Eländet som gjorde mig starkare

100518 monaco 13
Målet för Den Långa Vägen Tillbaka.

I dag, den 11 oktober, är det ett år sedan jag bestämde mig för att det fick vara slutförkylt och gav mig ut på Den Långa Vägen Tillbaka (DLVT). Fyra maror i all ära men de fem månaderna från oktober till mars är nog ändå det mest målmedvetna och långsiktiga träningsprogram jag lyckats genomföra, speciellt med tanke på att dök upp flera nya problem längs vägen.

Att jag uppmärksammar årsdagen av DLVT handlar framför allt om att jag tror och hoppas att min historia ska kunna inspirera åtminstone någon annan löpare, som kört fast i skador eller förkylningar eller annat elände.

Efter halvmaran i Veberöd i augusti förra året tvingades jag till ett träningsuppehåll på sju veckor på grund av en envis hosta som aldrig verkade ta slut och som gjorde det totalt omöjligt att träna. Jag hade redan anmält mig till Classique des Riviera (23.8 km genom Italien, Frankrike och Monaco) och när hostan äntligen tog slut var det ganska exakt fem månader kvar till loppet. Jag insåg hur mycket kondis jag hade tappat, att jag behövde börja om från scratch och ta det väldigt lugnt i början. Det var helt enkelt början på DLVT – Den Långa Vägen Tillbaka.

11 oktober: Första löprundan sedan den 18 augusti och en lustig känsla infann sig när jag nollställde klockan på armbandet. Hur gör man egentligen när man springer? Det var ett pirr som påminde om i våras när jag spände på mig ett par slalomskidor för första gången på 21 år. Det har varit en lång och otroligt seg hosta och jag har varit så innerligt trött på den, ibland har jag bara haft lust att ställa mig och sparka in en vägg eller en skåpsdörr men jag har intalat mig att även om det är bittert så finns det inte så mycket annat att göra än att vänta ut eländet. Och nu var det dags…

Jag hade längtat så mycket efter att börja springa igen men glädjen blev förstås kortvarig, det dröjde inte många dagar förrän jag drabbades av ytterligare en förkylning och ytterligare några veckor senare (26/11) fick jag lägga mig på operationsbordet för att plocka bort gallblåsan. Jag hade fått det första anfallet i slutet av juli och trodde då att det var matförgiftning, men när anfallen fortsatte och blev värre så insåg vi att det var dags för en större felsökning och efter två dagars undersökning på SUS i Malmö ringade läkarna in vad som var problemet men konstaterade också att det inte var så akut att de behövde öppna mig akut – tvärtom var det lättare att genomföra operationen när blåsan inte var svullen och irriterad.

Men detta visade sig vara lättare sagt än gjort. Operationskön var elva månader men en av mina läkare slog ner näven i bordet och sa att ”det går inte, så länge kan han inte vänta” och en vecka senare damp det – högst oväntat – ner en kallelse till operation i Landskrona och ytterligare två veckor senare somnade jag gott på operationsbordet. Ingreppet gick bra, blev bara sjukskriven en vecka och redan dag 6 var jag uppe och joggade ett lugnt varv runt byn utan att de fyra små operationshålen protesterade.

15decefterop
2 december: första snigeljoggen utan gallblåsa.

I slutet av januari var det dags för ytterligare en tvåveckorsförkylning som innebar att jag missade ett lopp och några mils träning och som innebar att jag fick se över planeringen – igen.

2 februari: Vips blev Den Långa Vägen Tillbaka ännu längre, ännu krokigare, och nu gäller det att vänta ut alla smittor innan jag kan dra igång träningen igen. Det känns förstås trist att åka på den här skiten, nu när jag äntligen fått flyt i träningen och kände att den gav resultat. Samtidigt är det förstås bättre att det kommer nu och inte om fem veckor, när det är dags att packa trunken för vårens första stora mål, Classique des Riviera. Tiden dit börjar bli knapp och jag känner att jag håller på att halka efter tidtabellen men är jag bara igång igen med träningen inom en vecka ska det inte finnas någon anledning till panik. Det viktigaste är att jag hinner få till ett par ordentliga långpass under februari…

Efter varje bakslag var det förstås frestande att lägga i högsta växeln och komma igång snabbt med träningen och springa både långt och fort, men jag lyckades att undvika den fällan och följde disciplinerat den tidtabell jag lagt upp med tydliga delmål: att bygga upp orken och kondisen långsiktigt och varje månad bocka av utvecklingen genom att klara en viss sträcka i mitt tänkta racetempo på Rivieran: 5:30/km.

