Kuta till Salzburg

Du är bjuden på kändisbröllop i Salzburg men väljer – till skillnad mot de flesta normalt funtade människor – bort alla former av bekvämt resande för att istället ta dig ner till Österrike med löparskor på fötterna och med en minimal packning på ryggen...

Två år efter Springa med vingar har Lundaförfattaren Dekius Lack (alias Krister Gerhardsson) släppt en ny bok om sin karaktär ”Kristoffer”.

Förra gången bestämde sig Kristoffer för att springa från Lund till Aten på 80 dagar i sällskap med två gamla kompisar – läkaren Martin och sökaren/före detta missbrukaren Tommy – för att sedan, som grädde på moset. avrunda utflykten genom att springa den klassiska maran från Marathonas till Aten. Genom slumpens försorg fick de oväntat sällskap på stolleprovet av en känd amerikansk skådespelerska, Mary, som visade sig vara en fena på att springa långt.

Den nya boken utspelar sig två år senare och börjar med att Kristoffer och Martin blir bjudna till Marys bröllop i Salzburg. Martin, som har fullt upp i läkarkarriären, bestämmer sig för att ta flyget ner, medan den nyskilde författaren Kristoffer bestämmer sig för att springa ner, det är ju trots allt bara 120 mil eller så. Och precis som i första boken dröjer det inte länge förrän slumpen träder in i handlingen.

Den första boken var spännande och fascinerande, förutom att jag tyckte att det var för många märkliga tillbakablickar från killarnas förflutna. Det gällde framför allt beskrivningen av Tommys osannolika liv, där det kändes som att Lack tog i lite för mycket för att skapa karaktären. Själva storyn däremot, löpningen till Grekland, kändes som att den skulle kunnat vara äkta utifrån hur Lack skildrar hur kroppen reagerar genom trötthet, skador och utmattningssymptom längs vägen. Samtidigt var det, för mig som aldrig sprungit längre än ett maraton, svårt att komma ifrån att det är jäkligt långt till Aten och att det ska väldigt mycket till för att en person ska orka springa dit på 80 dagar. Men det kan ju bli en bra story ändå.

När natten kommer är vägarna mina är, precis som föregångaren, väldigt svår att lägga ifrån sig. Man vill ju veta hur det går, ska Kristoffer orka springa hela vägen? Och kommer han fram i tid?

Eftersom den nya boken är en direkt fortsättning på Springa med vingar är det nog en förutsättning att du läser ettan först, annars är det nog stor risk att du uppfattar den nya boken som en snurrig och osannolik samling skrönor om de människor Kristoffer möter längs vägen. Att han dessutom springer dagsetapper på både sex och åtta mil, 17 dagar i sträck, utan att äta och sova ordentligt, gör kanske heller inte berättelsen särskilt trovärdig. Men spännande.

Det kan också vara en fördel att läsa Springa med vingar först för att få ett slags facit till vem Kristoffer är och vad som driver honom till de här, rätt så knasiga strapatserna. Den förra boken förklarar också hans relation till den ständigt närvarande – och frånvarande – sökaren Tommy. Som i boken fått formulera följande: ”löpningen är det närmaste vi kan komma för att förstå världen. Små korta stunder under ett långpass då vi får glimtvis kunskap om vad allting handlar om. Man upplever det kanske inte förnuftsmässigt. Nej, det är på ett djupare plan än så. Allting hamnar på rätt plats inom en och man lyfter blicken mot himlen och det vibrerar hela vägen in till själens innersta pumpande eld. Man kan inte formulera det i ord”.

Dekius Lack gör i alla fall ett försök att formulera löpningen i ord – att han själv är långlöpare råder det ingen tvivel om.

RunTobyRun!

Skåneleden 6: Kullabergsbestigning från andra hållet

Årets sjätte etapp på Skåneleden blev också den hittills vackraste – en trevlig och lätt utmanande sträcka från Mölle till Kullens fyr och ner mot Johannelust och tillbaka.

