Alla inlägg av tobycatrunning

1967-1976

I vintras sjösatte jag min ambition att variera musiken-i-lurarna under träningspassen genom att plocka en artist eller ett band per bokstav i alfabetet – men när alfabetet tog slut inledde jag en annan arkeologisk utgrävning på Spotify: år för år.

Surfade fram en sajt på internet med engelska topplistan år för år och bestämde mig raskt för att omvandla dessa till spellistor på Spotify. 29 maj var det premiär i lurarna för UK Top 20 1967, det år jag föddes, och hittills har jag hunnit fram till 1976.

Kunde raskt konstatera att just 1967 verkar ha varit ett riktigt bra musikår. Inte bara för att det bjöd på Pink Floyds debutsingel Arnold Layne eller Beatles’ episka Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band utan många andra bra låtar – i min mening långt bättre än exempelvis K:s födelseår, 1971.


Penny Lane – bara 24:a på engelska topplistan 1967.

Noterade också raskt att det finns massor av spännande musik från 1960- och 1970-talen som idag är halvt bortglömda, eller i alla fall inte platsar in när svensk radio kvoterar in en dos nostalgi. Det blir gärna lite Doors och ABBA och Hotel California men det fanns ju så mycket mer.  Noterar också samtidigt att det är många av mina egna favoritlåtar som inte platsar på topp 20, ibland inte ens topp 100 och jag har därför lagt till ett gäng låtar så att de flesta årslistorna rymmer både 25 och 30 låtar och fler lär det väl bli när det blir dags för 80-talet.

Förvånas varje gång som en känd Simon and Garfunkel dyker upp på typ 87:e plats – även om förklaringen ibland är så enkel som att singeln släpptes i december och därmed hade svårt att hävda sig jämfört med låtar som släpptes under våren – fast den i långa loppet blev en betydligt större hit.

Sen är det inte allt som är guld. På topp 20-listorna hittar jag både säckpipor, marschorkestrar och en hel del pajaslåtar som känns hämtade från någon sämre engelsk lördagsunderhållning på TV och utan att ha bott där och då är det snudd på omöjligt att begripa hur dessa lyckats klättra högt upp på listorna.  Å andra sidan antar jag att det är rätt få engelsmän som skulle jubla över att få höra de låtar som låg på Svensktoppen under samma tidsperiod  eller förstå hur man tänkte när Beatles hyrdes in för att värma upp innan våra egna storheter Trio med Bumba

Under sommaren har det blivit en hel del löprundor och gångpass utan annan musik i öronen än naturens egen symfoni, därför tar det lite tid att beta sig igenom listorna. Har nu kommit fram till 1976, där Rod Stewart parkerade på 20:e plats med sin Sailing – en av flera låtar som finns med på dubbla årslistor eftersom den kom redan 1975 och då parkerade på andra plats.

Just Sailing är för mig väldigt mycket nostalgi. Den får mig att ”se” framför mig hur vi avslutade i princip alla klassfester/hippor på mellanstadiet och högstadiet med den lugna B-sidan på Atlantic Crossing, ibland på repeat, för att vi skulle få utlopp för våra förpubertala lustar. Efter stämningshöjare som Tom Robinson Band (2-4-6-8 Motorway) var det kollektiv nedräkning till ”Råddan” och att få dansa tryckare till  Sailing, It’s Not the Spotlight och I Don’t Want to Talk About It. Magiskt!

RunTobyRun!

Årsettor på Englandslistan 1967-1976 (Singlar):

1967: Engelbert Humperdinck ”Release Me”
1968: Louis Armstrong ”What a Wonderful World”
1969: The Archies ”Sugar Sugar”
1970: Elvis Presley ”The Wonder of You”
1971: Dawn ”Knock Three Times”
1972: Harry Nilson ”Without You”
1973: Dawn & Tony Orlando ”Tie a Yellow Ribbon Round the Ole Oak Tree”
1974: David Essex ”Gonna Make You a Star”
1975: Bay City Rollers ”Bye Bye Baby”
1976: Brotherhood of Man ”Save Your Kisses for Me”

KÖPENHAMN: är det så här det ser ut?

#52 – 180816
BMW HAVNELÖB, Köpenhamn (5 km)
25:21 (5:04/km)

Förra årets skyfall gjorde det inte bara svårlöpt, det innebar också att sikten var minimal. Men i år var vädret bättre så det bland annat gick att se ut över Kastellet, statyn Den lille havefrue och den danska drottningens yacht Dannebrog.

Är det så här det ser ut, tänkte jag medan jag tittade ut över hamninloppet ner mot nya Operaen. Förra året såg jag inte ett smack och var fullt upptagen med att titta nedåt för att försöka avgöra vilken vattenpöl som var minst djup.

