Nej, nej, nej

Så var det dags igen – ont i knäet – men inte på samma ställe som förut och har jag tur räcker det kanske med en veckas vila innan jag kan köra igång igen.

Det var i onsdags kväll och jag närmade mig slutet på ett lugnt pass på löpbandet, när det plötsligt gjorde lite ont i knät, åt menisken och utsidan till men inte värre än att jag kunde springa klart passet.

Tänkte inte så mycket mer på detta förrän nästa kväll, när jag pustade ut i soffan efter  ännu en kundvagns-slalom på Ica Maxi då det började ömma igen. Gårdagens bowling gjorde väl knappast saken bättre men kanske inte så mycket sämre heller.

Efter sju månaders vila, rehab och återuppbyggnadsträning är detta förstås det sista jag ville råka ut för. Förvisso har jag hela tiden varit medveten om risken för en andra backlash, samtidigt har jag byggt på träningen steg-för-steg, just för att undvika att hamna där igen. Nu på slutet har träningen känts riktigt bra och jag trodde nog  att vid det här laget borde risken för en backlash varit över.

Nu ska vi inte kasta in några handdukar utan vi får se hur det känns om jag vilar lite. Ontet sitter trots allt inte på samma ställe som förut (insidan, ledbandet) och kanske är det så enkelt att det är kroppens sätt att be mig ta det lite lugnt ett tag. Att jag belastat annorlunda nu när jag börjat springa utomhus igen, mestadels på asfalt. Dessutom har jag en gryende förkylning, så  jag hade förmodligen fått ställa in några pass i alla fall, så det är inte hela världen.

Återstår att se hur detta påverkar mina planer för den närmaste tiden. Hade tänkt försöka springa en hel del nästa helg, då jag har långledigt, sedan springa Lundaloppet den 5:e och slutligen vårens stora mål, Rock’n’roll Half Marathon i Liverpool den 20 maj.

Du får gärna hjälpa till att hålla tummarna!

RunTobyRun!

 

En reaktion på “Nej, nej, nej”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 − ett =