Författararkiv: tobycatrunning

Ett fall framåt!

Postat av
Svara

Ryggen gör sig fortfarande påmind emellanåt, men den här veckan har jag i alla fall kunnat börja springa igen… Alltid något! Och vips känns det inte lika dystert inför avresan till New York den 31 oktober utan att det ska bli riktigt kul. Sen får vi förstås se vad ryggen – och andra kroppsdelar – säger efteråt…

I början av veckan var jag på mitt tredje (och förhoppningsvis sista) besök hos naprapaten. Han önskade mig lycka till och hoppades att slippa träffa mig igen – något jag inte skulle ta allt för personligt – men framför allt uppmanade han mig att ”släppa sargen” och pröva att springa så fort jag kände att det inte tog emot i ryggslutet.

Så från förra veckans nolla i träningsdagboken har jag denna vecka kunnat bygga på med mera cykel, mera gång och – bäst av allt – 12.7 kilometer löpning:

  • I tisdags: 500 meter
  • I onsdags: 2 000 meter
  • I fredags: 4 200 meter
  • I dag: 6 500 meter (+ 1 000 upp/nedvarvning)

Helst hade jag förstås velat ha ett par tremilare i benen inför New York men med tanke på hur det sett ut i september och hittills i oktober får man vara glad över att det över huvud taget går att springa igen. Nu gäller det bara att inte falla för frestelsen att springa för mycket utan att verkligen bygga på stegvis så att jag inte åker på någon korkad överbelastningsgrej.

Fredag kväll: en tiondels mara inomhus! Ett fall framåt!

Min plan är att greja milen senast nästa helg och sedan 15 kilometer veckan därpå i Köpenhamn. Hade inte tänkt ställa upp i Spartas ”Start op” i år eftersom det ligger bara åtta dagar innan New York. Men nu kändes det plötsligt helt rätt för att få ett bra pass med draghjälp i lagom tempo.

”Start op” är ett av Spartas fyra träningslopp inför Copenhagen Marathon, som alla erbjuder ett 15-tal olika farthållargrupper. ”Start op” är dessutom riggat så att man kan låta dagsformen bestämma om man vill springa 5, 10 eller 15 km. Är man trött kliver man av, annars håller man sig bara kvar i varvningsfållan och går ut på ytterligare ett varv.

Dags att lufta den röda kepsen igen – se ovan!

Förra året (bilden ovan) var det kallt som f-n på ”Start op” och jag kände mig tämligen oinspirerad. Det var en sån där dag då man bara slår på autopiloten och låter ballongerna framför göra jobbet. Men det kändes skönt efteråt!

Kan jag nu greja ”Start Op” i lagom tempo, säg 6:30/km, så ska jag nog kunna ta mig till starten på Staten Island söndagen därpå. Sedan får det bära eller brista men jag hoppas verkligen att ryggar och annat håller så att jag inte fastnar någonstans i the Bronx utan tar mig hela varvet runt till mållinjen i Central Park.

För bara en vecka sedan kändes den tanken jäkligt skrämmande, nu känner jag att wow, vad det här ska bli kul!

RunTobyRun!

Idag: mitt längsta pass sedan Färöarna. Dags att släppa livbojen!

Fotnot: mina 15-kilometerslopp i Köpenhamn. En gång (2013) har jag utnyttjat möjligheten att kliva av i förtid och gå i mål efter 10 km.

  • 1.16:48 (Köpenhamn 2016)
  • 1.17:48 (Köpenhamn 2013)
  • 1.18:32 (Köpenhamn 2014)
  • 1.23:28 (Köpenhamn 2019)
  • 1.25:29 (Köpenhamn 2018)

Höstens viktigaste vecka

Postat av
Svara

Ojojoj! Nedräkningen går hysteriskt fort, nu är det BARA fyra veckor kvar till New York och med tanke på att min rygg fortfarande inte är okej är det förstås väldigt ont om tid. Tack och lov har ryggen svarat bra på behandlingarna och rehab-övningarna – så just nu känns det faktiskt inte helt otänkbart att faktiskt kunna komma till start den 3 november.

