Re:boot:2018

Är nu uppe i tre veckor utan löpning och det känns förstås som en evighet, speciellt med tanke på att jag förgäves försökt få tag i Medicinmannen för att få en koll på mitt vänstra knä. Sedan börjar, förhoppningsvis, omstarten med mål den 21 maj nästa år i Liverpool.

Det finns förstås roligare bloggar att läsa om än en löpare som känner sig ynklig för att han inte kan ge sig ut och kuta och njuta av höstens alla färgskiftningar. När han hellre vill ut och röra på sig trots motvind och pissregn på tvären, bara för att det är så skönt att ställa sig i duschen efteråt och vrida på varmvattenkranen så att fönstret immar igen. När han vill kunna stanna någonstans ute på slingan, titta upp mot himlen och låta sig träffas av ett lätt vemod när ännu ett gäng flyttfåglar sveper förbi mot varmare breddgrader (och vem skulle inte vilja hänga med?).

När det värsta med hans ynklighet är att han inte har någon prognos. Att allt hade varit så mycket lättare om bara han fått till den där undersökningen och Medicinmannen kunnat konstatera att det räcker med en veckas vila eller att det krävs vila till nyår eller rehabträning eller vad som helst, då är det så mycket lättare att hantera och lägga upp en plan. Som för två år sedan, när han sjösatte DLVT – Den långa vägen tillbaka eller Den långa vägen till Monaco. Ja, det gick ju bra den gången, trots operation och andra hinder som dök upp längs vägen.

Nu är det Re:boot:2018 som gäller – och målet är redan spikat. Den 21 maj ställer sig Löp-Ola och jag på startlinjen för Liverpools halvmarathon – ett lopp i Rock’n’roll series, precis som det senaste äventyret i Montreal. Den här gången lär det väl dyka upp en och annan Beatleskopia längs vägen, som bland annat passerar klassiska Penny Lane.

Men som sagt, det gäller att skynda lagom och prio ett är att få koll på knät.

RunTobyRun!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton − 2 =