Totalt blev det en bra runda på drygt 13 kilometer och 281 höjdmeter; en runda som bjuder både på varierande terräng och underlag, några rejäla branter och så på det lite regn och klägg som gjorde det extra viktigt att ta det lugnt och hålla koll på var man sätter sina fötter. Precis sån träning som jag behöver inför loppet på Färöarna!

Men även om det var lite kläggigt på sina ställen så var nog denna etapp ändå ”snällare” än den jag gjorde på norra sidan av Kullaberg förra månaden när jag utgick från Arild. Men oavsett om jag minns rätt eller fel så var det mycket mer utsikt – och finare utsikt – på dagens etapp.

Fler bilder finns, i vanlig ordning, på samlingssidan för Skåneleden.

RunTobyRun!

Ny chans att få göra VM-debut!

Bild: Gdynia Polmaraton

Äntligen får jag en ny chans att göra VM-debut och komma hem med en ”VM-medalj”! Den 29 mars nästa år avgörs nämligen VM i halvmaraton i Polen, där jag tillsammans med 12 000 andra ”vanliga” löpare kommer att försöka ta rygg på de vindsnabba afrikanerna…

VM-halvmaran avgörs vartannat år och sedan Köpenhamn 2014 är loppet öppet även för oss som inte slåss om ädla medaljer. I Köpenhamn fick jag kasta in handduken på grund av sjukdom och det kändes jäkligt surt (var dock så risig att det inte fanns på kartan att ens försöka springa och det var i alla fall bättre än att stå i startfållan och tveka om man har lite ont i halsen eller inte).

Hoppas på bättre lycka nästa år och en förhoppningsvis häftig upplevelse och VM-debut! Det blir dessutom första gången som jag besöker vårt södra grannland Polen – trots att det ligger så nära har det hittills varit en vit fläck på kartan för mig.

När det gäller tätlöparna så kommer jag låta de snubbarna sticka iväg i sitt eget tempo – så jag får hålla mitt. Vore bara korkat att försöka hänga på någon som springer nästan dubbelt så snabbt..

RunTobyRun!

Walkstreak

Pass fem av sju.

Gång istället för löpning – ja, som ett led i min ambition att variera min träning har jag denna vecka bytt ut löpningen mot promenader i raskt tempo. Sju pass på sju dagar längs 5-kilometersrundan runt Jiddebjer varav alla utom det första gick under 9 minuter/km.

Jag har tidigare lagt in gångpass lite då och då som bonusträning eller när jag behövt komma igång efter exempelvis ryggont. I början var det jättetråkigt och kändes som att jag stod still men med tiden har jag lärt mig att uppskatta gången – speciellt med lite bra musik i lurarna (veckan har bland annat bjudit på Of Monsters and Men, Danko Jones och Muse),

Håller man dessutom ett bra gångtempo, så att man börjar bli svettig, är det heller inte mycket som skiljer i kaloriförbränningen jämfört med att jogga eller springa i lugnt tempo. Veckans snabbaste varv gick, den oplatta slingan till trots, på drygt 8:30/km och då blir i alla fall jag rätt svettig!

Att just den här veckan blev gångvecka hade varken med rehab eller bonusmotion att göra utan berodde framför allt på att jag ville träna benmusklerna annorlunda än jag normalt gör när jag springer. Jag inbillar mig att jag kommer att ha stor nytta av detta på Färöarna om fyra veckor, där det kommer att bli mycket gång. Speciellt uppför…

Och apropå The Faroe Islands Mountain Half Marathon kan vi konstatera att den engelska upplagan av Runner’s World utsett världens 50 bästa löptävlingar 2019. Färöarna har inte bara kvalat in på denna ”bucket list” utan har även fått äran att fronta bilagan med en vacker bild av löpare ovanför molnen:

Än så länge ligger inte årets ”Top 50” ute på webben, bara fjolårets där jag kunde bocka av ett (!) av de 50 loppen, nämligen Barcelona marathon. I år blir det förhoppningsvis ytterligare två med Färöarna och New York Marathon. Men där finns förstås många andra lopp på den där listan som jag är sugen på!

RunTobyRun!

Countdown 10 – nu gäller det att bli bra packad…

Torshavn – snart kommer vi!