Vecka 40… Halvvägs mellan Färöarna och New York var den här veckan tänkt som höstens viktigaste vecka som avstamp och värdemätare på formen inför min sjunde mara. Planen var att jag skulle springa 15 km i måndags, 5-6 i lugnt tempo i onsdags samt 33.5 igår på Gråmanstorps Backyard Ultra, men av detta blev det förstås inget. I stället blev det en vecka bestående:

  • Två vändor till naprapaten
  • Stretch + foamroller-övningar morgon och kväll
  • Fem vändor till gymmet (77 km cykel, 3.6 km gång på löpband)
  • 3 km promenad i skogen – utan tvekan veckans höjdpunkt.
Första träningspasset ”till fots”: 1.6 kilometer gång.

Det är förstås trist att häcka inne på gymmet istället för att vässa formen utomhus. Men det blev en viktig vecka i alla fall. Och det ger en liten boost att ryggen trots allt blivit lite bättre, fortsätter det så här kan jag kanske jogga lite i slutet av nästa vecka. I så fall är det tre veckor kvar till New York, vilket förstås är knappt om tid men ändå kommer att räcka för att i alla fall komma till start – även om det blir i rätt otränat tillstånd. Blir förstås också intressant att se vad ryggen och sätesmuskeln – säger om fyra mils löpning men den dagen, den sorgen. Då är jag i alla fall på plats!

Hur illa är det då? Ja, det är svårt att beskriva. Jag går inte längre som en bajsnödig pingvin utan kan promenera rätt obehindrat och i hyfsat tempo. Då och då ömmar det till – värst är det när jag ska upp och ner från sittande, kliva ur bilen eller plocka upp saker på golvet. Ta på byxor, strumpor och kalsonger är inte heller särskilt kul utan görs lättast i liggande ställning i sängen. Och det är bra med långa skohorn…

Så sent som i måndags och onsdag förmiddag kändes det för jävligt, nu är jag i alla fall optimistisk och gör som grodan: lever på hoppet.

RunTobyRun!

3 km i Torup – veckans bästa. Nästa helg kanske jag grejar varvet joggandes?

September

Postat av
Svara

Så har det blivit dags att sammanfatta ännu en månads löpning, som började med en fantastisk löpupplevelse på Färöarna men sedan bara blev skit…

Min målsättning är, som tidigare, att springa i snitt minst 10 pass och 100 kilometer per månad varav hälften ”på bortaplan”, det vill säga bortanför byn och riksväg 101. Samt att försöka variera längd på passen, tempo och underlag så mycket som möjligt.

Den här gången gick det inte som planerat och hänger förstås ihop med två veckors förkylning och sedan groteskt ont i ryggen (se föregående inlägg). Det är förstås oerhört surt att det kommer just nu, mitt i uppladdningen inför årets sista stora utmaning, men inte så mycket att göra något åt. Shit happens. Men jag hade hellre tagit eländet i november…

Totalt sett ligger jag ändå på plus för 2019. Så här ser det ut i träningsdagboken efter nio månader (inom parantes planerad träning i september respektive hittills i år):

* Antal pass: 8 (10). Totalt i år: 103 (92)
* Antal kilometer: 58.6 (90.1). Totalt i år: 982.3 (890.1)
* Antal pass ”på bortaplan”: 3 av 8 = 37.5 % (mål 50 %). Totalt i år: 63 = 61,1 %.
* Antal lopp: 1 (1). Totalt i år: 13 (10).

Tappet under september innebär också att det fattas ett par mil till målet att springa 300 kilometer per kvartal, vilket jag av tradition brukar omsätta i ett träningsbidrag till organisationer som gör bra saker. Kommer jag inte upp i 300 kilometer så blir bidraget 300 kronor i alla fall och denna gång går pengarna till Unicef.

RunTobyRun!

Dyster läsning

Postat av
Svara

Var hos naprapaten idag och kollade mitt ryggont – som i själva verket nog inte sitter i ryggen utan i stora sätesmuskeln. Han konstaterade att än finns det visst hopp om att jag ska kunna springa i New York den 3 november. Frågan är bara hur mycket jag hinner träna fram till dess?

