Blev det annorlunda?

huvud7

Snart har det gått ett halvår sedan jag tvingades operera bort gallblåsan – redan! – och överlag har träningen gått bra. Det enda riktiga bakslaget kom ju i söndags, när jag plötsligt fick väldigt ont i ryggen och i väntan på att den ska bli löpbar igen ägnar jag en stund åt att kolla i backspegeln.

Före nyår satte jag ju upp ett mål att bli lite annorlunda. Kanske inte helt crazy, som att köra intervaller uppför Kebnekajse eller springa någon ultramara utan att försöka hitta variation till mitt vanliga asfaltsgnuggande och i alla fall en gång i månaden göra något annorlunda.

Så hur blev det?

Ja, till att börja med så kan jag konstatera att jag har satsat mer på uthållighet än på att springa snabbt. Har efter operationen inte sprungit någon mil snabbare än 50:43, vilket ju är långt över PB men det har inte känts särskilt angeläget att jaga sekunder.

Träningsmässigt har jag ökat dosen fyra månader i rad: 91.6 (jan), 114.9 (feb), 117.7 (mars) och 124.8 (april) och det har också känts bra, tror knappast att det är någon ”chock-träning” som gjort att ryggen spökar.

Utflykterna då?

Jo, det började innan jul med ett långt terrängpass på Romeleåsen, som förvandlades till en trail i stiglöst land. Sedan tog jag tåget, först till Malmö och sprang hem (20 km), sedan åt andra hållet till Trelleborg och sprang tillbaka (21.6 km). Det gäller ju att dra nytta av att vi numera har tågförbindelse till omvärlden från vår lilla by!

Jag har också prövat att springa en gammal halvmara som träning, även om utflykten till Veberöd kunde slutat illa, riktigt illa. Sprang också mitt första riktiga traillopp på Österlen och det var en kul och vacker men jäkligt jobbig utflykt… Och sist men inte minst har jag testat run-walk-run ett par gånger – och fler ska det bli. Går allt som det ska så tänker jag försöka greja Helsingborgs Marathon genom att gå 45 sekunder efter varje kilometerpassering.

Skulel också vilja ta ett ordentligt pass på någon annan del av Romeleåsen eller varför inte kuta uppför Stenshuvud? Det är bara fantasin som sätter gränser – nu är ju dessutom värmen på gång så jag hoppas verkligen att ryggontet släpper pronto!

Sist men inte minst, och nog så viktigt nu när jag tvingas vila lite med min onda rygg, jag klarade målet att ta mig till Monaco och det härliga loppet på Rivieran – som var mitt stora mål för 2016. Ett lopp jag gärna skulle springa igen nästa år, om det inte vore för böket och kostnaden att fixa det obligatoriska läkarintyg som krävs i länder som Frankrike och Italien (en rätt korkad regel eftersom de godkänner ett intyg som är upp till ett år gammalt – och hur mycket säger egentligen ett sånt?).

Å andra sidan flög jag gratis, bodde billigt och startavgiften var bara 23 euro så jag kanske har råd att gå till läkaren en gång till. Men det får bli en senare tankebry – nu gäller det bara att bli frisk igen. Och under tiden beger jag mig ner till ”Ribban” i Malmö för att heja fram några kollegor som ska kämpa sig igenom ”Toughest” (8 kilometer, 40 hinder). En utmaning som onekligen lever upp till sitt namn.

Och nej, den kommer jag aldrig att ge mig på! Fy för den fuktige!

RunTobyRun!

PS. Och här är några bilder från tävlingen, som lockade närmare 6 000 deltagare och 25 000 åskådare i solskenet. DS.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 − 1 =