Bergsklättring och gyttja

När kartan och terrängen inte stämmer överens så gäller kartan (gammalt militärt djungelordspråk)
”När kartan och terrängen inte stämmer överens så gäller kartan”
(gammalt militärt djungelordspråk)

Den Långa Vägen Tillbaka – del 9:  137 meters stigning på bara några  kilometer, det är inte var dag man springer så tuffa rundor här i Skåne  men det var precis vad jag gjorde tidigare idag uppe på Romeleåsen.

I mitt förra inlägg lovade jag mig själv (och dig) att bli bättre på att  komma ut i naturen och trampa lite mer oförutsägbara stigar än mina  normala asfaltsrundor. Men varför vänta till efter nyår när man kan  börja redan nu? Sagt och gjort, jag gick in på Joggs kartverktyg och ritade upp en 10-kilometersrunda på Romeleåsen med start vid hotellet The Lodge, via  Romeleklint (Skånes näst högsta punkt) till målet i Veberöd. Sedan insåg  jag att det skulle bli mycket jobbigare att springa åt andra hållet, med  en rejäl stigning från 38 meter till 175 på bara några kilometer och så  fick det bli. Trots allt handlade ju utflykten om träning, inte om att  försöka springa fort.

Snörade på mig skorna och gav mig iväg i ganska lugnt tempo förbi kyrkan och den gamla maskinhallen där vi  hade något slags disco i lågstadiet och diskuskastaren Ricky Bruch dök  upp i en stor amerikanare för att skriva autografer och vända plattor.

Följer grusvägen ut på åkern och där, efter 1.5 kilometer börjar det gå  uppför, rejält uppför – på bara 1500 meter klättrar jag från 48 meter över havet till 150 innan det planar ut igen.

(klicka på bilderna för att se dem i större format)

Det är en stigning som i mångt och mycket påminner om den som väntar i vårens stora utmaning, Classique des Riviera, där klättringen går från havsnivå till 112 meter uppe på Roquebrun Cap-Martin efter ungefär 15 km innan det sedan sakta börjar gå neråt igen mot målet i Monaco.

Till höger om krönet och en skylt som förkunnar BRYTPUNKT (fast jag tänker inte bryta…) finns en parkering och en genväg upp till klinten genom en katedral av höga bokträd som är fantastiskt vackra om våren när de slår  ut i grönt. Men jag tar inte genvägen – den känns för blöt och geggig så  här års – utan följer grusvägen runt en 90-gradersböj.

När jag var liten  satt det en röd bom här, tvärs över vägen, eftersom Försvaret hade något slags tillhåll i närheten som vaktades av hundar och det räckte att höra  vakthundarna skälla på avstånd för att inse att det nog var bäst att  hålla sig borta. Anläggningen var inte hemligare än att den kunde ses på flera mils avstånd men hundarna var som sagt jätteläskiga. I alla fall om man bara var 8 eller 9 år…

En bit efter böjen tar bokskogen slut och ersätts av barrträd,  vilket också bidrar till att dagens runda känns väldigt oskånsk. Fortsätter ett par kilometer längs en skön grusväg innan jag kommer fram till  dagens höjdpunkt – i dubbel bemärkelse – den branta stigningen upp till  själva klinten, 175 meter över havet. Pustar ut en stund men tyvärr finns det ingen utsikt kvar att titta på eftersom skogen växt sig så hög att man i princip inte ser ett skvatt. Trist, för det hade varit en fin belöning efter klättringen.

Ger mig av nerför backen igen och tar till höger och tittar då och då på min medhavda utskrift av kartan från Joggs verktyg och som tyvärr bara visar de större stigarna. När jag ritade rundan hade jag inga problem att hitta, vare sig på karta eller flygfoto men någonstans efter 8 kilometer så går det snett.

Skogsvägen övergår nämligen till en blöt stig. Jag trampar i geggamojja och blir blöt om ena foten – jag som hatar att bli kall och blöt om fötterna när jag springer – och när jag sedan tror att jag ska hitta ut på en större väg så visar det sig bli precis tvärtom: en blöt och lerig kostig över några betesmarker med färister och det är uppenbart att kartan och terrängen inte är kompatibla med varandra. Jag överväger att ta fram kompassen i min Iphone men tänker att vad sjutton, fortsätter jag bara uppför slänten så borde väl vägen ligga där och vänta.

Det gör den inte.

Däremot hittar jag några stolpar som jag tror märker ut Skåneleden och tänker att den leder nog till The Lodge och så visar sig vara fallet, även om jag kommer fram bakvägen och passerar intill en stinkande urintank innan jag till slut kan pusta ut på parkeringen.

Tiden? Inte så mycket att snacka om för det var ju träningen som var det intressanta med dagens övning, inte att springa fort. Men det kändes ändå bra i kroppen, så att istället för att ringa och få hämtning till Veberöd bestämde jag mig för att fortsätta kuta och följde landsvägen nerför åsen, förbi hundskolan och dressincyklingen och ner via en samling hus som av någon anledning kallas för Lilla Japan.

Det blev till slut drygt 17 kilometer och kommer säkert att kännas i kroppen i morgon men det är ju ett kvitto på att träningen gör nytta!

RunTobyRun!

ROMELEÅSEN10

Den tänkta milen (som dock sprangs från 10-S) samt en intressant höjdkurva (som dock visar banan åt rätt håll….)

2 reaktion på “Bergsklättring och gyttja

  1. Inte lätt det där med höger eller vänster.
    Hälsar en som vet och som förmodligen hade hamnat gråtandes i någon kohage till slut

  2. Ingen dålig runda! Jag har varit uppe vid The Lodge och vet vilken höjd det ligger på, så kan mycket väl föreställa mig hur det sög i benen …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

18 − 13 =