Ett ljus i mörkret?

Jag är nu fyra veckor in i mitt rehabprogram och det jobbigaste är inte att ta mig i kragen, bita ihop och beta av ännu ett monotont pass. Nej, det jobbigaste är att jag inte vet om träningen gör någon skillnad. Om jag blir bättre. Om jag någonsin kommer att kunna springa som jag vill igen.

I brist på andra intryck längs vägen hinner man ju tänka en hel del, när man står i carporten och gör sina övningar. Eller sitter på cykeln inne på gymmet. Eller går på löpbandet. Det är förstås både positiva och negativa tankar som poppar upp i skallen. Som hur jag ska hantera situationen om ledbandet inte blir bra igen, om jag inte kan ge mig ut och springa en mil eller två när jag känner för det eller boka in något spännande lopp att ha som morot, speciellt så här års när vädret inte är det bästa.

Cykla? Nej, för tråkigt.
Skidor? Ja varför inte men där jag bor är snöflingorna lätt räknade och rullskidor, där går gränsen.
Simma? För blött och för klyddigt att behöva ta sig till och från badhuset.
Träna gym? Nja, för mig är det för mycket ”rehab”, det kan aldrig bli kul (även om jag säkert skulle må bra av att träna rygg och överkropp lite),
Gå då? Ja, det är väl där det kommer att landa i så fall. Även om det kan vara rätt enformigt och ibland känns som att stå still. I alla fall jämfört med att kuta.

Det gäller förstås att bromsa de där tankarna och försöka fokusera på det som känns bra, det som är positivt. Som att jag SKA bli bra igen. Eller att jag varit duktig och verkligen tagit mig i kragen och kört 16 pass på fyra veckor, det är ju kanon, gäller bara att fortsätta bita ihop även när det börjar kännas som att inget händer, att det är lika bra att ge upp.

En positiv känsla är att jag nu prövat att jogga några hundra meter åt gången i lugnt tempo på löpbandet. I dag blev det 3 x 500 meter, varvat med tramp på cykeln och ett lugnt gångpass och än så länge känns det bra i knäet, både medan jag joggade och efteråt. Kommer att fortsätta jogga så här ett tag framöver och förhoppningsvis kommer det att funka mycket bättre än de gångpass jag gjort på bandet i hyfsat tempo (cirka 9:00/km) där min gångart blivit ganska styltig och marschartad, vilket också känts i knäet emellanåt. Joggen, däremot, känns som ett betydligt mjukare, naturligare och skonsammare sätt att ta sig fram och är förstås en bättre förberedelse inför att – så småningom – kunna ge sig ut och jogga eller springa på riktigt.

En annan positiv känsla är årstiden. Att det – trots allt – är ganska skönt att krypa in på gymmet när det är gråblask ute, det hade inte varit särskilt skoj att göra det mitt i sommaren. Så biter jag ihop nu ska jag förhoppningsvis vara fit for fight när det börjar bli lite trevligare väder ute.

Men det gäller att inte ropa hej förrän man kommit över bäcken, för allt är verkligen inte frid och fröjd. Knät ömmar ibland när jag går upp ur sängen eller när jag går, vilket jag de facto måste göra emellanåt. Till och från tåget, på jobbet och så vidare. Och det är väl det som oroar mig mest, att så länge den ömheten dyker upp – utan någon nämnvärd belastning – så är det ju bevisligen inte bra. Får se vad Medicinmannen säger om några veckor när vi ska sammanfatta denna omgång rehab.

RunTobyRun!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × 5 =