KÖPENHAMN 10K: första delmålet nått


# 58 – 190203
Marathontest 1, Köpenhamn 10 km
54:14 (5:25/km)

Årets första delmål är avklarade – både träningsmässigt och på dagens utflykt till Köpenhamn och årets första träningslopp tillsammans med 1300* andra löpsugna. En bra start på året!

Är väl egentligen inte så mycket att säga om loppet – efter gårdagens lätta snöfall och morgonens regn blev det uppehåll och några plusgrader, med andra ord rätt bra förutsättningar för årstiden.

Eftersom jag i år siktar på längre distanser fanns det ingen anledning att ta ut sig och försöka springa fort. Istället tog jag rygg på ett gäng farthållare med röda ballonger i 5:30-gruppen för att sikta på en sluttid strax under 55 minuter och det flöt på bra första nio, då vi stadigt hade 6-10 sekunder tillgodo vid varje kilometerpassering.

Sista kilometern ökade jag på stegen och passerade mållinjen på 54:14, klart under dagens målsättning. Jag hade utan problem kunnat springa ett par minuter snabbare men det var inte min avsikt, istället gläds jag åt att kunna sätta ”check” på årets första delmål.

5 km: 27:20
10 km: 54:14 (26:54)

Uppdatering (*): av 1717 anmälda var det cirka 1 300 som kom till start och fullföljde loppet. 

Sammanfattning Januari:
Min målsättning är, som tidigare, att springa i snitt 10 pass och 100 kilometer per månad, varav hälften ”på bortaplan” det vill säga bortanför byn och riksväg 101. Dessutom har jag varje månad ett tidsmål. Denna månad gick detta ut på att springa milen under 57:30 (5:45/km).

Inom parantes den träningsmängd eller det mål jag planerade för januari:

√ Antal pass: 11 (10)
√ Antal kilometer: 102.3 (89.0)
√ Antal pass ”på bortaplan”: 8 (5)
√ Månadens tidsmål: JA (klarades första gången den 13/1)
√ Lopp: 0 (0)

TBT #5: Tre länder på två timmar

Min femte och sista TBT (ThrowBack Thursday) – i alla fall för den här gången – handlar om en härlig dag i mars 2016 när jag fick min belöning för sju månaders elände och slit.

Det började med sju veckors förkylning. Sedan var jag så ringrostig att det kändes som att jag fick lära mig att springa igen, från scratch, och fick kämpa mig igenom passen med min tunga kropp. Efter ytterligare några veckor fick jag dessutom lägga mig på operationsbordet och plocka bort gallblåsa. Och sen, ja när det bara var några veckor kvar till resan söderut, så åkte jag förstås på ännu en förkylning. Typiskt!

image
Fastnade på en officiell bild efter målgången 🙂

Men det gick – trots två brutalbackar och trots att förberedelserna gått allt annat än planenligt lyckades jag springa Riviera Classics 23.8 klometer från Ventimiglia (ITA) via Menton (FRA) till Monaco i ett högre tempo än jag räknat med. Utsikten var magnifik längs vägen och känslan när jag ökade på stegen in i Monacos välkända ”F1-tunnel” och sedan rundade hamnbassängen, ja den var enorm.

Nyckeln till att klara loppet bestod i att jag satte upp väldigt tydliga mål, från den 11 oktober när jag kände mig klar med 7-veckorsförkylningen och fram till loppet den 13 mars. Planen gick ut på att springa en viss sträcka i mitt tänkta racetempo (5:30/km), först 6.7 km, därefter byggde jag på sträckan månad för månad tills jag var uppe i 20 km. Och sedan var det äntligen dags för finalen, slutmålet på DLVT, Den Långa (och krokiga) Vägen Tillbaka. En fantastisk dag. Och ett fantastiskt minne!

LÄS MER OM DEN LÅNGA VÄGEN TILLBAKA
(där hittar du även länk till själva race rapporten)

RunTobyRun!

Snygg nummerlapp men inga säkerhetsnålar att fästa den med – gav mig ut på en ”rolig” expedition bland butikerna i centrala Nice för att hitta nålar. Mon dieu! Räddades till slut av en brasiliansk löpare, som hade ett par nålar över och sedan dess tar jag alltid med mig några extra. Vem vet, någon annan kan ju behöva dem!

Ventimiglia: 15 minuter till start.

Menton – i det rosa huset rakt fram (från 1650) har vi bott under tre semesterveckor.

F1-tunneln i Monaco. Nu är det nära!

Hundra meter kvar!


Bubbel och en favoritmedalj i samlingen.

 

TBT #4 – följ vattnet!

Årets fjärde TBT (ThrowBack Thursday) handlar om ett träningsprojekt, som jag sjösatte för två somrar sedan och som jag är väldigt glad över att ha genomfört eftersom det verkligen fyllde på upplevelsekontot!

Pröva du med!

Projektet gick ut på att springa maratondistansen från Falsterbo till Smygehuk, uppdelad på tre etapper och med en sammanlagd tid på 4.20. Men på en sån här sträcka, där underlaget snabbt växlar från fast till mjukt, torrt till blött, är det inte tiden som är det intressanta utan upplevelsen. 

