Hur gör man när man springer?

15 evighetersen

Den Långa Vägen Tillbaka – del 1: första löprundan sedan den 18 augusti och en lustig känsla infann sig när jag nollställde klockan på armbandet. Hur gör man egentligen när man springer? Det var ett pirr som påminde om i våras när jag spände på mig ett par slalomskidor för första gången på 21 år.

Det har varit en lång och otroligt seg hosta och jag har varit så innerligt trött på den, ibland har jag bara haft lust att ställa mig och sparka in en vägg eller en skåpsdörr men jag har intalat mig att även om det är bittert så finns det inte så mycket annat att göra än att vänta ut eländet. Och nu var det dags…

Om jag hade väntat mig något slags religiös upplevelse så hade jag garanterat blivit besviken. Om jag hade väntat mig att springa runt med ett nöjt leende på läpparna så hade jag också fel. Kul var det inte, men det gick i sakta mak och det gick över förväntan och jag lyckades ta mig runt hela varvet (5.3 km) utan att behöva stanna eller gå.

Jag hade bestämt mig för att inte springa/jogga/lufsa fortare än att klara mig på lätta andetag för att inte riskera att trigga igång hostan igen och jag tror att jag lyckades. Förvisso är 6:54/km ingenting att skryta med – i somras gjorde jag samma varv på 4:54 – men idag var jag faktiskt riktigt nöjd med bedriften.

Återstår att se om hostan kommer tillbaka i natt och hur kroppen = träningsvärken mår i morgon…

Målet är fortfarande Riviera Classic den 13 mars, men det hänger förstås lite på hur det blir med min operation (gallblåsan) och om jag klarar mig undan fler förkylningar. För att nå dit har jag formulerat följande, högst realistiska tidtabell:

Innan 13/11: 6.7 km i långdistansfart (5.30) = 36.51.
Innan 13/12: 11 km = 1.00.30
Innan 13/1: 15 km = 1.22.30
Innan 13/2: 20 km =  1.50.
13/3 = loppet (Ventimiglia-Menton-Monaco): 23.8 km (2.11)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

17 − fjorton =