Sommarutmaningen 1985: posten är sen i dag

Serviceanda, tävlingsinstinkt och en intensiv lust att få tyst på en gnällig surmule – där har du bakgrunden till min stora sommarutmaning 1985. Men trots ett snyggt PB fick jag ingen annan cred än en sur kommentar…

Andra semesterdagen. Vädret är lite lynnigt, men jag lyckas inleda dagen med 7.9 km Run-Walk-Run utan att bli blöt och tog mig sedan an att städa ett av våra förråd. Och där låg den, den rödvita handduken, som jag fick när jag slutade sommarjobbet på Uplandsbankens huvudkontor 1985.

Det var mellan tvåan och trean i gymnasiet och jag hade fått ett vikariat på bankens distributionsavdelning – ett finare ord för vaktmästeri – där vi var två sommarjobbare och tre ”gamlingar”: L, M och T.

Till avdelningens dagliga sysslor hörde att gå runt med internposten, två rundor varje dag. Eftersom huvudkontoret bredde ut sig över flera våningar och byggnader i samma kvarter var det en rätt omfattande runda: fond och notariat, finans, personalavdelningen, en egen fastighetsbyrå, VD:ns sekreterare. Och så internrevisionen, högst upp i ett av husen.

Första gången jag gick varvet var jag mån om att försöka vara så osynlig som möjligt och hälsa nästan överdrivet vänligt på de som sade hej längs rundan. Vissa var alltid glada och vissa var alltid lite speciella…

Hursomhelst, första varvet tog långt över en halvtimme – långt ifrån det inofficiella rekord som L hade satt med 17 minuter; oklart hur väl det var dokumenterat eller om det var något ”de gamla” sa bara för att psyka mig och Patrik, den andre sommarjobbaren.

Så jag gav mig fan på att slå det där rekordet… Hastade fram med vagnen där jag kunde utan att det syntes för mycket, tog mig runt mellan byggnaderna som en oljad blixt och plockade minut efter minut utan att få några syrliga kommentarer längs vägen. Förutom på ett ställe: internrevisionen.

Varje dag hände samma sak. Jag klev in genom dörren, märkte hur arbetet avstannade och hur alla följde mig med blicken medan jag smög fram över heltäckningsmattan in till kvinnan längst in, G. Jag lade posten längst ute på hörnet av hennes skrivbord och vände mig om för att smyga ut – och då kom det:

-Posten är sen idag.

Tittade på klockan och insåg att ja, jag låg kanske ett par minuter efter den osynliga tidtabellen. Men vafan…

Så jag tog min vagn, betade av resten av rundan och började fundera. Kunde man möjligen ändra ordningen på varvet, för att spara ett par minuter någonstans och hinna upp till surkärringen lite tidigare. Fanns bevisligen några andra stopp på vägen som inte brydde sig lika mycket om posten kom tio över eller tjugo i. De kunde nog vänta!

Sagt och gjort. En vacker dag (måste det ha varit) satte jag min plan i verket och hastade upp på revisionsavdelningen där arbetet – precis som vanligt – avstannade medan revisorerna följde mig med blicken under tiden som jag smög fram över heltäckningsmattan. Sällan har väl åtta meter känts så långt… Jag lade posten längst ute på G:s skrivbord, vände mig om med ett nöjt leende på läpparna. In your face, där fick du!

Hann dock inte längre än en eller möjligen ett par meter förrän jag hör G:s kraxande stämma bakom mig:

-Posten är tidig idag…

Jag fann mig dock snabbt och konstaterade kort:

-Ja, posten är tidig idag.

Hur det gick med rekordet? Jodå, under den lugnaste sommarperioden lyckades jag pressa L:s varvtid med ett par minuter. Ha!

Revisorerna då? Jo, när jag fick fast jobb på banken efter gymnasiet insåg jag att de var kanske inte precis bankens mest populära medarbetare men det är ju kanske inte så konstigt med tanke på att de hade en närmast polisiär roll att kolla att allt gick rätt till. Plus att de väl inte precis var några muntergökar.

Minns speciellt en gång när jag hade haft mindre avvikelser i min kassa, varje dag, flera veckor i sträck… Det var inga större summor utan några kronor hit eller dit eller någon tia, sådant som vi brukade justera själva medan kassaavvikelser över 50 kronor (!) skulle konteras och bokföras enligt speciell instruktion.

Mitt i denna period kom charmtrollet G ner för att kontrollräkna några av kassorna, däribland min. Stod nervöst bakom henne och bet på naglarna medan hon sakta räknade varje mynt, varenda sedel, såg hur hon lusläste alla insättningar och uttagsblanketter mot kassaremsan innan hon slutligen vände sig om och spände ögonen i mig.

-Stämmer på öret, konstaterade hon och retirerade snabbt tillbaka till sitt tillhåll på översta våningen.

-Kärring, tänkte jag. Men till hennes försvar ska sägas, att när hon kort därpå gick i pension så återkom hon till banken som kund för några bostadsrättsföreningar hon skötte bokföringen åt. Och då var hon alltid glad och trevlig, en helt annan människa.

-Posten är sen idag…

RunTobyRun!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

elva − 7 =