Alla inlägg av tobycatrunning

Ofrivillig start på nya träningsåret

Idag är det 6 år sedan jag återuppstod som löpare efter 16 års uppehåll – något jag ”firade” med ett ofrivillig träningspass.

Jubileumet innebär således att detta är första dagen på mitt sjunde träningsår och den skulle egentligen varit träningsfri, eftersom jag sprang igår. Men så råkade jag somna på tåget hem och vaknade först i grannbyn, där vändande tåg lämnade perrongen i samma stund jag hann uppför trapporna. Så det var bara till att välja på att vänta en halvtimme – eller gå. Valde det senare (3.8 km) och kom hem ungefär samtidigt som jag skulle gjort om jag väntat på nästa tåg.

Samtidigt men aningen varmare. Mohaha.

RunTobyRun!

BUS-träning i Trelleborg

Träningsårets sista långkörare blev ett annorlunda och väldigt roligt träningspass i Trelleborg: repetition inför BUS.

BUS, eller Backyard Ultra Sydkusten, arrangerades för första gången i fjol och blev snabbt en succé. De 200 startplatserna till årets lopp, den 7 juli, gick åt som smör i solsken och själv var jag inte riktigt på hugget när de släpptes eftersom jag var mitt uppe i min rehab och inte visste hur mycket jag skulle kunna kuta i sommar. Typiskt! Men jag får väl hoppas på att det finns någon löpare som måste ställa in i sista minuten och behöver bli av med sin plats…

Reglerna i BUS är enkla och roliga: löparna har en timme på sig att ta sig runt ett varv (6 706 meter) och därmed kvalificera sig för ytterligare ett varv medan de som av olika anledningar inte hinner runt blir utslagna. Och så håller man på med ny start varje timme tills det bara är en löpare kvar. Vilket brukar ta mer än ett dygn, tror att det svenska rekordet är 34 varv. Respekt!

Dagens ”repetition inför BUS” hade initierats av Fredrik på Sydkusten Marathon som ett kul sätt att träffas, träna tillsammans och känna på banan som delvis går över en gammal sopdeponi, som täckts över och förvandlats till ett rekreationsområde. Banan börjar med en rejäl uppförsbacke och går sedan genom skog, djungel, längs hagar, genom en anlagd park, längs havet och villakvarter. Lite av varje, med andra ord. Sammanlagt blev vi ungefär 25 löpare i olika åldrar och former, de flesta vana lång- eller ultralöpare. Det var en avslappnad och skön stämning i gänget, så tack för det initiativet, Fredrik!

För egen del blev det tre varv i dag – hade gärna stannat kvar och sprungit ett par till men det hanns tyvärr inte med idag. Får bli en annan gång (helst den 7 juli…)

RunTobyRun!

Rolig statistik – till slut

Nu återstår det bara fem dagar på mitt sjätte år som löpare och sett till träningsmängden har det varit det  i särklass sämsta. 

Efter kvällens runda står träningsdagboken för 2017/2018 på drygt 925 km, vilket är långt under årsmålet på att springa minst 1200 km  och snudd på ofattbart långt från fjolårets total på 1433 km. Men så blir det ibland och det är som det är, inte så mycket att göra något åt.

Desto roligare är det att kolla in statistiken ovan över hur mitt träningstempo utvecklas under året i takt med att mitt knä blivit bättre – från den första korta joggen på 200 meter i januari, via jogg-walk-jogg till att faktiskt klara en halvmara. Och dessutom i allt bättre tempo.

I dag spurtade jag sista 1100 meter under 5 minuter (4:25/km), vilket är det snabbaste jag sprungit ”Sagavarvet” sedan november 2014. Bara en sån sak!

RunTobyRun!

 

Bulltofta 14:47

Valde bort Malmöloppet i år och sprang i stället i min egen ”bubbla” ute i Bulltofta. Känns som att det var 20 år sen jag sprang där senast och jag kände inte igen mig alls – och slogs av att det faktiskt är överraskande kuperat för att vara Malmö.

Nej, självklart är det inte 20 år sedan jag sprang ute på Bulltofta utan bara tre, Blodomloppet hade ju sitt tävlingscentrum inne på ”cirkusplatsen” även om den rundan gick till stora delar utanför själva rekreationsområdet. Men det senaste träningspasset där ute var nog på 1900-talet.

