2.01:39

I dag skulle jag – egentligen – varit i Berlin för att uppleva den stora maratonfesten och vara del i ljudet från tiotusentals förväntansfulla par fötter som ger sig av längs den blåa linjen i marken, alla med ett och samma mål…

Det stod förstås klart redan i våras att det inte skulle bli något lopp i Berlin i år och det har påverkat mitt träningsupplägg under sommaren. Sett till dagsformen är jag rätt glad över att inte behöva springa fyra mil idag utan nöja mig med 17 kilometer längs åkrarna där jag bor. Och Berlin, det får jag förhoppningsvis uppleva nästa höst i stället!

För några veckor sedan damp det ner ett brev från arrangörerna med en uppmaning att springa virtuellt – men inte det vanliga ”spring sträckan fast någon annanstans” utan som ”2.01:39 challenge”. Det vill säga: spring så långt du kan på 2.01:39, den fantastiska världsrekordtid som Eliud Kipchoge noterade i just Berlin för två år sedan.

Jag har fortfarande tv-bilderna på näthinnan, hur Eliud passerade genom Brandenburger Tor och ut på upploppet med långa, starka steg och hur han tog målsnöret, knappt svettig, knappt andfådd med en min som sa att han nog hade kunnat springa en mil till eller två om det hade behövts.

I mitt fall gick rundan hyfsat snabbt i den byiga vinden. Fick en viss boost av att notera årets snabbaste 10- och 15-kilometerspasseringar – inga tider att skryta med, förvisso, men det är inte heller vad den här bloggen är till för. När jag närmade mig ”mål” stod klockan på 1.36 och för en stund lekte jag med tanken att springa 25 minuter till för att komma upp i Kipchoges 2.01:39, men kom fram till att det kändes bra som det var och då ska man inte riskera att sabba den nyss påfyllda boosten genom att gapa över för mycket.

Hann fundera på en hel del annat längs sträckan. Var det verkligen bofinkar som flög i ”svärmar” ute på åkern. Bor inte de i skogen? Och var inte majsen vid Hötofta ovanligt hög, över 2 meter? Är den genmodifierad måntro? Eller är det bara att ögonen är ovana för att det är mindre majs på åkrarna i år?

Läs mer: Marathon – love to hate you (1/1 2020)

RunTobyRun!

Hann fundera på en hel del längs sträckan. Var det verkligen bofinkar som flög i ”svärmar” ute på åkern. Och var inte majsen vid Hötofta ovanligt hög, över 2 meter?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

5 × tre =