Kuta till Grekland

Läser en roman om tre snubbar som bestämmer sig för att springa från Lund till Aten – 270 mil på 80 dagar – ett stolleprov utan dess like.

För mig, som aldrig sprungit längre än ett maraton, är det obegripligt med löpare som bestämmer sig för att springa långt längre än vad som borde vara hälsosamt. Och som sedan, på något märkligt sätt, lyckas ro sitt mastodontprojekt i hamn.

För mig, som aldrig sprungit längre än ett maraton, är det svårt att förstå vad som händer med kroppen under den här typen av strapatser. När fettreserverna tar slut, synen blir suddig och fötterna känns som att de aldrig någonsin kommer att bli normala igen.  Vad det är för krafter inombords som får kroppen att fortsätta framåt trots att den badar i smärtor.

Förra året kom romanen Springa med vingar av Lundaförfattaren Dekius Lack (alias Krister Gerhardsson) och som jag nu av en slump fått med mig som pendlingslektyr till och från jobbet i Lund. Jag skriver slump, eftersom just slumpen har en central roll  i berättelsen om de tre gamla barndomsvännerna som bestämmer sig för att göra sitt livs löprunda och springa till Aten på 80 dagar för att där, som kronan på verket, ställa upp i Athens Authentic Marathon.  Med loppet som deadline gäller det att inte tappa för mycket tid längs vägen, varje extra vilodag kostar.

De tre är läkaren Martin, författaren Kristoffer samt sökaren och förre missbrukaren Tommy – lika olika som personer i 50-årsåldern som när de var små och med helt olika inställningar till varför det är viktigt att springa. De har sällskap längs vägen av stödtrupperna i en följebil och av en amerikansk skådespelerska, som också visar sig vara tillräckligt tokig för att  kuta 270 mil. Hur hon hamnar där är en lång historia där flera slumpar är inblandade.

Det är en spännande och fascinerande berättelse, bortsett från att det blir lite väl många och märkliga tillbakablickar från killarnas förflutna. Framför allt är det Tommys liv som känns minst sagt osannolikt – visst finns det människor som är totalt osannolika och ständigt hamnar i de mest märkliga situationer men i Tommys fall känns det som att Dekius Lack tagit i lite för mycket för att skapa karaktären, han blir inte riktigt trovärdig.

Själva huvudstoryn, löpningen till Grekland, känns däremot äkta eller i alla fall som att den skulle kunna vara äkta, för den är ju trots allt påhittad. (Eller…?). Att den är skriven av en löpare råder det i alla fall ingen tvekan om.

För mig, som aldrig sprungit längre än ett maraton, känns det skönt när boken är slut. Skönt för att jag vet att jag aldrig ens kommer att fundera över att vara med på något liknande stolleprov. 10-12 kilometer i kväll räcker bra, kanske 15 om kroppen känns bra. Åsså vila på det i morgon…

RunTobyRun!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

15 − tre =