Respekt + dagen efter-debriefing

Gårdagens halvmara här i Montreal gör sig fortfarande påmind, inte minst vänster knä som protesterar så fort det fått stelna till och när jag sedan reser mig upp igen…

Jag hade höga förväntningar men Montreal var kanske inte den roligaste bana jag sprungit, speciellt inte mellan 10 och 15 km där banan går över en lång, lång bro och sedan in genom ett industriområde. Men slutet var fint och det var mycket folk ute och hejade, kul!

På väg upp till starten på Jacques Cartierbron pratade jag en stund med en kvinna från Nigeria, som är medlem i den speciella maraton-globetrotterklubben för löpare som ”samlar” på länder eller delstater. Hon har sprungit maror i 33 länder plus Sydpolen – respekt! – men blev nu blåst på Kanada som 34:e land eftersom maran ställdes in (halvmaror räknas inte). Bättre lycka i Toronto istället!

Min taktik sprack ju efter 14 km och kanske gick jag ut för snabbt (5 km på 26:29, 10 km på 53:41) men jag ville ju utnyttja den lättlöpta första halvan och sänka tempot när det blev varmare.

Med facit i hand skulle jag kanske tagit sikte på de två 2-timmarshararna istället (försedda med kaninöron) som jag till min förvåning hittade i startfållan för jag trodde inte det skulle vara några farthållare. Men 1:59 eller 2:01 kan kvitta – det var ändå en av mina sämsta halvmaror sett till tid och ork. Men det var kul ändå och jag hade ändå 2/3 av fältet bakom mig.

Run Toby Run!

ps. Läser idag i kanadensisk media att närnare 900 löpare sökte medicinsk hjälp under eller efter loppet, vilkrt är ungefär 50 procent fler än normalt under ett maraton i Montreal.  Så med tanke på detta tänker jag inte gnälla mer över min tid i mål. Ds.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 × ett =