Se skogen med andra ögon

En karta i handen och vips började jag se Bokskogen med andra ögon. Varför heter det bäck när det bara är ett torrt dike? Hur stort är egentligen ett stenskravel och hur tar man sig smartast runt en odefinerbar sankmark?

Dottern har ”prov” i orientering idag – eller vad man nu ska kalla det – och vi passade därför på att reka banan i förväg. Fusk, tänker kanske du? Nja, inte mer än att läsa på inför ett prov i biologi eller engelska, speciellt inte om man känner sig osäker.

Det stod 4.1 km på kartan men alla som prövat på att orientera vet att det är bara fåglar förunnat att ta kortaste vägen (och de brukar skita fullständigt i att leta kontroller) så det blev till slut en runda på 6.8 varav större delen på stigar som gjorde det möjligt att hålla ett högre tempo än att försöka gå på kompass – vilket kan vara nog så svårt när skogen vimlar av små kärr och sankmarker, vissa blötare än andra.

Har inte så stora erfarenheter av orientering. Det var lite i skolan, förstås, och under militärtjänsten – inklusive en legendarisk mörkerorientering i regn på Hallandsåsen – men det var ändå tillräckligt för att jag skulle drabbas av övermod och anmäla mig till O-ringen 1994. För säkerhets skull valde jag att ställa upp på den långa distansen eftersom det kändes mesigt att åka upp till Övik för att bara springa 3 km om dagen. En inställning som jag förstås fick äta upp…

Första etappen gick bra – eller i alla fall hyfsat – visserligen gjorde jag någon dunderbom och tappade typ 20 minuter på en kontroll, men klarade mig i alla fall runt med god marginal till maxtiden. Andra etappen var inte lika kul och sedan fick jag ont i knät och bestämde mig för att åka hem.

Och idag var det alltså dotterns tur att hitta rätt i skogen. Och det gick ju över förväntan. Grattis!

RunTobyRun!

Här hängde kontroll 8 i torsdags (och i går när dottern sprang sitt test). Idag fick jag luftstämpla.

Uppdatering (3/10): sprang om banan idag utan karta för att kolla att idrottsläraren plockat ner alla skärmar, vilket han hade. Hittade runt ändå i avsevärt högre tempo (6:09/km/34 minuter) . ”Du hade fått A”, konstaterade dottern. 🙂

2 kommentarer

  1. Jag skyller de långsamma kilometertiderna på orientering på att det är helt omöjligt att springa och läsa karta samtidigt. Går ju knappt att gå och läsa karta samtidigt 😛

    1. Om man inte har en inbyggd kompass är det nog bra att stanna upp regelbundet och stämma av var man är någonstans. I vårt fall var det ganska gott om stigar och då blir det lite lättare.

      Träningsrundan gav i alla fall resultat så utflykten var helt klart värd mödan

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

13 − 5 =