I eftertankens kranka stelhet

Hbgm
Lugnet vid starten i Helsingborg, en dryg timme före start.

Marathon är i längsta laget – men trots det har jag bestämt mig för att springa detta kraftprov en sista (?) gång: marornas mara.

Visserligen lyckades jag inte springa hela vägen i lördags, men första 35 km var ändå helt okej. Benen och fötterna var förstås sega på kvällen men redan dagen därpå kändes de så pass OK att jag hade kunnat sticka ut och jogga om jag hade varit tvungen. Så bra har det inte känts efter någon av mina andra tre maror.

Tar också med mig den positiva känslan av att jag hade mycket bättre ork under halvan av loppet, som jag denna gång gjorde 23 minuter snabbare än i förra försöket (Barcelona 2014), Det visar att taktiken var rätt bra, trots allt.

Och tiden, 4.44:44, var ju också lite speciell… Trodde jag sprang i mål på 4.44:47 så det var inget jag höll koll på när jag ångade in på upploppet.

Så det blir en till – en sista mara (jo, jag vågar nog påstå det): i Aten den 13 november med start i Maratonnas och mål på klassiska Panathiakosstadion. Alla marors ”mamma”… Sen behöver jag inte göra fler, halva sträckan duger utmärkt!

RunTobyRun!
(www.facebook.com/runtobyrun)

2 reaktion på “I eftertankens kranka stelhet

  1. Tiden 4.44.44 är ju nästan magisk.

    Återstår att se om det är något särskilt magiskt med marornas moder. Fast ska man springa sin sista maraton är det förstås i Grekland som slutpunkten ska sättas.
    Christina

    • Exakt, fast det ska ju helst gå lite bättre än det gjorde för Felippides, som gjorde både sin första och sista mara på just denna sträcka (innan han föll död ner, enligt legenden).
      I år är det för övrigt 120 år sedan det första moderna marathonloppet (som förstås oxå gick där)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

elva − 5 =