När löpningen tar slut…

Går in på mitt femte träningsår som löpare och börjar omedvetet fundera på framtiden. Tänk om detta inte är för evigt?

Löpningen är den perfekta träningsformen. Jag kan sticka ut när jag vill, var jag vill och hur jag vill. Oftast behövs det ingen nämnvärd planering utan det är bara att snöra på sig skorna och sticka ut. Till och med mitt i natten.

Sol, regn, snö eller vind spelar ingen roll, möjligen blixt och dunder som vi hade här i natt, då var det inte läge att sticka ut och kubba en mil. Däremot kanske jag skulle ta chansen att pröva på att springa på lunchen, en kortare sträcka (3-4 km) varje dag i en veckas tid?

Jag behöver inte passa några tider eller komma ihåg något medlemskort till gymmet. Jag kan kuta ensam eller stäma träff med någon, spontant eller med en av alla löpgrupper som finns, men då blir det genast en tid att passa. Någon annan som väntar. Någon annan, som kanske stressat och jäktat för att hinna dit och så blir jag den som sviker och får finna mig i att bada i dåligt samvete.

Löpningen är så lätt att ta med sig. Ska jag ut på resa räcker det oftast med att ge plats i packningen åt tröja, shorts och ett par skor och vips kan jag utforska en ny plats på enklaste – och billigaste sätt. Jag kan googla fram löprundor och tips på de mest skilda platser. London? Jukkasjärvi? Montreal? Inga problem!

Den hjälper mig kanske inte att gå ner i vikt men att hålla vikten – eller minska risken för att gå upp – som kompensation för godsaker, vin och annat som jag vägrar välja bort.

Den ger mig mina välbehövliga doser av egentid, den hjälper mig att stressa av och skärma av mig från vardagsbruset. Vid några tillfällen har jag försökt utnyttja tiden till att planera eller repetera en genomgång på jobbet, men det har inte känts bra att låta jobbet gå ut över löpningen. Det är min löpning!

Den har fört mig ut på allehanda underlag – mestadels asfalt, givetvis, eftersom jag bor där jag bor och till olika platser. Boka in ett lopp i ett främmande land och på köpet får du en ursäkt för att turista (Trondheim, Barcelona, Monaco) – möjligheterna är snudd på oändliga beroende på hur långt du vill springa och vilken grad av strapats du söker. Varför inte en marathon i Dubai (om du gillar raksträckor…), Toronto Waterfront (om du gillar Kanada) eller varför inte en tävling i de svenska eller norska fjällen?

Själv fick jag tips om ett annorlunda lopp i slutet av oktober, Rainbow Run på Ring Knutstorp mitt i Skåne. Varvet på racerbanan mäter 2 km och det kommer att finnas möjlighet att springa antingen 2, 4, 6, 8 eller 10 km – flera sträckor eller alla fem och jag har antagit utmaningen att springa alla fem, totalt 30 km. 20 borde jag ju greja utan problem, förutsatt att jag är frisk, och sista milen borde gå på ren vilja. Frågan är väl snarare hur kul det kommer att kännas på trettonde, fjortonde och femtonde varvet? Ska också bli spännande att se vilket väder som bjuds – Skåne i slutet av oktober kan lika gärna vara 15 plus som ett par minus, blåst och pissregn på tvären.

Knutstorp är annars, ur publiksynpunkt, en alldeles utmärkt bana för tar man plats i slänten så kan man i princip se hela banan (förutom en liten del som skyms av ett torn).

Så frågan kvarstår: om jag tröttnar på löpningen igen, som jag gjorde 1996, vad ska jag då ta mig till i stället? Gå på gym? Tråkigt och instängt. Promenera? Tar tid och känns som att man står still? Cykla? Aldrig i livet.

Nej, det gäller nog att fortsätta jobba på att fortsätta vara nyfiken och variera löpningen och se till att den förblir skoj, inte något tvång. Trots allt handlar det ju om att få vara för mig själv och må bra, inte om att slå rekord eller att vinna tävlingar – det får andra ha som mål.

RunTobyRun!

MONT ROYAL
Visst ser skuggan ut som en kanin? (Anonym löpare på Mont Royal, Kanada).

 

 

2 reaktion på “När löpningen tar slut…

  1. Det där Knutstorploppet blir garanterat en utmaning. Distansen är säkert inget problem, du har ju sprungit en hel del långa rundor/långlopp, så den grunden har du redan. Men mentalt, att springa så många varv. Det blir nog den stora utmaningen!

    • Ja, vi får hoppas på bra stämning och god löpgemenskap, då konmer det att gå betydligt lättare!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 × 3 =