Klantskallen framme i Berlin – till slut…

Ertappades inne på Kastrup med att försöka ta mig ombord på planet till Berlin med sonens pass – i stället för mitt eget. Försökte hävda att det var första april, men dansken i gaten saknade bevisligen humor så det var bara att ge upp.

Visst har man gjort en och annan klantig grej i sina dagar. Och jag var garanterat inte den förste att råka få med mig fel pass, men där och då var det knappast någon tröst. Så jävla klantigt. Hur kunde jag vara så korkad??? Idiot!

Hade jag bara haft ett nationellt ID-kort (mitt eget, alltså…) hade jag kommit ombord på planet, men nu hade jag bara mitt körkort. Och så sonens pass – visserligen brukar folk säga att vi är rätt lika, men det är tyvärr lite för stor åldersskillnad för att det ska funka.

Detta innebar, att istället för att gå ombord på planet och sätta mig tillrätta blev det en nervös väntan nere vid bagageutlämningen för att se om de lyckats hitta min väska och plocka undan den innan den lastades in i planet. Det hade ju onekligen varit extra typiskt om den hade fått åka med till Tyskland, men inte jag…

Samtidigt är det ett välkänt faktum att flygbolag inte brukar vara så förtjusta i ensamma väskor utan ägare, så för övriga resenärers skull var det en välgärning att de hittade den i tid.

Till slut dök väskan upp på bandet och jag kunde boka mig en ny biljett… Och plötsligt var den hyfsat billiga resan, med en fri hotellnatt och en flygbiljett under tusenlappen inte så billig längre. Men det blev i alla fall en resa!

Kastrup fredag klockan 14 – dags för planet att backa ut från gaten…


I morse gick det bättre, även om automaten inte ville checka in mig på planet. Vid desken förklarade en kvinna att planet inte bara var fullt utan även överbokat (WTF…) men skrev raskt ut ett boardingkort så jag kunde andas ut.

19 timmar försenad landade jag alltså i Berlin för att ta revansch på mig själv efter den misslyckade maran i september i höstas. Men vi får väl se hur det blir med den saken…

Efter loppet var jag så besviken på mig själv och min dåliga insats, men det gick över på ett par dagar och jag bestämde mig sedan för att blicka framåt ett halvår och sikta på den tredje april. Tysklands största halvmara där inte mindre än 37 000 löpare nådde mållinjen för några år sedan. Det är 12-13 000 fler än som fick springa covidmaran i höstas.

Start och mål är på samma ställe, vid Tiergarten, och även här börjar den riktiga spurten när man passerar genom Brandenburger Tor. Om jag tolkar kartan rätt är ungefär nio kilometer gemensamma med maran och den lär också vara snabb – med en rekordtid på 58:42. I mitt fall lär det gå betydligt långsammare. Ja, det gör det ju alltid men efter höstens strul med hälarna, som ledde till en månads träningsuppehåll, har jag kämpat med träningen och försöka få tillbaka flåset. Det har tagit längre än jag hoppats på, så jag har inga större förhoppningar på detta lopp utan kommer jag runt på 2,15 – samma som min passertid halvvägs på maran – så är det utan tvekan en prestation som jag kommer att vara helnöjd med.

Ett knappt dygn senare – betydlugt nöjdare

De senaste två veckornas träning har känts extra tunga och jag har därför fokuserat på att köra kortare pass som Run-Walk-Run – och hade i princip bestämt mig för att köra RWR även i morgon, men så visade det sig att genrepet i onsdags gick oväntat bra. Lyckades köra halva sträckan (10.5 kilometer) i mitt planerade 2.15-tempo och hade gott om ork kvar, så nu lutar det åt att jag försöker springa som planerat i lugnt tempo.

Håll tummarna i morgon klockan 11!

RunTobyRun!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

fem × fyra =