Dyster läsning

Var hos naprapaten idag och kollade mitt ryggont – som i själva verket nog inte sitter i ryggen utan i stora sätesmuskeln. Han konstaterade att än finns det visst hopp om att jag ska kunna springa i New York den 3 november. Frågan är bara hur mycket jag hinner träna fram till dess?

En sak är säker: man blir inte yngre (jag är ju snart 52). Ändå är det lätt att glömma bort detta obönhörliga faktum när träningen flyter på och går enligt plan. Och så rätt vad det är, så sitter man där igen med en ömmande vad eller rygg.

Har bläddrat baklänges i bloggen och konstaterar att det varit en hel del som stört träningen sedan jag ”återuppstod” som löpare i juni 2012:

  • 2013: hälarna (fettsäckarna)
  • 2015: ont i höger knä, ena vaden och ryggen. Året slutade med att jag tvingades operera bort gallblåsan (ingen idrottsskada, men ändå…)
  • 2016: ryggen
  • 2017: lårmuskel, vänster knä (flera gånger, sista gången ledde till sju månaders rehab).
  • 2018-19: vadmusklerna (liknande kramp, fyra gånger vid löpning över 20 kilometer)
  • 2019: sätesmuskeln
Rehab, januari 2018.

Trots alla skador har jag, enligt bloggen, faktiskt bara missat två planerade lopp på grund av skador (Blodomloppet 2016 och Copenhagen Marathon 2016). Har missat desto fler på grund av sjukdom, varav det senaste var Göteborgsvarvet 2017.

Sedan dess har jag kommit upp i hela 30 starter utan DNS (ej startat) eller DNF (brutet). Men, för att citera en gammal fotbollskommentator, statistik är till för att brytas och i mitt fall lär det ske på lördag i Kvidinge. Men hellre det än att missa New York!

Sen kanske det är läge att krypa in på gymmet och köra mer styrka för att försöka undvika att åka på fler skador…

RunTobyRun!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 × två =