Klipp, klapp, klopp

Återser vackra Bohus Björkö efter 11 år – men denna gången handlade det inte om att ta det lugnt, njuta av utsikten från det vackra burspråket eller fiska krabbor med sonen. Nej, den här gången handlade det om att besegra öns skoningslösa klippor.

Mina ciceroner för dagen är Daniel och Henrik. Två eldsjälar, som växt upp på öarna utanför Göteborg och vars intresse för trail resulterat i två egna terränglopp (Björkö Runt och Björkö Toppar) samt att röja och märka upp inte mindre än fem terrängspår runt ön. På köpet har de fått många Björköbor att upptäcka sin egen ö, inte minst den norra delen som länge var militärt område. Om detta engagemang kan du läsa mer om i kommande nummer av löpmagasinet Spring, där jag porträtterar killarna. Tidningen går till tryck nästa vecka!

Första lördagen i juni brukar det vara dags för Björkö Runt, loppet som rundar ön motsols ”med en fot i vattnet” och som förra året lockade 130 deltagare. I år valde Daniel och Henrik att ställa in men med uppmaningen att gärna komma ut och springa i alla fall – och hålla avstånden. Ett 30-tal löpare samlades nere vid hamnen på morgonen och lika många till spred ut sig under dagen i solskenet.

Men det här med att springa klippor är inte lätt. Det är hårt, sällan jämnt, det kan vara halt – även om ”väglaget” i går var torrt och fint – och det gäller att hela tiden hålla koll på var man sätter fötterna. Gärna läsa terrängen också så att man ser var man kan följa vattenbrynet och var det är smartast att ta sig upp i terrängen för att ”sejfa”.

Jag bestämde mig för att springa den första tredjedelen – cirka 8 kilometer bestående av den ”lätta” sydvästra sidan och den ”svårare” sydöstra, för att sedan ta mig längre upp på ön, med bil och springandes och kunna ta fler bilder på löparna. Norra sidan ska dessutom, enligt Henrik och Daniel, vara den vackraste.

Det kändes som ett klokt beslut – inte bara för att jag behövde säkra upp med bilder till reportaget utan framför allt för att jag med nuvarande form knappast skulle orkat hela varvet, som mäter 23-24 kilometer beroende på hur man springer.

För det är jobbigt, jäkligt jobbigt. Eller som killarna sa några veckor innan loppet, när jag intervjuade dem via Skype: man kan inte jämföra detta med sin tid på Göteborgsvarvet. De flesta säger efteråt att det var mycket jobbigare än de hade kunnat föreställa sig.

Instämmer…

RunTobyRun!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

3 × 2 =