Toppa formen

I helgen noterade vi återigen stora svenska idrottsframgångar. Nils van der Poel gjorde det – igen – och visade att han är bäst när det gäller. Och efter 50 misslyckade försök lyckades äntligen Armand Duplantis ta sig över ribban och sätta ännu ett världsrekord i stavhopp. Imponerande!

Jag undrar hur deras dåliga dagar ser ut. När träningen bara tar emot, och det känns som att formen försvunnit för gott. Hur de undviker små irriterande förkylningar, lagom till en stor tävling? Handlar det bara om att undvika tunnelbanor, bussar och snoriga barn – eller finns det någon annan hemlig formel?

Men allt är förstås inte ett rosenrött skimmer. Se exempelvis på Nils van der Poel, som nyligen berättade att han tänker lägga av. Han har tränat hårdare än de allra flesta och fick sin belöning på OS i form av guldmedaljer och världsrekord, men har också fått betala priset. Den extremt hårda träningsdosen har gått ut över glädjen att åka skridskor, han orkar helt enkelt inte ladda om. Ändå fanns där tillräckligt med ork och djävlar anamma för att krossa allt motstånd även vid helgens allround-VM där han återigen bevisade att han är bäst när det gäller.

Armand Duplantis, däremot, siktar fortfarande högre. Han är också bäst i världen och tränar hårt – men kanske inte riktigt lika brutalhårt som van der Poel, men i en teknikkrävande sport där även världseliten brukar drabbas av skador med ojämna mellanrum. Med andra ord: det gäller att träna rätt.

Egentligen är det rätt sjukt. Tänk dig att du lyfter en lång, böjbar stav framför dig med en relativ vikt på 15 kilo. Ta sikte mot en punkt 40-50 meter bort och spring så fort du kan mot en konstig grop i marken, där du sätter ner staven och svingar dig upp, ungefär lika högt som en normal tvåvåningsvilla. Det kräver styrka, tajming och koordination – och för att bli världsetta krävs det även att man har ett psyke och en vinnarskalle utöver det vanliga. Armand är bäst, utan tvekan, och kommer förhoppningsvis att kunna sätta fler rekord.

Själv hade jag ingen vidare runda igår. Visserligen blev det lugna 11.4 kilometer runt Pildammarna i Malmö, men jag kom aldrig in i något flow utan det tog emot hela tiden, trots det lugna tempot.

Om 25 dagar är det meningen att jag ska försöka springa en halvmara – nästan dubbelt så långt som i går – och det känns minst sagt jättetufft. Men Berlin är ändå den typen av morot jag behöver för att försöka komma över tröskeln och förhoppningsvis få känna att det lossnar.

Kondition är bevisligen en färskvara…

RunTobyRun!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

tre × 4 =