Siktar redan på nästa år!

Så var det avklarat: sista träningspasset inför Berlin – som inte gick särskilt bra – och även denna gång får jag konstatera att det tyvärr inte blev lika många långpass som jag hade hoppats på innan loppet, något som jag får ta igen nästa höst när jag ska vässa formen inför New York City Marathon.

Det är ett välbekant faktum att efter målgången brukar många löpare konstatera ”aldrig mer” – likväl sitter de där framför datorn, kanske redan samma kväll, och börjar leta efter ett nytt lopp, en ny utmaning, en ny morot för alla sega vinterpass i snö, blåst eller regn på tvären.

I mitt fall är det redan gjort – eftersom jag rekordtidigt bestämde mig för att föranmäla mig till New York nästa år – så efter Berlin har jag drygt 13 månader på mig att revidera upplägget, träna mer, träna bättre och träna mer strukturerat för att komma ännu bättre förberedd till starten på Staten Island.

Två av nycklarna blir att fortsätta med regelbunden styrketräning och få till fler långpass, gärna i form av några halvmaror när tävlingarna kommer igång igen på allvar. Helsingborg, till exempel, är ett. trevligt och ligger dessuton bra till i tid, två månader innan New York.

En viktig förutsättning är förstås också att hålla sig hel och frisk, vilket jag lyckats med under hela pandemin (ta i trä) så det vore himla typiskt om jag blev sjuk just den här helgen…

Vecka för vecka – 37 veckor innan Köpenhamn 2019 (brun linje) respektive Berlin 2021 (blå)

I början av pandemin blev det många och korta pass, löpning blandat med powerwalk för att bygga upp kroppen igen efter skadorna och den mixen har jag fortsatt med även i år.

Diagrammet ovan talar sitt tydliga språk – från vecka 1 till dags dato har jag närmare 45 procent fler kilometer i benen än under motsvarande period inför min senaste mara, den i Köpenhamn 2019. Men det är med powerwalken inräknad – ett motsvarande diagram för enbart löpning skulle visa en ökning på ungefär 12 mil eller 15 procent under perioden. Alltid något!

Men frågan är hur långt det räcker – till syvende och sist är det dagsformen som avgör och de senaste veckorna har det känts som att den dippat och att halva sträckan skulle vara fullt tillräckligt. Men jag får hoppas att det bara är det vanliga hjärnspöket inför ett lopp och att jag kommer att få extra energi av att äntligen få vara med om Berlin, en av tusentals löpare, framhejad av orkestrar och en munskyddsbeklädd publik…

Den ursprungliga planen var att öppna i ett tempo om 6 blankt, precis som jag gjorde i Köpenhamn 2019, men vi får se vad dagsformen säger på söndag, om jag ska backa ett steg och istället ta rygg på den farthållare som siktar på 4:30.

Söndag 10:30 – håll tummarna!

RunTobyRun! #14083

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

sjutton − 7 =