Trots de usla förhållandena gick jag för första gången under 25 minuter och noterade årsbästa  med 24:40 och det hoppades jag kunna upprepa i år.  Satte målet till 24:59 och öppnade på 4:46, vilket med facit i hand skulle visa sig vara i snabbaste laget. Andra kilometern gick också bra men sen började jag må illa och fick slå av på takten. Fjärde gick på ren vilja (5:30) men sedan fick jag upp farten igen och gick i mål på 25:21. Inte under 25, som jag hade hoppats, men ändå årsbästa med 5 sekunder. Alltid något…

Förra året räckte tiden till åttonde plats i min klass, nu blev det artonde.

Som alltid när Sparta arrangerar var det bra stämning och bra ordning längs banan med gott om funktionärer.

Noterbart är att damsegrarinnan på 5 km, hemmalöparen Sylvia Kiberenge, pustade ut några minuter innan hon gav sig ut på milen och krossade allt motstånd även där. 1:39 före tvåan på 5 km, 3:14 före närmsta konkurrent på milen. Respekt!

RunTobyRun!

Förra året missade jag den världskända statyn, trots att jag måste sprungit typ 15 meter ifrån den…

Trött..,

Havnelöbet 2017 – 1:34 kvar till start, precis som på bilden överst.

GISLÖV: fin hyllning till Kim Wall

 


Löpare vid Kim Walls ”minneshjärta” på stranden i Gislöv.

#51 – 180810
SPRING FÖR KIM
KIM WALLS MINNESLOPP, Gislöv (10 km)

1.00:10 (6:01/km)

Det blev en fin kväll där strandängarna utanför Trelleborg fylldes av löpare för att hedra minnet av journalisten Kim Wall.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så finns det lopp som alla löpare ”ska” ha på sitt CV, små mysiga lopp som ringar in folkrörelsen själ och så finns det lopp som är så angelägna att man helt enkelt ”måste” vara med. Dit hör kvällens minneslopp på årsdagen av journalisten Kim Walls försvinnande i Öresund.

Den här kvällen pratades det inte så mycket om det hemska och bestialiska som hände ombord på ubåten för ett år sedan – nej minnesloppet arrangerades för att minnas ljuset, livet och människan, vännen eller kollegan Kim Wall och jag tycker detta var ett alldeles utmärkt initiativ.

Efter inledningstal av Kim Walls mamma Ingrid – som för övrigt  sommarpratade på Sveriges Radio tidigare  under dagen – släpptes 570 löpare iväg på 5, 10 eller 21 km i valfritt tempo. Många tog det nog lite lugnare än vanligt eftersom Spring för Kim inte är något lopp i traditionell bemärkelse med tidtagning, prispall och medaljer.

Därtill kommer banan, som består av trånga stigar och sandfållor och som inte direkt bjuder in till någon snabblöpning  eller jakt på personliga rekord – efter vändningen  halvvägs var det dessutom kraftig motvind rätt i trynet.

Jag hade egentligen planerat att följa vattenbrynet ”hem” från vändningen men gav snabbt upp den tanken, det blåste helt enkelt för mycket. Lite längre upp i dynerna fanns det i alla fall ett och annat träd och buskage som kunde ge tillfälligt skydd mot vinden.

Hade som mål att ta mig runt banan på en timme och lyckades så när som på 10 sekunder. Får skylla på vinden!

RunTobyRun!

Kim Walls mamma invigningstalade och tackade för den fantastiska uppslutningen, inte bara i Gislöv utan runt hela världen, och hoppades att Spring för Kim ska bli ett årligen återkommande arrangemang.

Sandigt och trångt på stigen i början av loppet.

Vätskestationen vid millöparnas vändpunkt i Böste.

Steget efter en medlöpare i motvinden. Foto: Marie Wirenstedt. Fler av hennes bilder hittar du bland inläggen på Facebook/Spring för Kim.

 

På fredag springer vi för Kim Wall!

Facebook, 2 maj

Det finns lopp – och det finns lopp:
Stora lopp, som alla löpare med självaktning ”måste” ha på sina CV och små bylopp, som fångar glädjen och bredden i vår idrott. Och så finns det lopp, som är så angelägna att de inte går att välja bort. Ett sådant arrangeras på fredag utanför Trelleborg.

För mig är det viktigt att springa lopp lite då och då. Inte för att kämpa om placeringar eller slå personliga rekord utan framför allt för att ha som morot för att ge mig ut och träna när det skånska pissregnet blåser i sidled – eller som i sommar när termometern klättrat osannolikt högt.

