Gott nytt (och ett bättre) löpår!

2019 är snart till ända – ett år, som jag gick in i med förhoppning om att få vara skadefri, springa så varierat som möjligt och långsiktigt träna mot årets stora utmaning, halvmaran över bergen på Färöarna. So far, so good men sen var det slut på det roliga….

Nej, det blir som bekant inte alltid som man tänkt sig… Det såg ju så bra ut, hela året från januari till september, men ödet ville annorlunda och såg till att löpåret 2019 fick ett lika trist slut som 2017. Då var det ledbandet i vänstra knäet som protesterade, nu var det ryggen som högg till och gjorde jävligt ont.

När jag nu summerar året är det inte ryggontet i september som smärtar mest utan ”återfallet” en månad senare, bara 10 dagar innan New York City Marathon och som punkterade min dröm om att springa NYCM. Så jäkla surt. Det kändes ju så bra, som att jag var på rätt väg och med naprapatens hjälp fått ordning på det onda. Och så högg det till igen…. Bara att bita ihop och börja om igen, från ruta ett.

Efter New York har jag kört två ordentliga styrkepass i veckan, samtidigt som jag gått, joggat och börjat löpa efterhand som det känts bättre – tills natten mot annandag jul, då det plötsligt började göra ont i vänstra knäet igen, någonstans vid samma ledband som för två år sedan (men som jag inte haft någon känning i sedan maj förra året). Jag hoppas att det bara är en lättare överansträngning och att jag kan springa snart igen.

Men…

Fortsätter det så här med skador är det väl snart bara att inse att jag kanske måste tänka om och fokusera på att springa mindre och bara kortare sträckor. Trots allt är det bättre att kunna springa 4-5 kilometer och må bra av det, än att inte kunna springa alls eller lägga tid och energi på rehab och sucka över krämpor. Men det hade ju varit kul om det dröjde några år till innan jag behöver fatta ett sånt beslut… Jag har ju så mycket löpning kvar som jag vill hinna med först!

Min önskelista för 2020:

  • Att jag, om en vecka ungefär, får fira mitt träningspass #1000 genom att faktiskt kunna springa. Står nu på 996…
  • Att jag sedan får vara skadefri resten av året.
  • Att jag lyckas genomföra årets stora mål, Berlin Marathon, nöjd med både tid och prestation och hur jag lyckats disponera krafterna under loppet. Mer om marathon i kommande inlägg!
  • Att jag motstår frestelsen att anmäla mig till en massa lopp utan springer färre lopp än 2018 och 2019. I nuläget har jag, utöver Berlin, bara två inplanerade lopp och det känns rätt lagom. Även om det säkert kommer att bli några fler…

Här är några höjdpunkter och missräkningar från året som gick:

Trelleborg, 6 januari: årets första träningspass utanför byn och väg 101. Hade ju som mål att minst hälften av alla pass skulle vara på ”bortaplan” och låg som mest på 73 procent, men sedan kom ryggskadan och tvingade mig till gymmet, där det av förklarliga skäl varit smidigare att fortsätta passet på löpbandet än att försöka ta sig ut och iväg någonstans bara för att försöka ”rädda” statistiken. I slutändan blev det i alla fall ungefär 50 procent.

Uppdatering: Vid Albäcksskogen i Trelleborg (bilden) avslutade jag också året med ett sista träningspass innan träningsdagboken börjar om på noll.


Kongens Lyngby, 28 april: ”den gröna halvmaran” blev min bästa prestation under året, sett till ork och disposition. Plockade 237 placeringar från 10-kilometerspasseringen in till mål och noterade årsbästa på 1.52.


Köpenhamn, 19 maj: Copenhagen Marathon fyllde 40 och jag ville förstås vara med på festen men intalade mig själv att det ”bara” var som träning inför höstens utmaningar (Färöarna och New York). Efter Kongens Lyngby och Lundaloppet kändes det väldigt bra i kroppen, så jag bestämde mig för att gå ut i 5:56-tempo med förhoppning om att kunna slå min bästa tid i Köpenhamn (4.23), ja kanske rent av springa in under 4.15.

Följde planen i princip på sekunden i 27 kilometer innan det började göra ont i vaden och efter 30 km och drygt 3 timmar (3.01:12) insåg jag att det var kört. Men skam den som ger sig, jag ville ha den där jubileumsmedaljen även om det skulle innebära att jag skulle bli tvungen att promenera ”hem” i värmeböljan. Inte det slut på loppet jag hade hoppats på men onekligen en erfarenhet rikare.


Skåneleden: mars, april, maj, juli och augusti. Sammanlagt blev det sex etapper från Trelleborg i söder till Kullaberg i norr över slätten, genom rapsfält och vårgrön bokskog, längs branta stup samt förbi nyfikna kossor, kalvar och får. Blir förhoppningsvis fler sträckor nästa år!


Tjörnuvik, Färöarna, 7 september. Årets stora mål, som genomfördes i bästa tänkbara väder, infriade alla förväntningar och gav ordentlig påfyllning på upplevelsekontot. Tack Ola för sällskapet över bergen!


Och så årets största missräkningar….

Trelleborg, 6 juni: Det regnade och blåste och var allmänt otrevligt väder på BUS (Backyard Ultra Sydkusten) men det kändes ändå bra i kroppen och jag lyckades springa ett varv längre än jag gjorde året innan (5/33.5 km). Men det borde blivit minst ett varv till, kanske två, om inte vinden tagit tag i mitt tält och slitit av överdraget. Försökte fixa till detta innan starten på det sjätte varvet men hann inte, så jag blev tvungen att ge upp och det kändes förstås oerhört surt.

Självklart hade jag kunnat strunta i tältet och sticka ut på varv sex, men i så fall hade jag nog fått leta i halva Trelleborg efter den där överdelen… Och jag ska inte skylla på vinden. Det var förstås mitt eget fel att jag bara hakat fast övertältet utan att knyta fast det ordentligt med dubbelknutar. Kände mig som en riktig klantskalle – men den missen tänker jag inte göra om fler gånger…

Käglinge, 19 oktober: En bra dag, men tyvärr blev detta årets sista pass på över en mil. Två dagar senare högg det till i ryggen igen och så var drömmen om New York Marathon över för den här gången – och vem vet om det blir några fler chanser?

Men vi löpare är ju som grodor, vi lever på hoppet, så jag packade förstås ner mina löparskor i handbagaget och hoppades på ett mirakel, men det var förstås kört, och jag fick uppleva loppet från sidlinjen istället. Men det var en häftig upplevelse, det med.

Gott nytt år!

RunTobyRun!

Det här inlägget postades i 2019, 2020 och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton + nitton =