5-kilometersrundan går mestadels på grus och är helt OK – förutom märkningen som det är lite si och så med. Hade alla skyltar sett ut som den vid långa sega backens fot (bilden ovan) hade det inte varit några problem att hitta men på ett kritiskt ställe fick jag faktiskt gissa mig fram. Blev nog fel på första varvet så nästa varv prövade jag den andra stigen i stället… Och någon egentlig start- och målpunkt lyckades jag heller inte hitta – trots att den borde legat precis bakom serveringen och omklädningsrummen, någonstans vid minigolfen. Dåligt!

Ny märkning är dock på gång, hälsar ansvariga på Bulltofta som är medvetna om problemet. Gav dem tipset att, eftersom det finns belysning längs hela varvet kan det kanske vara en bra idé att märka alla stolpar med  gul tejp, då syns det dessutom från båda hållen – inte bara för den som springer medurs.

Lovar att komma tillbaka så småningom och kolla hur det gått med den saken…

RunTobyRun!

Bra att vara lite negativ!

Ibland är det bra att  intala sig själv att försöka tänka positivt, även när det känns som allra tyngst och jobbigast. Och ibland är det bra att göra tvärtom: tänk negativt!

I torsdags var jag hos Medicinmannen för att få ännu en behandling för mina skavanker. Han såg lite yrvaken ut, när jag steg in genom dörren, men det var kanske inte konstigt med tanke på att det var 29 grader utanför fönstret.

-Hur är det med en sån här herre idag då? undrade han och jag bestämde mig snabbt för att försöka tänka positivt.
– Det positiva är att jag knappt känner någonting när jag springer. Däremot blir jag öm efteråt, inte nödvändigtvis direkt utan det kan gå flera timmar.

En stund senare hade han knakat mig i ryggen, tryckt på bäckenet och korsbenet och dragit fram en stor maskin för att ge ledbandet en stötvågsbehandling. Inte skönt alls, men säkert bra.

-Värst vad du ser sammanbiten ut! Kom igen, le lite, vi har ju jättekul tillsammans, konstaterade Medicinmannen. Och så skrattar man i alla fall, fast stötvågen är som allra intensivast och börjar gränsa till tortyr (även om Medicinmannen med bestämdhet hävdade  att han gav mig en light-behandling eftersom det var första gången…)

*

Efter besöket hos Jonas har jag sprungit två pass á 6.7 kilometer och det känns klart bättre i knät efteråt. Har fått några till övningar, också, som jag ska göra för att stärka sätesmuskulaturen, som i sin tur ska dra lårmuskel och ledband rätt så att jag inte får ont i fortsättningen och är det något som kräver positivt tänkande så är det väl rehab?

Men ibland är det bättre att tänka negativt. Jag behöver fortfarande värma upp ordentligt, alternativt gå ut lugnt och försiktigt, för att knät ska komma igång ordentligt. Detta innebär att de flesta av årets löppass haft så kallad negativ split – det vill säga att jag springer andra halvan snabbare än den första. Det handlar inte om att öka tempot och spurta sista 500 utan om att, helt enkelt, höja tempot efterhand.

I fredags, till exempel, sprang jag första 3.35 på lugna 19:45 och sprang sedan tillbaka på 17:50.

Att orka med en negativ split på tävling, speciellt långa distanser, är ett bra kvitto på att uthållighetsträningen gett resultat men också att man tänkt till taktiskt inför sin utmaning.

På milen har jag ofta sprungit andra ”femman” snabbare än den första, men då har det i regel varit på längre sträckor som 15, 21 och 42 km. På just 10 km har det hänt fyra gånger: Österlen Trailrun 2017  (2:18 snabbare), Monaco Run 2017 (0:59), Malmömilen 2014 (0:50) och Kung Björnloppet 2016 (0:01!!!).

På halvmaran har jag ont om exakta tider halvvägs (10 548 m) men desto bättre koll på stinten 10-20 km i förhållande till första milen. Där gick det snabbare på såväl Athens Authentic Marathon 2016 som Classique des Riviera 2016 (23.8 km), Barcelona marato 2014 och Helsingborg Maraton 2016 – men bara på en enda halvmara, nämligen Copenhagen Half 2013 där den andra milen gick 43 sekunder snabbare än den första. Ett lopp, där jag gick i mål på 1.48:55 och var väldigt nöjd både med tiden och hur jag disponerade mina krafter under loppet.