Visst är det skönt efteråt, att lägga ytterligare en medalj till samlingen och sätta ”check” för lopp nummer XX, speciellt om det gått bra. Men samtidigt är det bara ett lopp och kommer jag inte till start så är det faktiskt inte hela världen, varken för mig eller någon annan.

Men på fredag kväll, i Nybostrand öster om Trelleborg, arrangeras ett lopp som är så mycket mer än ”bara” ett lopp.

Då samlas 550 löpare för att springa 5, 10 eller 21 kilometer till minne av journalisten Kim Wall på årsdagen av att hon försvann i Köpenhamn. Utöver dessa 550 kommer ytterligare ett gäng att springa för Kim på olika platser runtom i världen, däribland i London, Beijing, Boston, Tel Aviv och Paris.

Vi springer längs strandängarna nedanför hennes föräldrahem för att minnas en vän, kollega och människa – inte det mordoffer hon förvandlades till under polisutredningen och rättegången mot den excentriske ubåtsbyggaren Peter Madsen, ett kriminalfall så bisarrt och vidrigt att det överträffar de mest makabra deckarmanus på film eller TV.

Vi springer för att vårda ljuset av Kim. Då behövs det inga värdsliga saker som nummerlappar, tidtagningschip, medaljer eller prispall. För det här loppet handlar om så mycket mer, något ännu mer angeläget.

RunTobyRun!

Länk till loppet: kimwallsminneslopp.se/minnesloppet.html

 

All inclusive – runstreak i Kroatien

All inclusive. Du vet hur det är. Ju kortare varv mellan rummet, poolen och maten, desto större risk för övervikt på flyget hem. Ska inte hända igen, tänkte jag, och packade raskt ner löpskorna i bagaget och på köpet kunde jag avliva två egenproducerade myter om min egen löpning,

Resan gick alltså till Kroatien och vackra ön Brac, strax utanför Split, där vi härbärgerades i ena änden av ett giganormt hotellområde, lustigt sammanflätat av allehanda olika hus och ett virrvarr av myrstigar. Tur det fanns karta!

Vi insåg snabbt att restaurangen låg i andra änden av området. Vad långt bort, sa dottern. Vad bra, sa jag, då får vi 1.5 km bonusmotion fram och tillbaka och kan käka lite extra efterrätt utan att det sätter sig runt midjan.

Kollade snabbt ut en löprunds längs strandpromenaden, ner till hamnen i Supetar (inte ”superstar” som jag först trodde) och tillbaka, runt en halvmil på varierat underlag: asfalt, betong, fastgjutna stora (men jämna) stenar och ett kort men intensivt trailparti över ett klippskravel som fick mig att tänka på ett mantra från lunpen: i terräng nedgår ofta marschhastigheten.

Detta är förmodligen första gången nånsin som jag sprungit sex dagar i rad – vilket avlivar myten om att jag blivit så gammal att jag behöver en vilodag mellan passen, två efter långpass, som jag brukar ta numera när jag känner mig sliten.

Fem av passen har dessutom varit på morgonen, på tom mage. Har aldrig gillat att springa innan frukost, men det går ju…  Det har dessutom många fördelar att komma ut tidigt: inte lika varmt och svettigt – och Knappt några hinder i vägen.  Dessutom mysigt att se stranden och hamnen vakna, de första morgonbadarna komma upp ur vattnet, första kaffet som serveras på uteserveringen, hundar med glada svansar och en och annan som kör yoga (men allvarligt talat… yoga i en urtvättad Celine Dion-tischa???).

Får se hur det blir i morgon, om det blir en sjunde runda i rad innan hemfärd. Eller om AC-förkylningen hinner slå till…

RunTobyRun!

Följde havet – fick svaret

Tog en vandring igår längs delar av Sydkusten Marathon-banan från Falsterbo och österut och slogs av naturens alla skiftningar: dyner, lövskog, barrskog, ängsmark och sandstrand. Så fint!
Turen gav också svar på den fråga jag ställde till mig själv inför halvmaran i Liverpool den 20 maj.

Osäker på dagsformen – eller rättare sagt på om knät skulle hålla 21 kilometer på asfalt – undrade jag ju över plan B; om det inte gick att kuta skulle det kanske vara möjligt att gå hela varvet och få med mig en medalj hem i alla fall. Maxtiden i Liverpool var generösa 3:30, vilket motsvarar ett snitt på 10 blankt per kilometer eller 6 kilometer i timmen. Men tack och lov höll ju knät så jag behövde aldrig gå – men frågan om det hade varit möjligt har hängt kvar någonstans i bakhuvudet och väntat på svar.

