon och om det blir något långlopp i Köpenhamn nästa söndag. Känns det inte hyfsat så är det inte värt att riskera något i onödan men det hade varit skoj att testa formen på allvar – speciellt som den 15:e är dag nummer 1000 sedan jag började löpträna igen efter typ 16 år.

Noterar också att jag sedan midsommar sprungit knappt 110 mil – det vill säga att jag nästa vecka kommer att slå de 1107.6 km jag noterade förra träningsåret (= 19/6-18/6) och det på mindre än nio månader. Jag hoppas att det inte är den ökade träningsdosen som ligger bakom det där ömma knäet utan att det är något annat.

Så här ser årsstatistiken ut:

2012-2013: 135 pass, 1307.1 km
2013-2014: 106 pass, 1107.3 km
2014-2015: 96 pass, 1094.2 km

RunTobyRun!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sjutton + 7 =