Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig… Texten nedan lade jag ut i går på bloggens parallella universum (löparcommunityn Jogg) tillsammans med race-rapporten från Köpenhamn. Föga anade jag då att jag redan idag skulle behöva skriva till ett helt nytt slut på texten…
Visit Faroe Islands på Instagram – ett konto som frossar i fantastiska bilder!
Så har ytterligare en månad gått, nu är det BARA sju kvar till höstens stora löpäventyr på Färöarna. Men sen då, när målet förhoppningsvis är nått, vad ska man då sikta på för att undvika att den stora tomheten infinner sig?
Ta en ordentlig titt på bilden ovan och tänk dig sedan att du kommer från andra hållet, uppifrån någon av sluttningarna och blickar ner mot den lilla pittoreska byn Tjörnuvik. Du vet att det är nära, men att det är för tidigt att ta ut något i förskott även om det bara är en backe kvar. En enda lång, jättebrant nerförsbacke där mjölksyran kommer att pumpa i dina utarbetade lårmuskler. Men där nere vid stranden, där väntar belöningen. Medalj. Vila. Lite mat. En kall öl. Kanske till och med ett bad om du är på det humöret. Det är den 7 september och du har precis klarat ditt stora mål för året, 21 km trail med många höjdmeter på Färöarna.
Men sen dä? Vad händer sen? Vad blir nästa mål – när målet är nått? Själv har jag ingen aning…
Jag läste någonstans att det tydligen är ganska vanligt att maratonlöpare firar sin målgång med att anmäla sig till ett nytt lopp – redan inom 24 timmar – och om detta kan man förstås bara spekulera varför. I vissa fall är det kanske revanschlusta, i andra fall ett sätt att fylla upp tomrummet som riskerar att uppstå när man äntligen uppnått det där målet man tränat så länge för. Det kan förstås också funka som en belöning – så gjorde jag själv 2016 då jag lovade mig själv, att om jag bara klarade mig i mål på Helsingborg Marathon så skulle jag fira detta genom att anmäla mig till Athen och det mest klassiska av alla lopp. The Authentic.
Två månader senare gick jag överlycklig i mål på den antika gamla stadion i Athen, men där och då var det inte tal om att anmäla mig till någon ny mara – tvärtom lovade jag mig själv att nu fick det vara nog. Inga fler maror för min del, halva sträckan räcker bra. Fast det sa jag å andra sidan 2014 också… Och då som nu tänker jag bryta mitt löfte för den 19 maj ställer jag mig på startlinjen till 40-årsjubilerande Copenhagen Marathon. Men i år kommer loppet ”bara” att vara ett träningspass av många på vägen till Färöarna. Men med lite tur kan den inställningen visa sig bli min framgångsformel till ett bra lopp. Annars är det inte hela världen.
Färöarna, förresten. Ett par månader efter att Ola och jag anmälde oss till strapatserna på Utiliv Festival visade det sig att lotten ordnade så att Sverige ska EM-kvala i fotboll mot Färöarna på bortaplan den 5 september, samma dag som vi kommer till Torshavn. Snacka om bingo!
Två dagar senare väntar 21 km över bergen på fårstigar och andra härliga underlag. Men sen då? Ja, det är förstås frestande att anmäla sig till Växjö Marathon eller Paris eller något annat spännande lopp men jag ska försöka hålla mig så länge som möjligt innan jag anmäler mig till något efter Färöarna. Återstår att se hur bra jag lyckas med det…
Ja, så var det alltså tänkt att texten skulle sluta. Att jag tänker vänta in i det sista med att anmäla mig till något lopp eller sätta upp något nytt drömmål efter Färöarna, att jag helst skulle vilja gå in i ”framtiden” utan något inbokat alls. Men så går jag och vinner ett presentkort hos Springtime på 5 000 kronor med garanterad startplats till New York Marathon den 3 november. Förutsatt att jag köper resan genom dem förstås, vilket skulle kosta typ 17 000 kronor efter vinstrabatten.
Tyvärr gick det inte att byta presentkortet mot något annat lopp, exempelvis Paris Marathon 2020, utan det är NYCM som gäller. Så nu har jag fått något att grunna på. Det hade ju varit superhäftigt att få springa i New York och med tanke på att det bara är ungefär var sjätte svensk som drar någon vinstlott i startplatslotteriet så kommer det kanske inte så många fler chanser…
(fortsättning följer)
RunTobyRun!
Löpare nära Strawberry Fields, minnesplatsen för John Lennon.
Ytterligare en bild från Central Park och den berömda löprundan runt Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir. Sträckan är 2,5 kilometer – men nåde den som springer åt fel håll… Springa två eller tre i bredd, däremot, är fullt tillåtet även om det kanske innebär ett större problem för andra löpare än om någon, typ Dustin H, skulle få för sig att runda dammen medsols. Typiskt amerikanskt! Enda som fattas är en nisse som står var hundrade meter och pekar så där övertydligt så att ingen ska kunna komma på att springa fel.
