Och hälarna då…?

Det har snart gått ett halvår sedan jag tvingades ta fyra veckors träningsuppehåll för att vila mina hälar – och frågan som gnager är om jag skulle vilat längre eller om det inte hade gjort någon skillnad. Och hur är det med mina andra skavanker?

Hälarna är ju, som bekant, precis som resten av fötterna, rätt svåra att få ordning på. De får ju sällan vila utan behövs när vi går, när vi står, när vi springer. Att tejpa fötterna och vila gjorde ingen skillnad, därför valde jag efter några veckor att börja träna igen i lugnt tempo och väldigt korta distanser för att se om det skulle göra det värre. Det gjorde det inte – tack och lov – utan jag har kunnat träna på hyfsat under vintern och våren.

Samtidigt har det varit oväntat segt… Jag är långt från där jag vill vara, vad gäller tempo och flås, men får glädjas åt att jag faktiskt kan träna och att det inte var hälsporre eller något annat som i värsta fall hade kunnat sabba hela året.

Några av er har ju följt mina ”ups and downs” och kommit med peppande kommentarer – tack för det! – så här kommer en liten lägesrapport om hur det känns så här ett halvår senare:

Att springa kortare sträckor brukar fungera bra men om rundan blir längre än 6-7 kilometer ömmar det efteråt och då krävs det förstås en extra vilodag. Problemet är ju att fötterna tar stryk även vid längre promenader; semestern till Bologna och San Marino innebar någonstans runt 85 000 – 90 000 steg och efter det hade jag ont flera dagar.

Dessutom är det tyvärr inte bara hälarna som oroar – av och till känns kroppen seg eller som att jag har träningsvärk (som inför Lundaloppet), allra värst är det i handleder och händer som nästan alltid värker när jag vaknar. Kan det vara begynnande artros? ”Du får nog kolla upp det där” brukar K säga och det är väl kanske inte någon dum idé.

Det bästa hade ju varit om man hade kunnat få något slags helkroppsscanning eller koppla upp sig på någon centraldator, som läser av hela kroppen istället för att behöva gå på flera kollar. Exempelvis har jag en öm punkt under ena foten, precis under främre trampdynan, som inte gör något väsen av sig medan jag går eller springer men däremot kan göra jäkligt ont i viloläge. Det är väl något slags förslitning, antar jag, och tyvärr finns det inget som tyder på att det håller på att gå över. Synnerligen irriterande men det kunde som sagt varit värre och det finns alltid någon annan som det är mer synd om, så jag ska inte klaga allt för mycket.

När det gäller träningsmängden hittills i år så ligger jag klart efter förra våren – hela 16 mil – vilket inte är så konstigt eftersom jag då var inne i en väldigt bra period och kunde träna utan bekymmer. Men jag har i alla fall sakta börjat närma mig målet om 100 kilometer/månad (nedre bilden) och förhoppningsvis är jag ikapp och förbi senast i samband med Göteborgsvarvet om två veckor.

Målet där blir att springa snabbare än jag gjorde på halvmaran i Berlin (2.10) och att ta mig ner mot 2 timmar igen, det vore en skön boost. Sedan väntar ytterligare en halvmara i Helsingborg i början av september och då ska jag förhoppningsvis vara i ännu bättre form. Ta i trä!

RunTobyRun!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

tre × 4 =