I morse var det 50 dygn kvar till starten på Rock’n’roll Liverpool Half Marathon – vårens stora mål och samtidigt min stora morot för all rehab och monotona återuppbyggnadspass på löpbandet. Firade detta med min första runda utomhus sedan det högg till (på nytt) i knäet i slutet av november.

Givetvis valde jag fel dag. I dag var det kallt och kändes som minus fem, helt annat än i går då det snön till trots kändes som vår när jag gick ett varv runt byn med K och blev överflugna av hundratals tranor. De verkade lite förvirrade, kanske hade de också räknat med att det skulle vara plus 10 och ganska behagligt väder i Skåne så här års, inte snö och annat elände.

Efter några veckors vila drog jag igång rehabträningen den 16 december, på självaste Beethovens födelsedag, och har sedan dess hållit mig till en plan där det allra viktigaste varit att inte förivra sig, att inte köra på för hårt eller låta sig luras av någon impuls, typ att åka ner till Trelleborg i morgon och hänga på Sydkusten Marathongänget de sista 14 km till Smygehuk. Visst hade det varit lockande, men det hade också funnits en uppenbar risk att de gropiga strandstigarna orsakat en backlash som bokstavligen kastat all den hårda träning jag lagt ner, rätt ner i det kalla havet.

Nej, i planen ingick istället att såhär till påsk komma ut och springa en första runda utomhus för att sakta börja vänja fötter och knän vid hårdare asfalt. Självfallet hade jag beställt vårvärme också, men man kan inte få allt…  Det blev hursomhelst ett varv runt byn med K (4.1 km) i lugnt tempo och det kändes bra.

Fortsätter nu att följa min plan, vilket innebär att jag de närmaste veckorna kommer att varva utomhuslöpning på asfalt med längre pass inomhus på löpbandet. Sedan är det inte långt kvar till årets första lopp, Lundaloppet den 5 maj, och sedan halvmaran i Liverpool förstås den 20 maj.

RunTobyRun!

Krokusarna utanför fönstret gör sitt bästa för att sticka upp ur snön. De är överlevarna som ropar att jodå, det är vår – faktiskt – har ni inte fattat det? Om en vecka är det sommartid och sedan är det påsk och allsvensk premiär i fotboll. Vad är det om inte vårtecken?

Har haft ett par tunga veckor efter det att jag grejade 15 km i hyfsat tempo och jag  intalar mig att det är bra att det tar emot. Det får inte gå för lätt, då är det risk att man glömmer varningsklockorna och belastar ledbandet för mycket. Får verkligen inte hända. Inte nu när jag känner att jag snart kan träna helt normalt igen efter skadan.

I går blev det i alla 12.5 km på löpbandet i bra tempo, som jag hade tänkt följa upp i morse med ett kort lätt pass för att springa in mina nya skor (också det ett vårtecken!) men då var det strömavbrott på gymmet så det gick ju sådär lagom bra att få igång löpbandet. Ja, det var förstås strömavbrott hemma också – jag bor ju bara 300 meter från gymmet – men tänkte inte på det eftersom det var så ljust och även det är ju ett vårtecken. Kaffebryggaren rörde jag inte, för att jag skulle träna, däremot tyckte jag att mobilen laddade väldigt långsamt och det var ju inte så konstigt för den laddade inte alls…

En timme senare hade strömmen kommit tillbaka så då knallade jag upp till gymmet igen och minsann, visst var det lite varmare om mulen i dag! I går var det så förtvivlat kallt i motvinden så att det kändes som att huden höll på att spricka. Fy för den fuktige!

Har, sedan åtta träningspass tillbaka börjat variera musiken i lurarna genom att välja ut en artist per bokstav, helst någon som jag inte lyssnat på så mycket på senare tid (just denna målsättning sprack redan dag sex..). I vissa fall finns det färdiga ”This is”-listor på Spotify, bara att välja och köra.

Hittills har det blivit A som i a-HA, B som i Marit Bergman, C som i The Christians, D som i Daft Punk, E som i Erasure, F som i Flying Colors och the Flower Kings, G som i Macy Gray och H som i Hammerfall. Nästa gång dammar jag av australiensiska Icehouse och en platta jag tyckte var jättebra på 80-talet. Tror faktiskt att den låter lika bra nu också, även om det hunnit gå mer än 30 år sedan den kom!

RunTobyRun!