Plåster, kompass, alumiuniumfilt, pannlampa, näring och extra ”powerbank” till mobilen – ja det är mycket som ska få plats i ryggsäcken under vår ”bergsklättring” den 7 september på The Faroe Islands Mountain Half Marathon.

Det är ju inte bara vi löpare som ska ta oss över bergen på Färöarna utan även några extrakilon i form av kläder, mat och överlevnadsgrejor – noga specificerat på följande lista från Atjan Wild Islands Festival:

Must be worn:

  • Short or long sleeve base layer top (NO COTTON)
  • Shorts or tights
  • Mountain/ Trail running shoes – must have suitable tread

Must be worn or carried:

  • Waterproof jacket with taped seams
  • Waterproof trousers with taped seams
  • Spare Long Sleeved Base Layer Top (NO COTTON)*
  • Hat or buff
  • Gloves
  • Head Torch
  • Survival Bag/Foil Blanket
  • Whistle
  • GPS device (Smartphone will suffice), Map & Compass.
  • First aid kit with a minimum of – wound bandage, 4 x adhesive plasters, 4 x safety pins and any personal medication you require.
  • A water reservoir with a minimum capacity of 1 litre
  • A reusable cup/mug (if you do not want coke/coffee/juice in your reservoirs).
  • Nutrition/Food
  • Suitable race Vest, Race Pack/ Backpack
  • Utöver detta har jag själv lagt till en ”powerbank” till mobilen, en extra minificklampa samt ett par teleskopstavar (som ju självfallet inte ska knökas ner i någon ryggsäck utan bäras eller släpas med runt banan). Och en kamera…
Mycket ska få plats i ryggsäcken på Färöarna…

Packlistor av det här slaget hör inte till ovanligheterna i trailsammanhang, inte heller att arrangörerna kommer att göra stickprov för att säkerställa att vi har med oss allt på listan. Det gäller alltså att ha koll på prylarna och inte råka glömma vantarna eller pannlampan hemma, för då kan det vara så illa att man får bita i det sura äpplet och få titta på när de andra löparna ger sig av från den svarta stranden i Saksun.

För den oinvigde kan detta kanske tyckas vara i petigaste laget men det handlar förstås om löparnas säkerhet. Om det skulle bli dimma eller busväder uppe på berget – eller om någon ramlar och skadar sig – så är det extremt obra om man glömt mobiltelefon för att kunna kalla på hjälp eller en filt att värma sig med. För är det något vi vet, så är det att det knappast kommer att vara 25 grader varmt på Färöarna i september…

Störst plats tar förstås extraplaggen – vindjacka, vindbyxor och tröja – som kommer att få rullas stenhårt för att inte bre ut sig allt för mycket eller göra det allt för svårt att gräva fram något annat som ramlat ner i botten på ryggsäcken. För där lär det ju hamna, allt som jag kan tänkas behöva plocka fram under loppet och som inte fått plats i den yttre fickan…

RunTobyRun!

…men det är precis så att allt får plats, vilken tur!

Parkrun och Barkrun

XX. 190803
MALMÖ RIBERSBORG PARKRUN #71

25:36 (5:07/km)

Inledde lördagen med mitt tredje Parkrun denna sommar på vackra Ribersborg i Malmö. Till skillnad mot förra gången – då det var över 25 grader i skuggan – var det alldeles utmärkt väder: runt 20 grader och en skön fläktande vind från havet, som gjorde det skönt att springa även i solen.

För egen del går dagens Parkrun inte till historien som någon särskilt bra prestation – även om jag även denna gång lyckades knipa en pallplats i min åldersklass. Kände mig stel i benen redan på uppvärmningen och insåg att det inte var läge att gå ut för att försöka ”persa”.

Öppnade första två strax under 5 blankt men fick sedan slå av lite på tempot och sprang i mål 1:37 långsammare än min snabbaste Parkruntid. Inte så mycket att säga om det – desto roligare att K var med och dessutom sänkte sin tid från förra gången med drygt 2:30. Bra jobbat!

