Yksi och Kaksi

Vad tänker du på när du springer, frågade någon.
Tänker och tänker, svarade jag. Jag tänker nog inte alls. Jag bara springer och försöker ta till mig vad som händer längs vägen. Men efter att ha tänkt en stund så insåg jag att jo, ibland händer det ju faktiskt att jag utnyttjar löprundan till att faktiskt tänka på något. Som idag, när jag sprang och funderade över vad som egentligen hänt med Yksi…? 

I mitt facebookflöde har det på senare tid dykt upp reklam för tröjor med det klockrena budskapet ”jag behöver inte terapi – jag behöver bara ut och springa”. Och så är det ju oftast. Löpning biter på det mesta, speciellt om man är förbannad på något. Det blockerar liksom hjärnan för oväsentligheter, ungefär som när katten rullar runt på rygg, spinner och kräver att få bli kliad på magen och en stund senare står man där med fingrarna i hans päls och undrar vad det egentligen jag var sur på? Något korkat mejl på jobbet? Någon som sagt något irriterande? Att sumpråttorna i Hull släppte in ett mål i 92:a minuten mot Manchester United så att storkovan på tipset rök all världens väg?

Jo men visst stämmer det, som det står på tröjan. Oftast räcker det med att ge sig ut på en runda för att ”rensa skallen”, ju jävligare väder desto bättre. Fast lika ofta – eller sällan – händer det åt att jag faktiskt ägnar rundan åt att faktiskt tänka på något viktigt.

Det kan vara att utnyttja löptiden för att planera, exempelvis en utbildning eller redovisning jag ska hålla på jobbet. Det är kanske dumt att bjuda min arbetsgivare på den tiden, men faktum är att det ibland fungerat så bra att jag borde föreslå Chefen att få springa på arbetstid. Tänka går ju bevisligen bra, däremot är det lite svårare att plita ihop en Powerpoint medan man springer…

Men idag handlade alltså inte mina tankar om jobb – tack och lov, det är ju söndag – utan om Yksi, en man som jag inte känner men ändå har ett slags förhållande till. Och nu är han borta…

Låt oss backa bandet… I arbetsfördelningen i vår familj har det, sedan urminnes tider, fallit på min lott att veckohandla och detta har oftast skett på lördagar. En dum dag, för att det ”går ut” över helgen, samtidigt är det en bra dag eftersom det inte är så stressigt och ofta har jag fått sällskap och hjälp av barnen. Och ni vet ju hur det är med barn i affärer, när man närmar sig kassorna och passerar allt godis… Det tjafset har vi därmed sluppit i och med att vi alltid handlat när det är godisdag.

I princip varje vecka, så länge jag kan minnas, har det suttit två finska gubbar utanför förbutiken och fikat och tippat hästar. För enkelhetens skull har jag kallat dem för Yksi (han som ser ”hård” ut) och Kaksi (han som ser ”snäll” ut). Vid några tillfällen har de haft några polare med sig och då har jag döpt dessa till Kolme och Viisi – alltså nummer tre och fem – och om du nu undrar vart fyran tagit vägen så är det Kolmes fru som också gjort några gästspel vid bordet.

Det är förstås ganska troligt att de i själva verket heter Seppo, Urho, Jyrki och Jukka men jag har inte vågat fråga – även om jag var på god väg för några år sedan, när jag jobbade som reporter på Sveriges Radio. Jag var så sugen att gå fram och fråga hur länge de träffats just där om lördagarna, hur länge de känt varandra och om de vinner något på travet. Jag såg framför mig hur det hade kunnat bli ett fantastiskt reportage men av någon anledning fegade jag ur och vågade inte gå fram och ta kontakt.

Hursomhelst, så här har det sett ut på lördagarna – fram till nu. I går satt Kaksi ensam vid fiket utan några tipskuponger och då slog det mig att det är flera veckor sedan jag såg Yksi. Jag hoppas verkligen att det inte hänt något eller att de blivit ovänner på gamla dagar och just detta är vad jag funderade på under dagens löprunda.

Håll med om att det är fantastiskt; jag vet i princip ingenting om de här gubbarna (mer än att de talar finska och brukar träffas på lördagarna för att fika och tippa på hästar) men de har ändå en given plats i min ”världsbild” och när de inte är där, på fiket utanför affären – ja då känns det tomt och konstigt.

Det är vad jag tänkte på under dagens runda – vad tänkte du på?

RunTobyRun!

En reaktion på “Yksi och Kaksi

  1. Äntligen! Har inte sett gubbarna på tre månader men idag hände det! Och jag blev så glad, har ju faktiskt varit lite orolig. Yksi såg blek och lite matt ut så kanske har han varit sjuk. Eller har de bara bytt veckodag…

    Nästa gång ska jag försöka fråga..,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fjorton − fem =