Sydkusten ”ultra”: 61.9-78.1 km


Kommungränsen mellan Skurup och Ystad på väg 9.

Så var det äntligen dags för den femte etappen av min sommarutmaning att springa längs Sydkusten. 16.2 kilometer blev det idag, från Abbekås till Ystad, mestadels på asfalt.

Jag tog vid i Abbekås hamn, där Olle och jag avslutade fjärde etappen i juli med en glass i den lilla kiosken, och följde kusten österut längs en liten grusgång. Men sedan blev det inte så mycket mer ”mjukt” underlag utan mestadels asfalt på den gång- och cykelväg  som går bredvid väg 9, 50-100 meter upp från havet, eftersom det är rätt svårt att springa nere vid vattenbrynet.

Det är nämligen inte så många sandstränder längs denna sträckan utan vegetation som går ända ner eller är där bara stora stenar  – vilket kanske kan vara upphetsande om man tränar för Kullamannen extreme, men inte om man som jag vill komma fram hyfsat enkelt och utan att vricka fötterna.

På de ställen där det fanns sandstrand var det dessutom svårt att springa långt ut, på ”fast” sand, utan att bli träffad av vågorna och är det något jag tycker illa om så är det att bli blöt om fötterna. Vilket förstås hände efter 3-3.5 km… Så jag bestämde mig snabbt för att hålla mig till cykelvägen – som är bra och erbjuder havsutsikt under större delen av sträckan – plus att det faktiskt är värt att vrida huvudet åt andra hållet lite då och då för där är det också väldigt fint emellanåt.

Att springa just den här etappen kändes faktiskt lite speciellt. För ungefär 20 år sedan jobbade jag nämligen ett par år som lokalredaktör på Ystads Allehanda varav den mesta tiden i metropolen Skurup, den kommun som Abbekås hör till. Så jag hittar fortfarande ganska bra i bygden och minns allehanda roliga, märkliga och spännande händelser. Ja, tråkiga också, förstås. Och mötet med ett och annat bygdeoriginal.

En av mina favoritartiklar handlade om en jordgubbsodlare, vars fält låg granne med Abbekås golfklubb och där det en sommar seglade upp en underbar liten konflikt, nästan som en scen ur Lasse Åbergs golf-sällskapsresa. Grejen var den, att det fanns ett ”dogleg vänster”, par fem-hål, vllket för oss som inte är golfare låter som rena grekiskan men på svenska skulle kunna förklaras med att banan ser ut som ett L och att mitt i 90-gradersböjen stod det ett träd, som man helst bör runda. Två slag dit, två slag upp på green och så en välriktad putt så har man klarat av banan/hålet på fem slag, vilket är godkänt. Men självfallet var det ett gäng golfare som kom på att man kanske kunde tjäna ett slag – eller rent av två – genom att gena över jordgubbsodlingen och så damp det förstås ner ett antal bollar bland gubbarna. Och så blev det ett jäkla liv med golfare som letade bollar och bonden som bad dem flyga och fara och golfare som undrade varför han måste odla just där…

När jag intervjuade jordgubbsodlaren parkerade vi min gamla Volvo intill nyss nämnda träd, i böjen, och så dröjde det inte länge förrän det sade klonk och så trillade det ner en boll vid mitt ena bakhjul. Vad gör man inte för att få en bra bild…

En annan höjdare var badkiosken i Mossby, som ligger en kilometer längre österut längs min löptur, dit redaktionen envisades med att ringa varje dag för att kolla hur varmt det var i vattnet och det är klart man undrar sånt – om det är sommar. Men inte när det regnat och varit kallt i flera veckor (tror detta måste varit 1998). Ägaren skrattade trött åt oss och konstaterade att ”vad spelar det för roll om ni skriver att det är 12 eller 14 grader, det är ändå ingen som kommer och badar”. Jag föreslog raskt att vi skulle dra till med 20 grader, minst, och skylla på tryckfelsnisse för att se om det kunde locka folk till stranden, men det hade kanske sett märkligt ut så det fick bli 14.


Strandhugg i Abbekås hamn med Ystads Allehanda 1997 och 1998…
Du hittar mig överst på vänstra bilden och i mitten på den högre.

Minns också våra sommarpatruller till hamnen i Abbekås, som handlade lika mycket om att visa upp oss för läsarna som att ha örat mot marken och försöka fånga upp vad det snackades om på byn. Två år var vi där och båda åren kom en tjej cyklande på en enhjuling. Hon hade börjat på cirkusskola och ville visa oss några trick och blev sedan cirkusartist på riktigt – vilket jag läste i samma Allehanda långt senare. Kul!

Det är såna minnen jag hade i huvudet medan jag sakta men säkert betade av asfalten österut. 16.2 kilometer blev det till slut och det gjorde inte så mycket att det inte blev strandstigar och sand under fötterna för jag känner att jag behöver mer asfaltsträning inför kommande utmaningar.

Eftersom jag hade ganska bra flow började jag raskt fundera på att kuta 5-6 kilometer till, mot Nybrostrand, men kände att det hade krävt lite koll på logistiken – typ när bussarna går tillbaka mot Ystad, där jag hade bilen. Men framför allt ville jag spana in hur stigarna går genom sandskogen för när/om jag fortsätter på etapp sex så vill jag inte bara kuta asfalt utan verkligen komma ut i terränglådan!

Enligt Eniro är det typ 26.4 km till Sandhammarens fyr, med lite extra terränglöpning blir det kanske 28-29 km vilket är möjligt att klämma på en etapp eller i alla fall två. Men vi får väl se om det går att klämma in under hösten, går ju lite tid på transporter plus att det kanske inte är så jättemysigt där ute i oktober…

RunTobyRun!

HÄR HITTAR DU BILDER OCH LÄNKAR TILL TIDIGARE ETAPPER

(Klicka på bilderna för att se dem i större format och upplösning)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

17 − tio =