Årstiden som försvann

host15

Den långa vägen tillbaka – del 2: Plötsligt såg jag mig själv som en nyväckt björn, som förundrat tittar ut ur sitt ide. Vad mörkt det var. Oj, vad mörkt. Hur gick det här till egentligen? I samma stund som jag gav mig ut, iklädd pannlampa och en reflexväst som jag lyckats hitta i någon gömma, så insåg jag att min uppfattning om årstidernas växlingar till stor del bygger på mina löprundor. Och nu såg det inte ut som det brukade.

Förra gången jag var ute och sprang kvällstid, det var i mitten av augusti – innan min evighetslånga hosta – och det var ljust och varmt och skönt, kortärmad tröja och shorts och bönderna hade ännu inte skördat all spannmål. Om detta hade varit en normal höst, så hade jag sakta men säkert vant mig vid ”skymningen”, att det blivit svalare i luften och mörkare på kvällarna men nu var det ungefär samma brutala uppvaknande som att landa med ett flygplan efter en solresa på vintern och sedan huttra sig fram till bilen.

I dag kände jag det på allvar: det har blivit höst. Men en tröst är att det har känts ganska bra i kroppen att börja träna igen. Efter det första lugna passet (6:54/km) har jag kunnat öka tempot till först 6:04 och nu 5:44 och har faktiskt inte så mycket kvar till målet om att springa 6.7 km på 5:30/km innan den 13 november. Mina andra mål för året då? Tja, de har jag förstås fått skrota.

Tanken var att springa minst 10 mil i månaden = 120 mil under 2015. Det är förstås utom räckhåll och att komma upp i 150 mil, som jag gjorde under 12-månadersperioden april 2014-april 2015, känns just nu minst sagt overkligt. En snabbkoll på diagrammet nedan visar att jag hela året, sånär som på några dagar i februari, låg över målet. Nu fattas det 83 km…

Det kommer jag inte att försöka ta igen utan nu kör jag ett helt annat uppbyggnadsprogram och i det finns det inte plats för några långrundor förrän tidigast efter lucia. Nu handlar det istället om relativt korta pass för att få upp tempot i kroppen – därefter ork och tempo på längre distanser.

120MIL

2 reaktion på “Årstiden som försvann

  1. Måste vara skönt att vara igång igen.

    Du har nog en poäng i att man kan missa säsongernas växlingar om man inte springer regelbundet, eller som i mitt fall går hundpromenader dagligen.

    • Klart man ser att det blir höst från bilen också, till och från jobbet, men man känner det inte på samma sätt med hela kroppen.

      Får se hur mycket höst det är i morgon bitti…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

14 − ett =