  • Senast den 13/11 skulle jag klara 6.7 km (klarades den 18/10)
  • 13/12 skulle jag klara 11 km (klarades redan den 13/11 och sedan igen – efter operationen – den 13/12)
  • 13/1 skulle jag ha grejat 15 km (klarades den 9/1)
  • 13/2 skulle jag sprungit 20 km (klarade sträckan före den 13/2 men inte tidsmålet på 5:30/km, vilket dröjde till den 5/3)
  • 13/3 var det så dags för slutprovet, Classique des Riviera, 23.8 km (som jag grejade på 5:22/km, dvs klart snabbare än mitt uppsatta tidsmål).

Träningsmässigt innebar detta en upptrappning från 0 km i september till 46.6 km i oktober, 50.1 km i november, 118.8 km i december, 91.6 km i januari och 114.9 km i februari.

Jag klämde också in tre träningslopp i Köpenhamn. Först ett Nytårslöb på 10 km som gick oväntat snabbt (50:43), sedan ytterligare ett millopp som jag missade på grund av januariförkylningen och slutligen ett genrep på 15 km, två veckor innan loppet på Rivieran, och som även det gick över förväntan (5:07/km). Nu kände jag att jag hade målet i Monaco inom räckhåll…

RIV4
Femton minuter till start – upp till bevis!

9 mars: Självfallet ska man aldrig ropa hej förrän man är i mål men den senaste månaden har jag kunnat köra för fullt och fått till fyra bra långpass om 20, 21.1, 16.5 och 21.6 km och efter omständigheterna känns det ganska bra inför helgens utmaning. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle kunnat göra annorlunda för att komma bättre förberedd – nu hänger det mest på en god natts sömn och en bra frukost innan jag lämnar hotellet i Nice för att ta tåget till starten i Ventimiglia

Självförtroendet var med andra ord ganska bra när jag satte mig på flyget till Nice, men det är ju som det är med delmål. De är bra kontrollstationer längs vägen men betyder i slutändan ingenting för hur det kommer att gå på slutprovet då det är dagsformen som avgör. Men visst, grejar man inte delmålen så blir det förstås mycket svårare att klara det slutliga målet.

Nej, det var inte dagsformen som var den stora frågan utan hur mycket ork skulle de båda 100-metersstigningarna kosta? Den första kom redan efter typ 500 meter, på väg upp genom gamla stan i Ventimiglia och den andra efter cirka 14 km. Ja, hur det gick längs den vackra kustvägen, det kan du läsa i race rapporten. Där har jag också lagt ut en massa bilder från banan.

image
Början på första brutalbacken.

Nöjer mig här med att konstatera att jag hade väldigt höga förväntningar på loppet och att de infriades på alla sätt och vis: från arrangemanget till den vackra bansträckningen och – jodå – även tidsmässigt. Efteråt blev det förstås till att skåla i bubbel och betrakta den fina medaljen. Den 12 mars tänker jag skåla en gång till – och förhoppningsvis har vägen dit varit lite rakare och enklare den här gången!

Du kan följa alla inlägg under Den Långa Resan Tillbaka genom att klicka på DLVT i taggmolnet till höger på sidan!

RunTobyRun!

PS. Egentligen slutade inte historien om DLVT nere vid hamnen i Monaco – för efter halvmaran på Valborg fick jag genomlida tre veckor med ryggsmärtor , då jag knappt kom ur sängen eller bilen och tvingades gå som en bajsnödig pingvin. Men efter ett antal besök hos sjukgymnast, chiropraktor och massör släppte eländet och jag kunde ta upp träningen igen. Jag är glad att jag insåg att jag var tvungen att göra en ny ”reboot av systemet” och sakta men säkert trappa upp träningen och lyckades hålla mig till planen, även de dagar jag insåg att nedräkningen till Helsingborg marathon började ticka alldeles för fort och det var minst sagt frestande att träna hårdare än planerat. DS.

 RIV5
12 mars 2017 hoppas jag få ”bubbla” på nytt!

En reaktion på “Eländet som gjorde mig starkare

  1. Det är nog bra att ha ett tydligt mål i sikte när man drabbas av så långvariga sjukdomar/skador/hinder. Annars är det nog lätt att bara lägga sig på soffan och skita i det. Vet hur segt det kan vara när man blir förkyld på förkyld på förkyld och knappt hinner komma igång mellan varven.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

14 − sju =