Fruset i spåret

hast

Det var bara snön som fattades, annars såg det ut som min barndoms vinterdagar när jag tog på mig skidorna alldeles utanför dörren för ännu en tur ut i Hågadalen. Men dagens runda blev inte lika angenäm – knappt hade jag rundat första hörnet förrän jag ångrade mig.

Förvisso lyste solen upp landskapet och den kalla klara luften, men i den isande motvinden insåg jag snabbt hur bortskämda vi i södra Skåne varit med plusgrader i vinter. 7 minus på mätaren är väl inte så farligt, men med upp till 10 meter per sekund i byarna, ja då biter det till i kinderna.

Värst var det ändå om fingrarna eftersom jag av gammal vana tagit på mig mina tunna löparvantar och de gjorde inte mycket nytta så jag fick vika av efter en dryg kilometer och ”gå i depå” för att förstärka klädseln. Men annars gick det bra, trots att jag fortfarande måste ägna mig åt hyfsat snabb gång istället för att springa och då blir man ju inte lika varm om kroppen.

Ryggen håller inte för att börja springa än så jag får fortsätta med promenaderna ett tag till. Hittills har det blivit 10 pass på 12 dagar och totalt drygt 61 km. Men även om gång faktiskt kan ha sin charm – det upptäckte jag ju i höstas under det ”bonuspass” jag lade in varje vecka som komplement till löpningen – så känns det just nu bara som ett trist substitut. Vill ju bara komma igång igen!

Dagens runda var snudd på tom på människor och djur. Fick dock sällskap av en vinterlurvig häst medan jag rundade en hage (den  hoppades väl att jag skulle bjuda på något gott…). I övrigt stod de andra hästarna med tomma blickar långt bort mot horisonten eller med mulen nedtryckt i en kall grästuva.

Vägen hem gick via ”djungelstigen”, som hästar och löpare brukar ta för att gena förbi ”bjeret”. Den var frusen och knagglig, ungefär som jag kände mig själv inombords efter rundan…

RunTobyRun!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × fem =