Barnsliga låtsasmästerskap

Det senaste året har jag, vid sidan av löpningen, kommit upp i nästan 70 gångpass – som i vissa fall krävt lite annorlunda ”morötter” för att trigga igång motivationen. Typ lite barnsliga låtsasmästerskap.

Förra sommaren började jag klämma in ett bonuspass gång i veckan som komplement till mina två eller tre löprundor. Men från i vintras, när det började dyka upp allehanda sjukor och skavanker har gången blivit min räddning när det helt enkelt inte gått att springa. Och det har behövts, får jag inte röra på mig blir jag rastlös.

Men för att det ska bli träning krävs det ett bra tempo, inte att lulla runt och titta i affärer eller en lugn kvällspromenad runt byn utan det krävs att jag är ombytt och att jag håller så pass snabbt tempo att jag börjar bli svettig.

Ibland behövs det ingen annan motivation än att komma ut, höra fåglarna kvittra och känna hur gott det kan lukta från åkrar, buskar och annan vegetation. Men ibland är det bara så himla tråkigt och då behöver jag utmana mig själv för att det ska bli bra. Göra det till en tävling, helt enkelt.

För långe sedan hade jag en daglig fiktiv landskamp till busshållplatsen i Uppsala med/mot min sammanbitne kombattant Pekka Koskinen (läa mer i inlägget Guy Thing). ett race som blev både ett gift och en krydda i tillvaron. På samma sätt kan jag ibland – och jag vet att det säkert låter jättebarnsligt, men det bjuder jag på – tävla mot mig själv när jag är ute och går och vet att det kommer att bli fler gångrundor den närmaste veckan.

Jag kan då göra första 5-kilometerspasset till ett slags kval, där det gäller att hålla ett visst tempo – säg 9:30/km – för att gå vidare till semi och väl där höjer jag sedan ribban till exempelvis 9 blankt. Lyckas jag med detta, vilket jag gjorde idag med sex sekunders marginal, är jag klar för final. Där gäller det i första hand att gå snabbare än föregående tid, men för att slå Pekka Koskinen eller någon annan snabbfot krävs det säkert en tid under 8:45, kanske rent av 8:30. Att gå så snabbare än så gör jag ibland, men oftast bara 2 eller 3 km i sträck så det blir tufft. Men jag har gjort det förr…

Nackdelen med den här typen av morot – förutom att du förmodligen tycker att det låter jättebarnsligt – är förstås att jag tittar mer på klockan efter mellantider än att njuta av naturen. Men det får man vackert offra ibland…

RunTobyRun!

www.facebook.com/runtobyrun

2 reaktion på “Barnsliga låtsasmästerskap

  1. Hehe . Tack för tips som jag kan förgylla mina rundor med!

    Själv brukar jag ha Jacob Hård:s röst i huvudet
    ”Han ser ju fortfarande oförskämt pigg ut där han kommer i ensamt majestät”
    Också flikar Anders Gärderud in
    ”Ja han gör ju det. Kan kan mycket väl bli att han utmanar om personliga rekordet idag”
    etc

    • Hård och Gärderud, vilka legender. Orienterare båda två numera…

      Ja, det finns väl alltid dagar då man mycket väl skulle kunna utmana sitt personliga rekord. I alla fall tills man börjar springa 🙂

      Ett annat knep kan ju vara att uppfinna en ny sträcka. Då blir det garanterat PR. Kanske rent av svenskt rekord oxå. Eller världsrekord (fast det kanske blir svårt att bevisa och så fort man eventuellt lyckats med det så kommer det väl någon jävel och kutar snabbare…)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

arton − 3 =