Rapport från ett knä (som vill till Grekland)

Det är upp och ner just nu. I lördags kunde jag springa obehindrat 4.5 km utan att behöva hålla igen; utan att det ömmade lite i knäet efter första kilometern; utan att det gjorde ont efteråt. I dag gick det desto trögare…

Knäet var segt och stelt, ömmade lite, ja resten av kroppen likaså. Kanske fick den lite för omild behandling i söndags, när jag vikarierade som flyttgubbe, kanske är det något slags förkylning på gång. Hade hoppats kunna spinna vidare på den fina känslan från i lördags men icke sa nicke, men å andra sidan vore det väl konstigt om jag inte drabbades av några bakslag och så länge de är så här små är det väl okej.

Det blev till slut 4.5 km i ett betydligt lugnare tempo än det jag orkade hålla i lördags. Men so what, jag gjorde det, mycket tack vare att jag såg den här bilden framför mig: Marathonas.

Snackade nämligen med en kollega igår, som precis kommit hem från Grekland där hon sprungit sin första mara; klassikern mellan Marathonas och Athen. Debuten och den tuffa banan till trots lyckades hon ta sig i mål på en imponerande bra tid, vilket förstås gav mersmak och nu tar hon sikte på nästa.

Den entusiasmen smittade tydligen av sig, för även om dagens träningsrunda bevisligen gick runt en skånsk by, omgiven av mörka åkrar, var jag mentalt långt söderut och spurtade med lätta steg den sista kilometern av banan i Athen; den långa nerförsbacken, uppför det lilla guppet och in på den klassiska kultiga marmorstadion. Mållinjen, klockan klart under fyra timmar… Och så känslan att få den tunga medaljen om sin hals… Ja, det hade varit härligt att få uppleva igen, men nu har jag ju sagt att jag – förmodligen – inte ska springa några fler maror och så här, mitt i rehabiliteringsfasen, känns det som ett väldigt klokt beslut. Halvmaran i Liverpool i maj är inget dumt mål, det heller. Men sedan behövs det ju nya mål…

RunTobyRun!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 × 2 =