Parkrun-organisationen, som föddes i England, har en rolig ”alternativ” sida på facebook kallad Barkrun, där de berättar om fyrbenta vänner som hänger med på Parkrun, antingen för att springa eller för att jobba som funktionärer. Av förklarliga skäl är det mest engelska och skotska hundar men i juni, när Parkrun i Malmö gästades av en massa skottar, fick även Ribersborgs egen Kaira vara med. Kul grepp!

Apropå Barkrun så påminde Löp-Ola mig idag (eller rättare sagt Klassiker-Ola eftersom han numera kan stoltsera med att ha grejat den Svenska klassikern!!!) om ett Barkrun i Alabama för några år sedan. En blodhund, som släpptes ut i trädgården för att kissa, blev nyfiken på vad det var för människor som samlats i närheten – närmare bestämt i startfållan för en halvmara. Hunden tyckte att det här verkar ju skoj och bestämde sig för att springa med och lyckades inte bara greja loppet utan sluta på sjunde plats med den imponerande tiden 1:32. Hunden fick förstås medalj för sin insats även om den sprang oanmäld och egentligen borde diskats. Se mer om loppet i Alabama i detta klipp på Youtube!

RunTobyRun!

Blir nog tuffare än jag trott…

En vy som liknar utsikten ner mot målet i Tjörnuvik.

Arrangörerna på Färöarna har äntligen släppt lite mer info om loppen den 7 september och förstärkt bilden av att det kommer att bli tufft. Väldigt tufft…

Utifrån banbeskrivningen ser halvmaran ut att bjuda på hyfsat ”normal” löpning i ungefär 3 kilometer. Alltid något! Resten av sträckan består av ojämn, brant eller allmänt läskig terräng från 0 meter över havet upp till 537 meter och ner igen så det blir till att inte kolla för mycket på utsikten medan vi är i rörelse utan fokusera på var vi sätter fötterna och se till att använda stavarna så mycket som möjligt som stöd för att inte riskera att drutta omkull på något obra ställe.

Ska också bli intressant att se hur logistiken runt loppet kommer att fungera. Exempelvis ingår det en obligatorisk buss ut till det perifera startområdet i Saksun, vilket ju är jättebra, däremot kommer arrangörerna att ta extra betalt för transporten hem från det ännu mera perifera målområdet i Tjörnuvik. Hur mycket hemtransporten kostar och hur det är tänkt funka ska väl förhoppningsvis framgå av den slutliga deltagarinfon som kommer om några veckor.

Vill ju inte gärna missa den där hemtransporten – från Tjörnuvik finns det nämligen inga allmänna kommunikationer och att gå fem mil för att komma ”hem” till Torshavn är ingenting som lockar… Speciellt inte efter en brutalt tuff strapats över de färöiska bergen.

I fortsättningen kommer jag nog att njuta över att få springa ett lopp som är lättlöpt och hyfsat platt – även om det garanterat inte kan erbjuda riktigt lika magiskt vacker utsikt som på Färöarna…

RunTobyRun!

Juli.

Så har det blivit dags att sammanfatta ännu en månads löpning och jag kan då konstatera att juli bjöd på en hel del variation och bra träning, men också att jag tyvärr missade några planerade pass.

Min målsättning är, som tidigare, att springa i snitt minst 10 pass och 100 kilometer per månad varav hälften ”på bortaplan”, det vill säga bortanför byn och riksväg 101. Samt att försöka variera längd på passen, tempo och underlag så mycket som möjligt.

Juli bjöd visserligen på bra variation plus att samtliga åtta pass var på ”bortaplan” men samtidigt var det uppenbart att kroppen behövde vila, vilket innebar att jag fick hoppa över ett par tänkta pass, först efter hemkomsten från Uppsala och sedan för att vänta ut den hemulska träningsvärken jag hade efter passet med 5000 trappsteg. Dessutom kortade jag ju av gårdagens långpass längs Sydkusten med uppskattningsvis 12-13 kilometer så helt nöjd är jag förstås inte för jag borde samlat på mig ytterligare 25-30 kilometer under månaden som kan behövas inför kommande äventyr.

