Kuta till Salzburg

Du är bjuden på kändisbröllop i Salzburg men väljer – till skillnad mot de flesta normalt funtade människor – bort alla former av bekvämt resande för att istället ta dig ner till Österrike med löparskor på fötterna och med en minimal packning på ryggen...

Två år efter Springa med vingar har Lundaförfattaren Dekius Lack (alias Krister Gerhardsson) släppt en ny bok om sin karaktär ”Kristoffer”.

Förra gången bestämde sig Kristoffer för att springa från Lund till Aten på 80 dagar i sällskap med två gamla kompisar – läkaren Martin och sökaren/före detta missbrukaren Tommy – för att sedan, som grädde på moset. avrunda utflykten genom att springa den klassiska maran från Marathonas till Aten. Genom slumpens försorg fick de oväntat sällskap på stolleprovet av en känd amerikansk skådespelerska, Mary, som visade sig vara en fena på att springa långt.

Den nya boken utspelar sig två år senare och börjar med att Kristoffer och Martin blir bjudna till Marys bröllop i Salzburg. Martin, som har fullt upp i läkarkarriären, bestämmer sig för att ta flyget ner, medan den nyskilde författaren Kristoffer bestämmer sig för att springa ner, det är ju trots allt bara 120 mil eller så. Och precis som i första boken dröjer det inte länge förrän slumpen träder in i handlingen.

Den första boken var spännande och fascinerande, förutom att jag tyckte att det var för många märkliga tillbakablickar från killarnas förflutna. Det gällde framför allt beskrivningen av Tommys osannolika liv, där det kändes som att Lack tog i lite för mycket för att skapa karaktären. Själva storyn däremot, löpningen till Grekland, kändes som att den skulle kunnat vara äkta utifrån hur Lack skildrar hur kroppen reagerar genom trötthet, skador och utmattningssymptom längs vägen. Samtidigt var det, för mig som aldrig sprungit längre än ett maraton, svårt att komma ifrån att det är jäkligt långt till Aten och att det ska väldigt mycket till för att en person ska orka springa dit på 80 dagar. Men det kan ju bli en bra story ändå.

När natten kommer är vägarna mina är, precis som föregångaren, väldigt svår att lägga ifrån sig. Man vill ju veta hur det går, ska Kristoffer orka springa hela vägen? Och kommer han fram i tid?

Eftersom den nya boken är en direkt fortsättning på Springa med vingar är det nog en förutsättning att du läser ettan först, annars är det nog stor risk att du uppfattar den nya boken som en snurrig och osannolik samling skrönor om de människor Kristoffer möter längs vägen. Att han dessutom springer dagsetapper på både sex och åtta mil, 17 dagar i sträck, utan att äta och sova ordentligt, gör kanske heller inte berättelsen särskilt trovärdig. Men spännande.

Det kan också vara en fördel att läsa Springa med vingar först för att få ett slags facit till vem Kristoffer är och vad som driver honom till de här, rätt så knasiga strapatserna. Den förra boken förklarar också hans relation till den ständigt närvarande – och frånvarande – sökaren Tommy. Som i boken fått formulera följande: ”löpningen är det närmaste vi kan komma för att förstå världen. Små korta stunder under ett långpass då vi får glimtvis kunskap om vad allting handlar om. Man upplever det kanske inte förnuftsmässigt. Nej, det är på ett djupare plan än så. Allting hamnar på rätt plats inom en och man lyfter blicken mot himlen och det vibrerar hela vägen in till själens innersta pumpande eld. Man kan inte formulera det i ord”.

Dekius Lack gör i alla fall ett försök att formulera löpningen i ord – att han själv är långlöpare råder det ingen tvivel om.

RunTobyRun!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

14 − tio =