Corona-postivt

I december invigdes ett nytt utegym precis bakom vårt hus. Kändes ju som en ganska olämplig tid på året för den här typen av aktiviteter och det har också varit rätt tomt där tills nu, när det börjar bli vår.

Sedan förra veckan har oxå det riktiga gymmet fått begränsa sina gruppträningar inomhus för”coronan” men erbjuder istället pass utomhus. Så nu har det, hastigt och lustigt, blivit fullt på kvällarna med folk som springer runt gröningen – på andra sidan vår häck – och kör på utegymmet. Kul och onekligen en positiv effekt av denna globala farsot, som jag hoppas att världen lyckas få stopp på så snabbt det bara går.

Själv har jag ännu inte blivit kvitt min onda axel. Smärtan kommer och går och flyttar sig, precis som jag skrev för en vecka sedan, mellan axel, nacke och överarm. Värst är det på natten. Har i regel vaknat runt 02:00-02:30 och sedan inte kunnat somna om för att det gjort så j-kla ont. Är ju till råga på allt den sida jag normalt sover på (ja, jag har försökt sova på andra sidan men det funkar liksom inte…). De senaste två nätterna har det i alla fall känts hyfsat, så jag hoppas att eländet är på väg att försvinna.

Bäst känns det när jag står upp och jobbar eller när jag rör på mig. ”Gå är bra”, sa massören, ”springa går också bra, så länge det inte gör ont så kan du göra nästan vad som helst”. Så idag blev det två varv runt ”Krumeluren”, en kringelikrokig bana genom byn som jag ritade upp för några år sedan för att kunna springa någorlunda skyddat när det stormar eller fyker snö på tvären. Utmaningen var att göra banan så lång som möjligt utan att behöva korsa mina egna fotspår. Det blev 4.8 kilometer, en runda som funkar även en dag som denna när solen skiner, fåglarna kvittrar och folk gör en paus i trädgårdsarbetet för att fika utomhus.

RunTobyRun!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

20 − 17 =