Vägvalet – trappa ner eller gå för revansch?

Det har nu gått två dygn sedan jag korsade mållinjen i Berlin och den värsta besvikelsen har hunnit gå över – så frågan är: vad gör jag nu?

Direkt efter loppet kändes svaret rätt givet: varför fortsätta lura mig själv att springa maraton, när jag egentligen skulle må alldeles utmärkt av att springa Parkrun på lördagarna eller små trevliga lopp på landet? Varför stå fast vid min korkade plan att åka till New York Marathon nästa höst – som bara kostar en massa pengar – om jag ändå ska ta slut i höjd med Queensboro Bridge? Eller som förra gången, 2019, när jag skadade ryggen några veckor innan loppet och fick följa den stora löparfesten från sidlinjen? Sju maror räcker väl, måste jag plåga mig till en åttonde för att desperat försöka få till det ”perfekta” loppet??

Ja, så gick tankarna i söndags och jag antar att det är en helt normal reaktion när det inte går som man hoppats; att man inte vill hamna där en gång till. Men redan samma kväll började det kännas lite bättre – kanske tack vare dönern och en Berliner kindl från gatuköket på Wittenbergplatz – fatta aldrig några avgörande beslut på kurrande mage, speciellt inte efter 42 kilometer på asfalt.

Det är något visst med stora lopp – stämningen i startfållan till exempel.

Allt var ju faktiskt inte skit

Nej, allt var förstås inte skit i söndags utan självklart finns det några ljusglimtar som jag ska försöka ta med mig, oavsett var jag landar i för målsättning för nästa år. Dit hör första halvan av loppet, som gick helt enligt plan. Och även om den sedan dog efter 25 kilometer så letade jag inte upp närmaste tunnelbanestation utan fullföljde.

Jag tar även med mig jämnheten under första 21, där det bara var 51 sekunder mellan den snabbaste och den långsammaste 5-kilometersstinten och det är precis så jag vill ha det: jämnt tempo, bra flyt i steget, en bra dag helt enkelt. Synd bara att jag sabbade det sen, att jag inte kunde förmå mig att springa ens 200 meter i taget. I stället lät jag mig luras av hjärnspökets trygga röst, som konstaterade att jag nog skulle hinna runt inom maxtiden även om jag promenerade resten av maran.

Hade varit mycket bättre om hjärnspöket agerat bad ass och skrikit som en amerikansk drill sergeant: spring för helvete, du klarar det!

Mitt eget fel

Så här i eftertankens kranka blekhet inser jag att det nog var jag själv som bjöd in hjärnspöket genom att gång på gång konstatera att ”som formen känns skulle hälften vara nog”. Kanske var det just det som hände – att jag blev nöjd när jag sprungit halva?

Ett sånt tänk funkar inte om det ska bli några fler maror utan då måste jag intala mig själv att det inte är 21 kilometer som gäller utan 43. Eller 44. Plus att jag måste se till att pricka formen bättre för ju mer ork man har i benen, desto lättare blir det att hålla hjärnspökena borta.

Önskelistan – vad jag behöver förbättra:

Visst, jag är sugen på revansch, jag vill till New York igen nästa höst. Men i så fall behöver jag se över ”hela paketet” för att komma så väl förberedd som möjligt – utöver den ökning i mängd jag redan gjort under pandemin. Det skulle exempelvis vara:

  • att gå ner några kilo, i alla fall de som uppstått under distansarbete hemifrån.
  • att behålla mixen med löpning och powerwalk – men öka andelen löpning.
  • att fortsätta styrketräna, minst en gång i veckan.
  • att regelbundet lägga på ”ett varv till” på träningspassen för att träna psyket att bita ihop, att inte ge upp i förtid samt
  • att få till ordentligare mängd långpass med start ett halvår innan maran.
  • och väl där – ta det lugnt dagarna innan loppet, inte som i Berlin där jag i fredags kom upp i nästan 22 000 steg fast jag åkte en massa tunnelbana. Detta är onekligen en stor utmaning om loppet går i en stor stad.
  • samt att tänka till bättre kring mat och dryck innan start, vilket är nog så viktigt i alla sammanhang men kanske speciellt i New York, där det kan ta många timmar från hotellrummet till startlinjen.

Medan jag funderar på saken – trappa ner eller gå för revansch nästa år – kommer jag även att ta ett litet break från bloggandet. Ta hand om er därute!

RunTobyRun!

New York är – trots allt – fortfarande överst på önskelistan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

16 + 15 =