Varför springer du?

Det började med en till synes oskyldig fråga från en kollega: varför springer du? Och slutade med att jag tvingade mig själv att svara på frågan om jag springer för att försöka lura mig själv, för att jag inte vill bli gammal…

Det var efter Lund runt som en kollega vid fikabordet konstaterade:
– Jaha, du springer. Hur ofta då?
– Tja, så här års blir det väl två eller tre pass i veckan.
– Jaha?
– Mhm.
– Varför det?

Ja, varför det?

För att det är kul, givetvis. För att jag mår bra av det. För att jag får uppleva lopp och natur och årstidernas växlingar. För att jag triggas av att planera träningen inför ett visst lopp och så förstås det mest uppenbara: för att jag kan – för när man tänker efter är det ju faktiskt lite av en lyx att kunna springa när man vill, det är inte alla som kan det för att kroppen säger ifrån eller att det finns andra hinder i livspusslet som gör det omöjligt att träna.

Jösses. Vilken fråga. Varför det? Ja, varför inte? Ska man behöva sitta vid ett fikabord och försvara för sina kollegor varför man gillar något så självklart som att springa…  Nej, nu överdriver jag  förstås, det var ju inget korsförhör utan av ren vänskaplig nyfikenhet som hon frågade. Och jag kom på mig själv med att fortsätta fundera på tåget hem från jobbet i Lund. Så jag springer alltså. Varför det?

Gör jag det för att gå ner i vikt? Nej, men det är så klart en bonus om det innebär några kilo mindre att släpa runt på. Men efter att ha studsat mellan 85 och 100 några gånger vågar jag inte sätta upp några mål när det gäller vikten. Men visst, komma ner under 90 igen hade inte varit så dumt (efter Lund runt stannade vågen på 93.2).

Gör jag det för att pressa mig själv och persa? Nej, vid 51 fyllda måste man inse sina begränsningar. Jag kommer aldrig att vinna några lopp, det gjorde jag inte ens när jag var ung, smal och snabb. Och det enda rekord jag kommer att slå är det jag slår varenda gång jag snörar på mig skorna – för varje nytt pass innebär ju att jag sprungit länge sammanlagt i livet än jag någonsin gjort förut (att tänka så innebär faktiskt en liten boost, även de dagar som rundan blir kortare eller går sämre än man planerat. Heja!)


Med Ola i Liverpool tidigare i år.

Gör jag det för att lura mig själv, att jag springer för att jag är rädd för att bli gammal? Ja, det är ju kanske risk för det men jag hoppas att det inte är så. Visst, män brukar ju lägga sig till med kriser när de fyller 40 eller 50  – har jag hört – och gå in stenhårt för sin hobby. Typ köpa på sig en svindyr cykel, tajta brallor, spejsiga solglasögon och en massa proffsigt lull-lull till hojen som innebär att de ska kunna sänka kilometertiden med flera sekunder.  Om man dessutom börjar blogga om sin träning ligger man helt klart i riskzonen. Har jag hört.

Nej, den stora frågan, efter 6 1/2 års regelbunden löpträning, är ju egentligen inte varför jag springer utan varför jag lade av med att springa 1996 – medan jag fortfarande var ung, smal och snabb. Hur kunde jag sluta med det som känns så självklart? Som i grunden är så enkelt – när som helst, var som helst, hur långt som helst…

Förmodligen var det för att mitt gamla jag alltid tävlade mot klockan.

Jag sprang min milrunda fem till sex gånger i veckan, fast besluten om att springa snabbare än jag gjorde dagen innan, kollade mellantider efter vägen för att ständigt jaga sekunder och låg stadigt under 40 minuter på milen. Jag var i bra form och följde mitt schema i ur och skur, men någonstans på vägen tappade jag löpglädjen, det blev för enformigt. Så jag lade av.

Idag är det snudd på obegripligt, men där och då kändes det förstås självklart och där vill jag inte hamna igen. Jag vill fortsätta utmana mig själv, så länge kroppen pallar för det, och söka nya upplevelser längs vägen: skog, asfalt, grus, trail, värme, kyla, skånskt pissregn på tvären, you name it. Kan jag bara fortstätta trigga alla sinnen med min löpning så ökar också sannolikheten att jag orkar hålla på 6 1/2 år till. Minst. För jag vill inte riskera att hamna bredvid en kollega vid fikabordet som tittar på mig och säger:

– Så du har slutat springa. Varför det?

RunTobyRun!

PS. Varför springer du? DS.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

15 − ett =