En sak är säker: man blir inte yngre (jag är ju snart 52). Ändå är det lätt att glömma bort detta obönhörliga faktum när träningen flyter på och går enligt plan. Och så rätt vad det är, så sitter man där igen med en ömmande vad eller rygg.

Har bläddrat baklänges i bloggen och konstaterar att det varit en hel del som stört träningen sedan jag ”återuppstod” som löpare i juni 2012:

  • 2013: hälarna (fettsäckarna)
  • 2015: ont i höger knä, ena vaden och ryggen. Året slutade med att jag tvingades operera bort gallblåsan (ingen idrottsskada, men ändå…)
  • 2016: ryggen
  • 2017: lårmuskel, vänster knä (flera gånger, sista gången ledde till sju månaders rehab).
  • 2018-19: vadmusklerna (liknande kramp, fyra gånger vid löpning över 20 kilometer)
  • 2019: sätesmuskeln
Rehab, januari 2018.

Trots alla skador har jag, enligt bloggen, faktiskt bara missat två planerade lopp på grund av skador (Blodomloppet 2016 och Copenhagen Marathon 2016). Har missat desto fler på grund av sjukdom, varav det senaste var Göteborgsvarvet 2017.

Sedan dess har jag kommit upp i hela 30 starter utan DNS (ej startat) eller DNF (brutet). Men, för att citera en gammal fotbollskommentator, statistik är till för att brytas och i mitt fall lär det ske på lördag i Kvidinge. Men hellre det än att missa New York!

Sen kanske det är läge att krypa in på gymmet och köra mer styrka för att försöka undvika att åka på fler skador…

RunTobyRun!

Ovälkommen påminnelse om att man inte är odödlig

Postat av
Svara

Nej, det känns inget vidare just nu. Först två veckors förkylning och sedan groteskt ont i ryggen – samtidigt som klockan obönhörligt tickar ner till årets sista stora utmaning, New York Marathon.

Sprang en lätt runda i torsdags, 6 kilometer i lugnt tempo. Att det skulle gå tungt var knappast någon överraskning, med tanke på all hosta. Däremot hade jag inte räknat med att ryggen skulle börja protestera, först lite grann och sedan i går kväll (fredag) med full kraft och då är man ju inte särskilt kaxig.

Egentligen började det ömma i ryggen redan förrförra helgen, när hostan var som allra värst. Sen lugnade det ner sig några dagar innan det kom tillbaka, men inte värre än att jag kunde röra mig normalt. Och så gick det över igen… Men nu… Så fort jag ska resa mig från en stol, soffan eller – värst av allt – bilen så är det jäkligt tufft.

Torsdagens pass: lugnt och tungt men kändes ändå som ”back on track”

Vid tidigare ryggont har det oftast funnits en naturlig förklaring till problemen. Att jag lyft fel, fastnat med gräsklipparen i för tjockt gräs eller något annat dumt. Minns speciellt en gång, 2010, när jag drabbades av akut ryggskott lagom till att jag skulle åka upp till Gävle för att hälsa på min 97-åriga mormor som brutit benet. Flyget och tåget upp var ingen hit, men värst av allt var när jag skulle försöka kravla mig ur min mosters lilla bil. Fy för den fuktige! Väl uppe hos mormor var det ingen tvekan om vem av oss som hade bäst dagsform (det var inte jag). Hemresan hem, i en av SJ:s liggvagnar, var heller ingen behaglig upplevelse…

Men det gick över, den gången, och det lär det göra även denna gång, frågan är bara hur snabbt för det är ju bara fem veckor kvar till New York Marathon. Varje missat träningspass ”kostar”, inte bara ett antal kilometer utan även att jag inte får någon riktig chans att försöka hämta tillbaka det flås jag tappade under förkylningen.

Träningsmässigt handlar det inte minst om att flera viktiga långpass; ett som jag hade planerat förra helgen, 15 planerade kilometer på måndag och så 4-6 varv på Gråmanstorp Backyard Ultra nästa lördag, som var tänkt som det stora genrepet och en bra fingervisning om hur det står till med formen.

