Känn ingen sorg för mig, Göteborg

Uppe vid ”Poseidon” är det drygt 4 kilometer kvar – för de som springer Göteborgsvarvet.

Det var nu det skulle ske – fjärde gången gillt – men det blir inget Göteborgsvarv för mig i år heller. Typiskt!

Varvet är ju utan tvekan ett lopp man ”ska” ha på sitt löpar-CV, men av randiga och rutiga skäl har det aldrig blivit av. Antingen har det krockat med andra lopp eller har det varit annat strul. Som 2017, när jag hade varit småskadad och sjuk precis innan och inte kände att det var lönt att åka upp till Götet för att springa två mil. Eller som förra våren, då loppet ställdes in på grund av pandemin och flyttades till september bara för att ställas in igen med kort varsel.

Den gången blev ersättningen att springa virtuellt över åkrarna norr om Trelleborg och få en medalj hemskickad på posten – vilket kändes som en rätt klen tröst jämfört med att få springa genom ett folkfestligt Göteborg,,. Men några veckor efter det virtuella Varvet fick jag ett erbjudande om att behålla min startplats till lördagens ”äkta vara” och det tycker jag kändes som en snygg gest av arrangörerna.

Men det blir alltså inget. Vi har haft covid hemma de senaste veckorna och även om jag själv klarat mig – hittills – känns kroppen skum. Jag har svårt att sätta ord på mina synptom för det kommer och går; ibland känns jag varm fast jag inte har feber, ibland sticker det i näsan, ibland är det lite tungt att andas. Inte så att jag kippar efter luft, men tyngre än normalt.

I onsdags kväll sprang jag mitt planerade genrep, 7 kilometer, vilket fyllde på träningsdagboken men i övrigt fanns det ingenting att glädjas åt för det gick väldigt tungt och kändes som att jag inte hade någon ork alls, trots att jag sprang väldigt långsamt. Med andra ord: det känns som att jag skulle kunna haft en lightversion av covid, vilket inte vore så konstigt med tanke på att vi har smittan i huset, men när jag testade mig i onsdags var det negativt.

Hursomhelst är det inte läge att springa två mil. Hade det varit i närområdet hade det varit en annan sak, då hade jag kanske kunnat pröva och kliva av efter ett tag, men nu känns det onödigt att ”leva på hoppet”, slösa bort en hel dag och köra 60 mil i onödan.

Känns lite snöpligt för jag hade verkligen sett fram mot utflykten, men nu är det som det är och det känns skönt att inte behöva fatta beslut samma dag.

Känns också som ett snöpligt sätt att sätta punkt för nästan åtta års bloggande. Nu blir det inga mer regelbundna uppdateringar, men förhoppningsvis kanske en och annan race report så småningom.

Tack för visat intresse!

RunTobyRun!

Bil med min målgångstid vid virtuella Göteborgsvarvet i september, där jag fick ta det lugnt på slutet på grund av oroväckande signaler från ryggslutet. Årets målsättning var att springa snabbare än Berlin (2:10) och försöka komma ner mot 2 timmar.

2 kommentarer

    • Christina Sedwall24 maj, 2022 kl. 13:56
    • Svara

    Tack för alla inlägg.

    De har varit en fröjd att läsa men förstår att det kan kännas nog efter åtta år.

    Mest fascinerad har jag varit över all statistik. Inte för att jag gillar siffror mer för att du hela tiden har orkat föra in resultat och göra tabeller och räkna ut genomsnitt.

    Roligast, för en som inte själv joggar, har varit att se alla tröjor och medaljer. Jag har också uppskattat alla tips om det som finns runt om som t-banestationer i Berlin och vackra vyer i Skåne. Uppskattat är också den humor som lyser igenom i dina rapporter som alla har varit mycket välskrivna.

    Hälsningar från din beundrarinna i Uppsala

    1. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

fjorton + 9 =