Så här ser det ut i träningsdagboken efter sju månader (inom parantes planerad träning i juli respektive hittills i år):

* Antal pass: 8 (9). Totalt i år: 77 (71)
* Antal kilometer: 100.1 (98.5). Totalt i år: 795.0 (703.2)
* Antal pass ”på bortaplan”: 8 av 8 (mål 50 %). Totalt i år: 53 = 68.8 %.
* Månadens tidsmål: JA (som var att orka minst fem varv/timmar på BUS).
* Antal lopp: 1 (1). Totalt i år: 10 (8).

Sveriges vackraste mara har fyllt fem – grattis!

I helgen fyllde Sveriges kanske vackraste mara fem år – ”gerillaloppet” Sydkusten marathon mellan fyren i Falsterbo och dess kusin i Smygehuk. Grattis!

Ja, det har alltså hunnit gå fem år sedan pionjärerna Fredrik och Per gav sig ut för att springa sträckan – som av en slump visat sig vara ganska exakt 42 kilometer. Reglerna är enkla: du startar vid fyren i Falsterbo, svänger av genom Skanör till Falsterbokanalen och sedan ner mot Kämpingestranden och väl där, ja då är det bara att se till att ha havet på höger sida. Vill man springa i strandbrynet gör man det, vill man söka sig längre upp för att hitta fastare underlag så gör man det. Och det är definitivt tillåtet att stanna och ta en glass eller en fika längs vägen, vilket inte bara gör Sydkusten marathon till ett av landets vackraste, utan även ett av de ostressigaste loppen du kan springa. Loppets ”hall of fame” vittnar om strapatser i allt från svinheta 27 grader till nollgradigt, snöglopp och hård motvind. Som sagt, det här loppet har något för alla!

Jubileumet firades genom att ett gäng glada löpare gav sig av för att trotsa värmen och motvinden. Ytterligare några hoppade på längs vägen och själv hade jag planerat att hänga med gänget till Trelleborg (cirka 28 km) men fick förhinder. Valde därför att försöka greja sträckan idag istället, själv, när temperaturen var lite bättre lämpad för löpning. Vinden hade däremot inte mojnat så det var stundtals rätt tufft, speciellt när jag kom ner på Kämpingestranden.

Där och då bestämde jag mig för att lyssna på väder och dagsform och helt enkelt kliva av. Och i samma stund som jag klev på bussen i Höllviken, då kom det en liten regnskur vilket förstärkte känslan av att jag fattat rätt beslut. En dag som denna räckte det bra med 17.2 km.

Strandväder…

Kuriosa: i lördags var det flera löpare som fick ett ofrivilligt stopp vid Falsterbokanalen för att de råkade tajma en broöppning. Jag spurtade sista 700-800 och hann precis över innan lamporna började blinka, men tyvärr visade det sig snabbt att den där ruschen gick ut över orken. Skulle kanske stannat vid kiosken innan bron och tagit en glass istället…

RunTobyRun!

Ps. Har tidigare sprungit Sydkusten marathon uppdelad på tre etapper samt fortsatt österut till Ystad i en ”fuskultra”. Se bilder och läs mer HÄR

Tripp, trapp, trull

Årets i särklass enformigaste träningspass – ja, så kan man väl enklast beskriva dagens trappintervaller på jobbet. 165 trappsteg upp från källaren, lika många ner igen.

Totalt blev det 15 vändor upp och ner – utan att allt för många kollegor såg mig – och totalt 4 950 trappsteg. Plus 50 till på vägen tillbaka upp till mitt skrivbord på ”fyran” för att hämta mina grejor och bege mig hemåt så det blev 5 000 jämnt.

Även om dagens pass innebar ett antal höjdmeter (en sammanlagd stigning på 300-350 meter) var det förstås ett klent substitut jämfört att träna på riktiga, klippiga branter, som en del jag nosade på uppe på Kullaberg förrförra helgen. Och ska jag vara ärlig så var utsikten inget vidare. Inte ett fönster!

RunTobyRun!

Redo för sista 152 stegen nerför…
”Jobbet”