Ömma fötter testar run-walk-run

Den inplanerade viloveckan kändes vältajmad – och välbehövlig – även om jag inte hade självdisciplin nog för att hoppa över träningen en hel vecka utan ”bara” sex dagar innan jag gav mig ut på en lättare runda runt byn, mest för att se hur hälarna skulle reagera.

Klev ju av marathontestet i Köpenhamn förra helgen för att det började ömma i hälarna, på ungefär samma sätt som det gjorde för tre år sedan. Det märkliga är att det känns bra (eller i alla fall okej) att springa, men ömmar när jag inte gör det, så om det inte går över får jag konsultera medicinmannen igen. Förra gången blev domen att vila några veckor och gå med hårt tejpade fötter och det hade ju varit skönt att slippa nu när det börjar bli vår och kryllar av härlig löpning!


16 vår

I dag gjorde jag ett nytt försök och fick ihop ett okej pass om 13 km och passade samtidigt på att testa run-walk-run, en taktik för att springa långdistans som jag inte hade hört talas om tills för några veckor sedan när min kollega Ola och jag lunchade för att gå igenom vårens löputmaningar.

Taktiken med run-walk-run är enkel: att varva löpning med att gå och på så sätt orka längre och att det inplanerade tidstappet helt enkelt betalar sig i långa loppet. För den som är riktigt bra tränad och klarar att springa sin mara enligt plan, exempelvis på 3:20, finns det förmodligen ingenting att hämta i denna taktiken. Men för oss andra, som stapplat oss fram fjärde milen genom att gå 100, jogga 300, gå 200, springa 300 – been there, did that – är detta kanske en smart metod.

Har intensivgooglat i ämnet men inte lyckats hitta någon patenterad fördelning mellan löpning och gång utan det verkar fritt fram att hitta en egen mix som känns bra. Flera skribenter påpekade dock att hela taktiken faller om man skjuter upp gången till exempelvis 10 km – det gäller att få in rytmen redan från början.

Jag bestämde mig för att testa att gå 45 sekunder och sedan springa till 1 km, därefter gå 45 sekunder och sedan springa till 2 km och så vidare… Första gången kändes det förstås jättekonstigt att sakta ner och börja gå, jag hade ju precis fått upp tempot. Men sedan kändes det riktigt bra. De 45 sekunderna gick väldigt fort – jag hade gärna gått lite till – och det var aldrig särskilt trögt att komma igång och springa igen.

Dagens runda var förstås för kort för att ge svar på frågan om det funkar – dessutom har jag mina fötter, trötta ben och en mage som kändes tung efter en massa påskmat och vin och till råga på allt möttes jag längs 101:an av en magnifik, nästan ogenomträngbar motvind i 2.5 kilometer, som förstås gick ut över löptempot:

Första 5 km gick höll jag 5:32/km, andra femman (i motvinden) bara 5:51, vilket innebar en sluttid på drygt 1:15 och 5:42/km. Klart godkänt!

Mycket möjligt att jag testar run-walk-run igen nästa helg – även om jag redan är skeptisk till att satsa på den här taktiken i skarpt läge på Copenhagen Marathon. Den första halvmilen är det ganska trångt och det känns som att jag kommer att vara i vägen om jag försöker mig på att gå var femte minut…


I min rapport från loppet på Rivieran konstaterade jag att min billiga runkeeper-app fick spunk på den italienska sidan och ofta låg 500 meter före de officiella kilometermarkeringarna, vilket förstås innebär att tiderna inte går att lita på. Efter franska gränsen höll sig avståndet, jämfört med verkligheten, alltjämt runt 500 meter tills jag kom in i Monaco och här är förklaringen:

image

Istället för att springa genom F1-tunneln under hotel Fairmont har jag tydligen tagit något slags simtur ut i havet. Vad det nu skulle vara bra för (simning är ju, som bekant, inte min starka sida). Och jag kan verkligen inte komma ihåg att jag blev blöt om fötterna…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

9 − 6 =