Maran då? Inte i närheten… Det närmaste var i Aten där andra halvan tog 18 minuter längre än den första (vilket inte är så konstigt med tanke på banprofilen).

Så jag tänker gärna negativt fler gånger!

RunTobyRun!

 

 

 

På spaning i England

Knowsley, Nidd Valley, Harrington, Kirby Milers och Darlington Harriers – vad är nu detta?

Jo, i Liverpool ställde var och varannan löpare upp i tröjor eller linnen som visade vilken löparklubb de kom ifrån. En påtaglig skillnad mot här hemma, där de flesta springer i olika funktionströjor, inte sällan från något tidigare lopp man varit med i. Visst, det brukar ofta dyka upp någon i linne från Heleneholm eller Björnstorp men de brukar vara lätt räknade, inte som i England.

Ett annat fenomen, som är vanligt i England, är att springa för charity – det vill säga förbinda sig för att dra in lite pengar till exempelvis forskning om Alzheimer. Men jag såg oxå någon löpare som sprang för sitt lokala dagis, i alla fall enligt tröjan, så det finns stort utrymme för vad man kan engagera sig i!

Ett lopp, som dragit in mycket pengar och som jag gärna skulle springa, är Royal Parks Half Marathon i London. Sedan 2008 har löparna samlat in 35 miljoner pund (!) till mer än 750 olika välgörande ändamål. Stort! (Läs mer och se video på Royalparkhalf.com)

RunTobyRun!

Fina betyg!

Har fått fint betyg för mina insatser i Liverpool – det digitala diplomet från rock’n’rollweekenden innehöll nämligen följande utmärkelser:

Ja, men det är ju liksom självklart…

men detta var lite mer oväntat – uppenbarligen rockade det så mycket att springa in bland den bästa sjättedelen löpare att jag utsågs till sångare!

RunTobyRun!

R’n’R LIVERPOOL: You never run alone


#47 – 180519
Rock’n’roll Liverpool 5k
25:50  (5:10/km)


#48 – 180520
Rock’n’roll Liverpool Half Marathon (21.1 km)
1.59:37 (5:43/km)

Årsbästa på 5 km och en halvmara under 2 timmar – ja, utflykten till Liverpool gick nästan osannolikt bra efter det senaste strulet med vänster knä. Är så nöjd!

BILDER FRÅN HELGENS LOPP I LIVERPOOL

Inser nu, när jag kommit hem igen, att jag faktiskt sprang längre under den gångna helgen än jag gjort på en hel månad! Jag trodde verkligen inte att jag skulle orka 21 km och var ju dessutom ytterst skeptisk till om mitt knä skulle hålla (se föregående inlägg med mina tankar inför resan till England).

Men knät höll – mot alla odds – och min målgång på halvmaran blev inte bara belöningen för månader av rehab utan även kulmen på en solig helg där Ola och jag även hann med en snudd på obligatorisk Beatles-rundtur med buss, premiärkvällen på en utställning om John Lennon & Yoko Ono (vi missade dock Yoko med några timmar) samt en rockfestival på klassiska the Cavern Club med en massa oväntat bra band. Och så lite öl, förstås…

Men vi börjar med uppvärmningen, lördagens 5 km som gick i bröllopsyrans tecken. Det var ju prinsbröllop i England och få saker får engelsmännen att gå bananas lika mycket som när en kunglighet ställer sig framför altaret. Runt omkring oss vimlade det av vitklädda löpare med brudflor varav några gick ”all in” och sprang sin halvmil i brudklänning, flor, tiara och brudbukett. Däremot såg jag inte en enda löpare som låtit sig inspireras av eftermiddagens FA-cupfinal i fotboll mellan Chelsea och Man United…

I startfållan var det rätt trångt och det kändes som att det tog en himla tid utan att vi rörde på oss ett dugg. Men, det visade sig att arrangörerna hade vett att släppa iväg en startgrupp i taget med en bra lucka emellan – även om det för oss långt bak i kön var lite knäckande att se de snabbaste löparna gå i mål innan vi ens kommit iväg…

