Blått eller gult? Eller inget?

Dags för den – snudd på – viktigaste frågan inför New York: ska jag springa i blått eller gult? OM jag kan springa, det vill säga… Eller gå… Vilket idag känts fullständigt uteslutet. Så jäkla trist. Men det är som det är.

Viktigast nu är förstås att få ordning på ryggen, så att jag kan funktionera normalt. En maraton mer eller mindre på cv:t är det väl knappast någon mer än jag själv som bryr mig om. Men det kommer förstås kännas lite märkligt att vara på festen, men ändå inte. Som att stå bredvid på skoldansen och glo medan alla andra har kul: de hippa, de coola, de snygga.

Hotellet kommer att vara fullt av svenska löpare. Mässan kommer att vara full av löpare – kanske inte alla 55 000 samtidigt, men ändå – och det kommer att vara svårt att röra sig i stan nästa söndag utan att märka att det är maraton på gång i stan. Och efteråt kommer alla svenskar att sitta på bussen till flygplatsen med sina medaljer om sin hals och prata om vad som hände var på banan och hur fantastiskt det var med 2 miljoner åskådare.

Nej, jag är inte bitter. Jo, lite… Men det är som det är, inte så mycket jag kan göra något åt utan jag får försöka se till att ha några bra semesterdagar ändå med hockey, musik och – givetvis – kolla hur det går på maran. Åker förmodligen med ut till Staten Island på morgonen, kollar stämningen i ”runner´s village”, kollar starten och tar sedan färjan och tunnelbanan tillbaka till Manhattan och hittar någon lämplig plats att glo.

Samtidigt är jag som grodan – jag lever på hoppet. Och i den bästa av världar så står jag på startlinjen och lyckas sedan ta mig runt. Det blir kanske inga stilpoäng men vafan… Skit samma om det tar fem eller sju timmar, men det skulle betyda väldigt mycket ifall jag lyckades ta mig runt efter allt elände under september och oktober. En mara är förvisso en världslig sak, det kommer fler chanser – även om detta nog är min första och sista chans just i New York.

Men som det känns idag blir det ingen start. Det gör helt enkelt för ont. Enda trösten är väl att det är ”bättre” att veta om i förväg, att det inte blir något lopp, än att vakna upp på morgonen med ont i halsen och feber.

RunTobyRun! (Förr eller senare springer jag igen!)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × 3 =