Under gårdagens vandring hade jag nästan nio minuter tillgodo på klockan när jag passerade 21.1 km – detta trots att underlaget varit allt annat än jämnt och platt utan skiftat från grus och asfalt till barrig stig och några kilometer på blöt sand i vattenbrynet. Med ett undantag,  kilometer 17 då jag gick samtidigt som jag åt två varmkorvar, höll jag mig klart under tio blankt fram till kilometer 28. Och går det på Sydkusten hade det garanterat gått i Liverpool också – såvida inte knät protesterat längs vägen förstås… Det var ju liksom där skon klämde från början.

Gårdagens utflykt var väl värd mödan och jag rekommenderar varmt alla att beta av denna inofficiella maraton i valfritt tempo, i sin helhet eller i etapper som jag gjorde förra sommaren. Ju mer du försöker följa vattnet, desto härligare blir det!

Idag var det mulet och behagligt svalt första 15 med en lätt fläktande vind. Lagom till att jag kom ut på stranden vid Kämpinge tändes lampan och när jag väl närmade mig dagsmålet i Trelleborg började det bli riktigt varmt. Självfallet hade det varit kul att fortsätta hela maratonsträckan till Smygehuk men 31 km kändes rätt lagom, ena foten började bli trött och den andra ville hem till VM-finalen i fotboll. Så det får kanske bli en annan gång!

RunTobyRun!
(eller WalkTobyWalk!)

PS. Apropå maxtider vill jag minnas att Athens Authentic Marathon hade en maxtid på åtta timmar för gångare/speedwalkers som hellre gick än sprang den klassiska sträckan från Marathonas in till Panathiaikosstadion. Borde också vara fullt möjligt, men jag tänker inte åka ner och pröva. DS.

Falsterbo fyr

10 km – fortfarande svalt och skönt promenadväder

Kämpinge – solen tittar fram men jag har stranden nästan helt för mig själv.

Två halvkokta korvar – drygt halvvägs till Trelleborg.

Halvmaran – klart under 3:30

Orkar inte läsa

Så har de landat i brevlådan igen, breven från Runner’s World och Spring som förkunnar att det är dags att förnya mina prenumerationer. Och jag kliar mig i huvudet. Är det lönt?

Nej, det är förstås inte så att tidningarna blivit sämre. Eller att jag fått andra intressen. Ändå har tidningarna ibland blivit liggande tre eller fyra veckor på sängbordet innan jag öppnat dem och börjat läsa. De har inte ens fått följa med som färdlektyr under tågpendlingen till Lund.

Det som spökar är förmodligen vinterns och vårens rehab. När man är nere i konen och har det tungt, biter i hop pass efter pass utan att egentligen kunna se när man kommer att vara i mål, då är det – i alla fall för mig – tungt att läsa om löpare som det går bra för. Som slår PB i de mest fantastiska sammanhang, är smala och snygga och vältränade och lyckas följa det där träningsprogrammet för att greja milen under 40 minuter. För att inte tala om det där mördarintervallpasset som jag själv aldrig kommer att mäkta med.

När man själv har ont så är sånt nästan provocerande.

Tro nu inte att jag bara är bitter och avundsjuk, det är inte där skon klämmer (även om jag gärna skulle gå ner ett antal kilon och greja milen under 40 minuter igen fast jag får vara nöjd om jag grejar 50).

Jag gläds med den nya vågen av svenska löpare som gör avtryck på tävlingsarenorna, gillar att läsa reportage om roliga, annorlunda eller fjärran lopp och annat  spännande som har med löpningen att göra. Men förpackat i fyrfärg blir det ibland för mycket.

Med bloggar är det dock annorlunda. När berättelsen kommer i lagom dos, direkt från hjärtat utan att ha sminkats och stylats eller tvättats på alla stavfel. När bloggarens egen upplevelse står i fokus och berättar om sin väg till målet. Om gruset, asfalten, sanden, löparbanan eller skogsstigen. Om det hårda slitet för att greja milen under 40 men lika gärna under 70 eller att klara sitt första långlopp. Om glädjen över att hamna långt ner i resultatlistan men likväl vara ”med i matchen” och komma hem fullproppad med intryck.

Så medan mitt intresse för löpartidningarna sjunkit har jag ägnat mer tid åt att läsa och inspireras av andra bloggar. Förhoppningen är att du som läser RunTobyRun! också ska känna detsamma – även om det förstås var svårt att variera sig och skriva inspirerande när rehaben var som tyngst. Men nu känns knät bra och jag tar sikte mot nya lopp, spaningar och upplevelser. I morse mötte jag en hund, en katt och en åsna på min runda – bara en sån sak!

RunTobyRun!