Öppnade den första kilometern runt 5:45 och visst ömmade det lite i knät, men det var inget som hindrade mig så jag bestämde mig för att öka tempot och noterade sedan under 5 blankt på tre av de fyra kilometer som återstod med 4:49 som snabbaste stint. Gick till slut i mål på mitt fjortonde (!) årsbästa på distansen men det är ju inte så konstigt med tanke på att den första noteringen inte var snabbare än 37 minuter…

Morgonen därpå vaknade jag lite småstel, men det gjorde inte ont i knät så jag bestämde mig för att chansa och starta. Innan vi gick ner till starten hann jag med en halvmil på cykel på hotellets gym och så här i efterhand utesluter jag inte att trampandet bidrog till att jag klarade mig igenom dagen utan att det ömmade eller gjorde ont.

Öppnade återigen rätt försiktigt (5:53) medan vi gav oss ut på tomma gator i ett snudd på tomt city. Låg alla och sov fortfarande eller??? Vi sprang förbi the Cavern där en skock japanska turister såg allmänt förvirrade ut och ner mot en korsning där det stod några åskådare med en svensk flagga.
-Heja Sverige, ropade Ola.
-Ni är svenska fans allihopa, vrålade jag men möttes inte av något jubel, klacken såg mest överraskad ut.

Efter fyra kilometer började det dra ihop sig till den första riktiga backen och ungefär där tappade jag Ola, som behövde uppsöka en buske. Jag bet ihop och kämpade mig uppför, men det var inte lika tufft som jag hade befarat, det var bara hälften av den backen vi knallade uppför dagen innan till Liverpool Cathedral och som var betydligt jobbigare.

Efter ett par kilometer genom bostadskvarter vek banan in i en stor park och genast blev löpningen så mycket mysigare – är det inte en massa publik längs gatorna så finns det ju egentligen ingen poäng att springa i stadsmiljö utan  bra mycket skönare att springa i en grön oas. Och denna var verkligen skön.

Efter parken gick det sakta uppför igen mot vändpunkten vid Penny Lane – ett sådant där segt motlut som man knappt kan ta på men som känns både i benen och i flåset. Vid det laget hade jag passerat milen under 57 minuter och insåg att jag – trots allt – låg väldigt bra till för att klara mitt ursprungliga tidsmål på 2 timmar (det jag satte upp innan knät började spöka igen i mitten av april) givetvis förutsatt att jag skulle orka fortsätta i samma tempo och att jag inte skulle få ont i knät igen. Men so far, so good…


Vändpunkten vid Penny Lane ligger drygt halvvägs efter 11 kilometer.

Efter ytterligare en skön park och 15 kilometer kom vi ner till floden Mersey och 6 kilometers löpning längs strandpromenaden. Men nu var det inte så skönt längre. Luften stod stilla och det var verkligen bängvarmt… Framåt 17, 18, 19 km så trodde jag att det var kört, att jag skulle klappa ihop. Sänkte tempot en aning och noterade mina enda två kilometerstinter över 6 min/km. Jag tryckte i mig mina sista Dextrosol och tänkte skit samma om jag går i mål på 2 timmar eller 2.05. Men i mål ska jag! Så jag bet ihop och bet ihop och på något konstigt sätt fortsatte benen att röra sig framåt.

När jag rundade det lilla huset i sista kurvan, med 400 meter kvar, insåg jag att jag faktiskt hade ork kvar i benen och ökade tempot och kunde passera mållinjen med 23 sekunder till godo och den känslan, den känslan, den var jäkligt skön. Som jag kämpat för detta, ända sedan knät började spöka i slutet av september, ja den här medaljen den har jag verkligen gjort mig förtjänt av. Att jag dessutom fick en till cool gitarrformad bonusmedalj gjorde ju inte saken sämre!

Så här dagen efter är jag fortfarande jättenöjd. Har stapplat fram med en härlig träningsvärk, men det får det vara värt!

You never run alone, förresten, ja så stod det på en snygg tröja inne på löparexpon, givetvis med anspelning på fotbollsklubbens klassiska motto You Never Walk Alone. Men tyvärr fanns den bara kvar i XXL…

BILDER FRÅN HELGENS LOPP I LIVERPOOL

Passertider:
5 km: 28:34
10 km: 56:51 (28:17)
15 km: 1.24:37 (27:46)
20 km: 1.54:37 (30:00)

RunTobyRun!