GBU är också ett lopp som jag hade sett fram mot av flera anledningar. Fick tipset av en gammal jobbarkompis att det finns en nystartad löparklubb i Kvidinge (som ligger ungefär mittemellan Helsingborg och Hässleholm) och att de skulle köra en inofficiell backyard ultra, klubbens första egna arrangemang någonsin. Först tänkte jag att den låg ”fel”, fyra veckor efter Färöarna och fyra veckor före New York, men kom sedan fram till att den ju faktiskt låg helt rätt för att få till ett bra långpass i lugnt tempo under trevliga former. Plus att det känns kul att stötta en liten entusiastisk klubb ute på landet – idrottens själ, liksom.

Nåväl, vi får väl se vilken dom jag får av naprapaten i morgon. Worst case är ju att inte kunna springa New York alls, second worst är att komma dit fullständigt otränad och plåga sig runt medan alla andra springer lätt och ledigt, persar och njuter till fullo av atmosfären.

Best case? Ja, det är förstås att naprapaten knäcker till ryggen på något magiskt sätt, beordrar några dagars vila och att det sedan bara är att köra igen för fullt, i alla fall ett eller två varv på GBU. Då är jag i alla fall med i ”loopen” igen…

RunTobyRun!

Förkylt

Postat av
Svara

Två veckor efter Färöarna visar träningsdagboken fortfarande på 0 meter löpning. Orsaken är den stora höstförkylningen, som var och varannan går omkring och suckar över och som det inte finns så mycket att göra åt mer än att bara vänta ut den och hoppas att den går över så fort som möjligt.

Jag hade planerat in några extra dagars vila efter äventyret på Färöarna, men är nu uppe i två veckor och det kommer att behövas ytterligare några dagar innan jag vågar testa att ge mig ut igen. Det betyder 5-7 missade pass, varav minst ett långpass (som jag hade planerat in nu i helgen). Surt, men som sagt: inte så mycket att göra åt.

Finns det något positivt med detta? Ja, det gör det förstås. Kroppen mår säkert bra av att vila – även om det hade varit bättre att ta det lugnt i mitten av november, när årets alla mål klarats av. Och det kunde ju varit värre – exempelvis om förkylningen hade slagit till dagen innan vår lilla bergsbestigning på Färöarna.

RunTobyRun!

Du kommer att kunna läsa mer om loppet på Färöarna i magasinet Springs höstnummer, som kommer ut någon gång i november. Har precis skickat in artikel och bilder till redaktionen!

Dags för studentikos marathon

Postat av
Svara

Trots halvbusigt väder har det varit en helg med imponerande prestationer, bland annat på premiären av The Bridge Backyard Ultra vid Öresundsbrofästet utanför Malmö. Och i Köpenhamn blev det minsann världsrekord på halvmaran: 58:01.

Själv är jag hostig och snuvig och kommer nog att få hålla mig lugn åtminstone till nästa helg. Inte kul, men det är förstås bättre att vara sjuk nu än i samband med något planerat lopp.

Veckan som kommer bjuder för övrigt på två helt nya lopp i Lund; först Spårvägsstafetten längs den blivande spårvagnslinjen (premiär i augusti 2020) och sedan kommer 300 studenter att ta sig an klassikern Marathon-Athen – om än i ny tappning…

Det är studentbostadsföretaget AF Bostäder som inviger ett nytt område – Marathon – och kommit på den ljusa iden att springa till Athen. Inte bokstavligt talat, som i Dekius Lacks bok Springa med vingar, utan ner till Cafe Athen som ligger i den så kallade AF-borgen bakom domkyrkan och universitetshuset. Sträckan kommer att vara 42 195 decimeter, alltså exakt en tiondel av den klassiska sträckan från Marathonas till Athen och som jag själv sprang 2016.

Vilken kul ide, den skulle jag gärna testa!

RunTobyRun!

Bloggen fyller fem år!

Postat av
Svara

Idag fyller denna blogg fem år – vilket ju faktiskt är en rätt representabel ålder i sådana här sammanhang. Tack för att du läser!

Här är några av de bilder som rullat som ”topbanner” på sidan under de fem första åren – och varför!

