Misstänkt terrorist

Närmar mig nu mitt femtionde lopp sedan jag tog upp löpningen igen 2012, vilket innebär att medaljsamlingen i garderoben börjar ta allt större plats. Några av de senaste tillskotten höll dock på att fastna i Manchester eftersom flygplatsvakterna  trodde att det var en pistol…

I söndags kom jag hem med en andra ”Blentarpare”, som  landade i en genomskinlig påse tillsammans med andra plaketter och lite enklare medaljer. De finaste och tyngsta medaljerna, däremot,  förvarar jag i en vit låda av metall med Nalle Puh på (och i fall du undrar så är det givetvis  original-Puh, tecknad av E.H Shepard, inte någon förenklad Disney-björn).

Har hört om löpare som brukar hänga upp sina medaljer på en pinne eller förvara dem väl synligt i ett vitrinskåp. Men också om andra, som låter barnen leka med dem. En långlöpare, som jag träffade i våras, berättade att hon oftast kastar sina medaljer. Tröjan däremot, som man får på vissa lopp, behåller hon däremot gärna och tränar i.

I mitt fall ligger medaljerna där de ligger och i princip enda gången jag tar fram lådan eller påsen är när det är dags att fylla på med ytterligare en trofé (eller vad man nu ska kalla dessa bevis på att man sprungit några kilometer). Fast hade det varit ett VM-guld eller en ”six-star” (den stöddigt flashiga medaljen som utgör beviset på att dess ägare fullföljt världens sex största maratonlopp) hade jag garanterat gett dem en värdigare placering.

Apropå medaljer… På vägen hem efter halvmaran i Liverpool fastnade jag i securityn på Manchester Airport. Om detta horribla ställe skulle jag kunna skriva hur långt som helst men nöjer mig med att konstatera att smidigt gick det ju inte. Samt att jag betvivlar att den som möblerat och organiserat fanskapet verkligen var rätt person för jobbet…

Efter röntgenkollen styrdes mitt handbagage över på ett band, som bara personalen kunde komma åt, så jag fick vackert stå och vänta i tio minuter, kanske en kvart, bredvid en allt mer stressad kvinna som insåg att hon höll på att missa sitt flyg. När det äntligen blev min tur vinkades jag fram av en övernitisk – men i alla fall vänlig – vakt. Hon visade röntgenbilden och konstaterade att jag hade ett misstänkt metallföremål, som de ville titta närmare på så att det inte var en pistol. Eller något annat läskigt.

– Går det bra att vi tittar i väskan? sa hon och för en halv sekund kände jag mig frestad att säga nej, men insåg sedan att det nog kunde äventyra resan hem – i alla fall om jag ville komma hem med rätt plan.
– Ja, det går väl bra, svarade jag. Det där är ju bara mina medaljer.
– Medaljer?
– Ja, jag har sprungit lopp i Liverpool i helgen.
– Jaha? sa securitykvinnan men såg fortsatt misstänksam ut för i hennes ögon såg det inte ut som medaljer. Snarare som handtaget och kolven på en pistol:

Hon öppnade väskan, inklusive påsen med min genomsvettiga tröja, strumpor och kalsonger och hittade sedan medaljerna.
– Men det är ju medaljer… Varför sa du inte det?
Ja, varför sa jag inte det?  🙂

RunTobyRun!

PS. En medalj, som jag gärna skulle vilja kunna ta fram och titta på ibland – typ de gånger det är dags att fylla på i samlingen – är den från Stockholm Marathon 1987. Min första mara. Och fram till 2013 min enda mara. Jag minns att den var rund, saknade band och tror att den hade Stadshuset på framsidan. Jag är rätt säker på att den följde med när vi flyttade ut på landet 2001, men hur jag än letat i förrådet kan jag inte hitta den. Ser ni någon på Blocket eller Tradera eller så – hör av er! DS.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fjorton − 11 =