«

»

jan 01

Maraton – love to hate you

Två gånger har jag sagt ”aldrig mer” – ändå kan jag inte släppa tanken på att en gång i livet få göra en perfekt mara och håller alla tummar jag har för att drömmen blir verklighet i Berlin i höst.

Med sex maror i bagaget handlar det inte om att bevisa något, varken för mig själv eller för andra. Jag har klarat av den legendariska sträckan och behöver inte göra det fler gånger – om jag inte vill. Ändå ligger den hela tiden i bakhuvudet och lockar…

42 195 meter – en sträcka att älska och hata. Fantastiskt skön efteråt, även om benen värker och man tänker att ”fan, jag skulle tränat ännu mer”. Otroligt häftig medan man springer, speciellt om det är så mycket publik att man nästan kan ta på stämningen runt banan. Men samtidigt, ack så jobbig… Speciellt om träningen och uppladdningen fått törnar av skador eller sjukdomar för startsträckan blir ju inte precis kortare med åren – tvärtom.

Men den 27 september är det alltså dags igen. Berlin. Jösses. Hur kunde det bli så här, egentligen?

Efter Barcelona 2014 sa jag ju att det var min sista mara, ett ”löfte” som jag bröt i Helsingborg två år senare. Väl där bestämde jag mig för, att om jag bara tog mig runt Helsingborg skulle jag ”fira” det genom att anmäla mig till den klassiska maran mellan Marathonas och Aten, två månader senare. Men sen skulle det nog inte bli fler maror – det var ju så jag lovade mig själv innan jag satte mig på planet ner till Grekland.

Inga fler maror… Och det blev det inte heller, inte förrän i maj förra året när jag återigen bröt mitt löfte för att springa ett andra Copenhagen Marathon, ett lopp som jag egentligen mest såg som träning inför New York i november men väl där gick jag förstås in i ”race mode” i alla fall.

Nu blev det ju inget New York för att ryggen krånglade och ska man vara ärlig så var ju inte Köpenhamn heller någon hit eftersom jag blev tvungen att gå en fjärdedel av sträckan med en ömmande vad. Men det såg ju väldigt bra ut, i alla fall första 27…

Så med facit i hand väntar jag fortfarande på det perfekta loppet, den perfekta maran, om den nu någonsin blir av… Men jag tänker att Berlin, sista helgen i september, hade ju varit ett bra tillfälle att få till det på. En erkänt snabb bana, som sett många världsrekord och som väl även borde kunna gynna en medelmåtta som mig?

Publikplats i New York 2019 (cirka fem kilometer kvar).

I den bästa av världar passerar jag genom Brandenburger Tor och kubbar sista 500 med ett stort leende på läpparna efter ett väl genomfört lopp. Det handlar inte om att slå någon speciell tid utan om att få till det och orka prestera hela vägen. Om att undvika den beryktade väggen och andra dippar längs vägen, helt enkelt att springa smart och följa planen hela vägen in i mål. Och väl där ha tillräckligt med ork i benen så att det skulle räcka till både en och två kilometer till. Har jag den känslan i kroppen när jag passerar mållinjen, då spelar det ingen roll vad klockan stannar på.

Drömmen vore att kombinera mina första 32 km i Köpenhamn 2013 (passerade 30 km på 2:49) med sista milen i Aten 2016 (1:06). I så fall skulle jag landa rätt nära den tid jag gjorde i Stockholm 1987, när jag var ung och smal och hyfsat snabb. I alla fall på kortare sträckor…

I själva verket hade jag snudd på noll koll på hur man förbereder sig för att springa en mara utan trodde väl att det räckte med lite löpning då och då och sedan en rejäl pastamiddag kvällen innan loppet. Efter trängseln i starten försökte jag hålla ett tempo om fem blankt per kilometer – för att det skulle vara lätt att hålla räkningen vid kilometerskyltarna. I övrigt hade jag bara en taktik och det var att gå uppför Västerbron på båda varven. Så mycket mer tänkte jag inte utan bara sprang. Och gick. Och sprang. Och gick uppför Odengatan. Och sprang till slut i mål på 4.06:35.

Barcelona 2014 (cirka 13 km – so far, so good…)

Sedan dess har det blivit ytterligare fem starter och förhoppningsvis har jag blivit lite klokare på kuppen:

4.24:52 (Köpenhamn, maj 2013) – helt okej
4.53:22 (Barcelona, mars 2014) – jobbigt i värmen sista 17 km
4.44:44 (Helsingborg, september 2016) – kroknade vid 36 km.
4.28:53 (Athen, november 2016) – helt okej
4.52:59 (Köpenhamn, maj 2019) – fick ont i vaden

Berlin. Häftig stad, lär vara ett häftigt lopp, en häftig upplevelse men tack och lov är det nästan nio månader dit. Efter höstens rehabträning gäller det först att bli kvitt krämporna och sedan få till lite flow och träna på ordentligt med variation och kontinuitet. Om detta, mot förmodan, går planenligt vore det frestande att ställa upp i Köpenhamn igen i maj för att försöka få revansch på det som höger vad ställde till med förra året. Men det är väl bäst att låta bli…

Revansch… Ja kanske är detta ordet jag söker för att beskriva min hatkärlek till distansen. Att jag vill få till det en gång för alla och vara så nöjd med min insats att jag sedan kan tala om för mig själv att nu får det vara slut, nu blir det inga fler maror. Och den här gången menar jag det. Fast risken är väl snarare att jag sätter upp ett nytt mål – som råkar vara 42 195 meter långt.

RunTobyRun!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

3 × två =