Oform

Årets i särklass sämsta löprunda – så sammanfattar man bäst min 6.7-kilometersrunda i tisdags som verkligen inte var någon succé. Det gick till och med bättre i höstas när jag var nyopererad.

Första biten kändes det som att kroppen och benen rörde sig i olika tempo, ungefär som på ett pass tritathlon när man kliver av cykeln och börjar springa och löpsteget fortsätter trampa i cirklar. Ännu värre blev det efter vändningen i Östra Grevie, när bränslet började ta slut och jag fylldes av den märkliga känslan att kroppen tror att den är hungrig (fast man egentligen är ganska mätt) och benen förvandlas till spaghetti. Lufsade hem i lugnt tempo, funderande över om jag har någon förkylning eller annat elände på gång.

Det känns som att jag lyckades pricka in min formtopp precis till Rivieran – och det förstås härligt även för en amatörlöpare som jag att för en gångs skull vara på topp när det gäller – och att jag sedan tappat formen fullständigt. Fast det där stämmer ju inte, när jag tänker efter, för så sent som i söndags gjorde jag ju en halvmara enligt run-walk-run och den gick ju faktiskt riktigt bra.

Vad som däremot känns är träningsvärken, att de senaste veckorna har benen varit sega och fötterna ömma i flera dagar och därför har jag försökt lägga in extra vilodagar mellan passen.

I dag gjorde jag två nya rundor i solen, 5.3+2.4 km, och det gick aningen bättre än i tisdags men kändes fortsatt tungt. Men solen piggade upp – liksom det faktum att jag för första gången i år tog Jiddebjersvarvet, som bjuder på lite annorlunda löpning än mitt vanliga asfaltsgnuggande. För när man kliver av landsvägen, in på den lilla grusvägen, genom djugelstigen och sedan rundar stora kullen där hästarna betar i solskenet – då är det riktigt härligt att vara löpare.

Även om det är lite segt i kroppen efteråt…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × 3 =