TRONDHEIM HALVMARATON – veckofärskt lopp när bloggen föddes 2014.
BARCELONA MARATÓ 2014 – vissa städer måste man bara springa i, så är det.
Medaljsamlingen som den såg ut 2014.
MARATHONAS 2016. Kultpoängen bara rasslade in!
Bor man vid åkrar och en landsväg är det inte så konstigt att man längtar till skogen!
(10-kilometersrundan vid HALLBYSTUGAN, strax väster om Jönköping)
Coolaste medaljen i samlingen – MONTRÉAL 2017.
Men efteråt fick jag ägna sju månader åt rehab…
ÖSTERLEN SPRING TRAIL på Christinehof. En favorit!
NEW YORK CITY MARATHON – mitt nästa stora äventyr som du förstås kan följa på bloggen samt på facebook.com/runtobyrun. 3 november hoppas jag nå målet i Central Park (bilden).

Färöarna dag 4 (debriefing)

Postat av
Svara

Dags att åka hem men förmodligen kommer det inte att dröja länge förrän jag börjar sakna Färöarna igen – även om jag nog inte kommer springa det här loppet fler gånger…

Nej, en gång får räcka – i alla fall så länge som den läskigaste kilometern är kvar på bansträckningen. Dessutom: vad är oddsen på att få lika bra väder en gång till? Har ingen större lust att pröva på dessa branter i regn eller dimma… Men tillbaka till Färöarna åker jag gärna för att bila runt och prova olika vandringsleder. Och – most important – äntligen få se några lunnefåglar. En båttur runt ön Mykines lär vara ett säkert sätt men det hinns tyvärr inte med denna gång.

Ser du några rosa flaggor? Bra!
Idag hade det definitivt inte varit skoj uppe på berget….

Tack och lov var banan föredömligt uppmärkt med rosa flaggor och på de mest kritiska ställena satt de med 10-20 meters mellanrum så i gårdagens solsken var risken minimal att någon skulle springa vilse.

Lika föredömligt har det dock inte varit på alla punkter i denna festival. Informationen till löparna kom sent och var ofullständig och innebar en massa frågor. Dessa besvarades lite här och där i olika trådar på festivalens facebooksida och i en FB-grupp för löpare men samlades aldrig upp i den officiella FAQ:n på hemsidan. Till råga på allt stämde inte de höjdprofiler, som tagits fram för de längsta loppen (42/60 km). Det gavs heller ingen förklaring till varför halvmaran och milen saknade denna intressanta grafik. Däremot fick vi ut en bra karta, som ingick i den obligatoriska packlistan.

En liter vätska var obligatoriskt men det gick att fylla på mer längs vägen.

I över en månad lovade festivalledningen mig att svara på några frågor via mejl (till en senare tidningsartikel om spektaklet) men trots flera påminnelser kom det inga svar utan jag fick improvisera och rycka tag i festivalgeneralen när jag fick syn på honom i samband med registreringen.

Men det märkligaste var nog ändå att bussresan ingick till den perifera startplatsen i Saksun – men inte bussen hem från det ännu mer perifera Tjörnuvik som ligger vid vägs ände och helt i avsaknad av allmänna kommunikationer. För resan hem behövde vi således köpa en biljett för 150 kr – vilket kändes smått kriminellt, speciellt som det ändå inte var någon som kollade biljetterna när vi gick på… Ska också bli intressant att se hur lång tid det dröjer innan resultatlistorna kommer upp på webben.

Förutom äventyrsfilmfestivalen i fredags har jag ingen koll på övriga arrangemang under festivalen. I går ordnades det inte mindre än tre efterfester, varav en på en gammal båt, men vi var för trötta…. Så efter fiskur med kipsi på den irländska puben och två välförtjänta öl på det fick det bli tidig hemgång.

Skorna – medan de ännu var rena…

Kroppen då? Ja den känns förstås lite seg idag, speciellt från knäna och nedåt. Det känns att vi gick så mycket på skrå. Armar och rygg är däremot okej även om det förstås var ovant även att springa med stavar och välfylld ryggsäck.

RunTobyRun!