2017 – säsongen som slutade i en återvändsgränd


Vart tog stigen vägen? (Abbekås, 6 juli)

Ett havererat knä, en havererad säsong och därigenom även en halvt halvererad löpblogg – i alla fall tillfälligt – så skulle man kunna sammanfatta mitt löpår 2017.

Jag har sagt det förr, egentligen är jag lite kluven till att sammanfatta året eftersom jag genom åren sett allt för många årskrönikor fastna i ett trist resultatrabblande och som vissa säkert kan uppfatta som skryt. Och där vill inte jag riskera att hamna – speciellt inte med tanke på att bloggens motto är Inget skryt. Bara löpning,

Förra året valde jag dock att försöka sammanfatta löpåret utifrån vad jag lärde mig av 2016 och nu ställer jag samma fråga igen: vad lärde jag mig egentligen av året som snart är till ända? Jo, att jag inte blivit yngre – tvärtom.

Domedagsprofeten

Började året med ont i ryggen, sedan fick jag en lätt sträckning, sedan var det hälen och det var egentligen inte förrän i juli som jag kände att jag började komma igång med träningen på allvar. Och sedan dröjde det inte länge förrän jag mötte en äldre kvinna med hund under en av mina löprundor i byn:

– Hej, sade jag när jag lufsade förbi (i vår by hälsar man på varandra, även om man inte träffats innan. Punkt.)
– Hej, svarade damen med hunden för att i nästa andetag konstatera:
– Du borde inte hålla på och springa så där.
– Nähä? svarade jag. Varför inte det då?
– För du är ju ingen ungdom längre.

Snacka om klockren käftsmäll, mitt i 50-årskrisen. Och veckan därpå, i Montreal, började mitt ena knä krångla och här sitter jag nu, tre månader senare med ett ledband som fortfarande är överansträngt. Som verkade vara på bättringsvägen, tills jag drabbades av ett bakslag och nu är det rehabträning som gäller fem-sex veckor framåt tills jag eventuellt kan börja kuta på allvar igen. Det är tråkigt, enerverande och tålamodsprövande på alla sätt och vis och ju mer jag tänker tillbaka på mötet med ”tantan”; desto mer framstår hon som en domedagsprofet. Hade jag bara valt en annan runda så hade detta aldrig hänt!


Rehabmin (Västra Ingelstad, 17 december)

Det är förstås rastlöst och tungt att räkna veckor och månader som är ”bortkastade” och komma fram till att jag kanske kommer gå miste om 40-50-60 mils löpning men det är bara att bita ihop och försöka se ljuset i tunneln. Får jag bara till lite disciplin och kontinuitet i rehab-träningen så borde jag kunna komma tillbaka som en starkare löpare och minska risken för nya skavanker.

Att deppa ihop gör saken knappast bättre.


Spring LFA (10 mars)

Snabbt skulle det gå

Under 2016 fokuserade jag i mångt och mycket på distans och därför ville jag i år satsa lite mer på snabbhet, bland annat genom att träna intervaller (som jag brukar undvika eftersom det är jobbigt och därmed tråkigt…). Den höga ambitionen rann dock ut i sanden redan på tredje försöket, när det sträckte till i en muskel, och sedan blev det – mellan skavankerna – mestadels lufsande i ett lugnt och behagligt tempo.

Målet var att springa snabbare än 2016 på 5 km och 10 km, ja gärna halvmaran också men det var ingenting jag lade särskilt mycket krut på och jag lyckades heller inget vidare utan min enda halvmara var mer än 11 minuter långsammare än vad jag lyckades prestera under 2016.

På milen gick det desto bättre – så småningom. Jag satte ett tidigt årsbästa på 52:21 som jag sedan inte lyckades putsa förrän under Midnattsloppet i början av september då jag plockade nästan tre minuter och sprang i mål på 49:30 – en förbättring med 49 sekunder jämfört med 2016.


BMW Havnelöb, M50-54 (3 augusti)

Att jag lyckades med detta berodde förmodligen – till stor del i alla fall – på att jag tog mig i kragen och anmälde mig till några 5-kilometerslopp. Har varit lite skeptisk till denna distans tidigare, det har känts i kortaste laget och inte tillräckligt som utmaning. Men nu visade det sig vara precis vad jag behövde – trots att två av loppen gick i spöregn – och innan knäskadan inträffade hade jag hunnit putsa fjolårets 24:49 fyra gånger och sprungit min snabbaste femma på över tre år: 23:25.

Jag är ju rätt van att scrolla rätt långt ner i resultatlistorna – och har inga problem med det – därför var det lika oväntat som skoj att springa in som åtta i min klass i BMW Havnelöb i Köpenhamn och på 18:e plats i Montreal där jag slutade 179:a totalt av närmare 3000 löpare.


Sports experts, Montreal (23 september)

Men nog om siffror, för vi skulle ju inte rabbla resultat, utan knyta ihop säcken med vad som var bäst respektive sämst med löpåret 2017

Sämst var – utan tvekan – alla skadorna. Men det är bara att bita ihop och hoppas på ett skadefritt 2018, ett enda år, det är allt jag begär…

Bäst var – lika självklart – min sommarlöpning där jag betade av Skånes sydkust från Falsterbo fyr till Ystad i fem etapper. Inspirerad av gerillaloppet Sydkusten Marathon försökte jag följa strandlinjen så långt det var möjligt, vilket innebar löpning bland annat på sand, dyner, gräs, grus, asfalt och en båtbrygga, i lugn och ro utan tidspress. Det blev en 100 % nära-naturen-upplevelse som varmt rekommenderas. På två av sträckorna fick jag också sällskap av Olle Svalander, som uppvärmning inför hans långlöpning från Timrå till Trelleborg. Respekt!

Egentligen hade jag hoppats förlänga min ”fusk-ultra” med ytterligare två etapper, från Ystad till Sandhammaren, men det var mer än kroppen pallade med så det får bli ett annat år. Och när knät blir bättre kommer även bloggen att gå igång igen på allvar. För som det är nu finns det ju inte så mycket skoj att rapportera om.


Mossby (6 juli)

RunTobyRun!

2 reaktion på “2017 – säsongen som slutade i en återvändsgränd”

  1. Se upp för tanterna men skyll inget på oss. Då blir det krokben nästa gång och då kan vi komma att snacka om skador!

    Kul att du trots allt gör en summering. Bättre lycka nästa år

    önskar
    Christina

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två + 2 =