Inspirationen hämtade jag från gerillaloppet Sydkusten Marathon, som går ut på att ta sig från fyren i Falsterbo till dess kusin i Smygehuk – en sträcka som blir ungefär 42 kilometer beroende på vilken väg man väljer att springa. I mitt fall handlade det om att försöka springa så nära havet som möjligt.

För det är det som är grejen, i det här loppet finns det inga banmarkeringar, inga funktionärer, inga vätskekontroller, inga medaljer och framför allt ingen gemensam start. Istället springer du när du vill, hur du vill och väljer själv om du vill ta tiden eller bara springa för ditt eget nöjes skull.

TILL BILDSIDAN SYDKUSTEN MARATHON/ULTRA

Etapp 1: Falsterbo fyr-Falsterbokanalen 11 km BLOGG
Etapp 2: Falsterbokanalen-Trelleborg C 17 km BLOGG
Etapp 3: Trelleborg C-Smygehuk 14.195 km BLOGG

Stärkt av erfarenheten, intrycken och naturupplevelsen sjösatte jag sedan projektet att bygga på ”fuskmaran” till en ”fuskultra” längs Sydkusten:

Etapp 4: Smygehuk-Abbekås 19.7 km   BLOGG
Etapp 5: Abbekås-Ystad 16.2 km  BLOGG

RunTobyRun!

Redo för BUS!

Yes, fick en av de 200 åtråvärda startplatserna till sommarens Backyard Ultra Sydkusten i sommar.

I söndags hade medlemmar i Sweden Runners chans att tjinga de första 75 startplatserna till BUS – som tog slut på 7 (!) minuter. Så det gällde att vara laddad framför datorn klockan 21 i kväll, redo med kreditkortet, skön australiensisk progrock som soundtrack, fullt fokus på klockan i nedre högra hörnet och redo att klicka på musen för att lägga beslag på någon av de sista 125 platserna…

Men det gick – så nu är det bara att se fram mot ännu en upplaga av detta fantastiska lopp. Läs om 2018 års lopp HÄR!

RunTobyRun!

Uppdatering: det tog 2,5 minuter innan de 125 platserna tog slut! Otroligt! Missade du en plats? Ge inte upp utan håll utkik efter väntelista och den byteshandel som brukar uppstå veckorna innan loppet när skadade eller semestrande löpare erbjuder andra sina platser. Funkade för mig i fjol, fick till och med rätt storlek på tröjan!

TBT #3: bästa sättet att upptäcka en ny stad!

Årets tredje TBT (ThrowBack Thursday) handlar om en mellanlandning på Island sommaren 2016, där jag ägnade ena dagen åt den traditionella och spektakulära turistrundan Geysir-Thingvellir-Gullfoss. Efter en god natts sömn struntade jag i guideböckerna och lät istället löparskorna ta mig runt Reykjavik.

Faktum är att de flesta ställen går alldeles utmärkt att springa på, även om man ibland får tänka till först och i vissa fall är det, trots allt, säkrare att hålla sig inne på hotellets löpband. Bahrains huvudstad Manama var ett sådant och vill du läsa en underhållande beskrivning av att springa i just Bahrain kan du klicka dig vidare till Frida Södermarks färska blogg på Spring LFA: Bahrain is not made for Runners

De flesta stora städer har någon form av stadslopp, så gör som jag gjorde i Reykjavik – printa ut en karta över bansträckningen, snöra på dig skorna och ge dig ut – svårare än så behöver det inte vara. Du får garanterat en roligare upplevelse än om du väljer att häcka på hotellets löpband och har dessutom stor chans att få se delar av platsen som du annars skulle missat. Som bilden nedan.

Bifogar några extra bonusbilder, som inte var med på den ursprungliga bloggen!

RunTobyRun!

Mellanlandar i Reykjavik i 32 timmar och upptäcker staden på det bästa sättet som finns: med löparskor på fötterna. Även om det kändes lite väl kylslaget efter de senaste veckornas värmebölja där hemma…

LÄS MER

Tidigur löpur… Eller snemma hlaupa, som det nog snarare heter på isländska.

”Solfararen”

Utsikt från tornet på coola Hallgrimskirkja, dit man inte behöver löparskor på fötterna för att det finns hiss. Däremot bjuder huvudgatan i mitten på bilden på en härlig backe upp från centrum. Uppe till höger syns konserthuset Harpa och på bilden nedan kan du se hur det ser ut från sjösidan. Coolt ställe.

Maratonmannen

Har ägnat kvällen åt en fascinerande föreläsning med Jan Haak om hans tuffa väg från botten till toppen – såväl geografiskt som symboliskt.

Jan Haak är planeringsdirektören som ägnade sommaren 2018 åt att springa från Malmö i söder till Kebnekaijse i norr för att sedan avsluta kraftprovet med att bestiga Sveriges högsta berg tillsammans med sina två barn. Och, som om det inte var nog så jobbigt att springa 45 maraton på 47 dagar, bokade han dessutom in ett antal samtal längs vägen för att diskutera livet och döden, cancer, vård och hälsa på stunder där de flesta av oss skulle stupat i säng av trötthet.

Hans prestation handlar varken om någon förlorad vadslagning eller om att hantera sin 50-årskris utan om att omfamna livet. Jan Haak vet precis vad han pratar om: först miste han sin fru i cancer och sedan drabbades han själv av sjukdomen, men lyckades inte bara överleva och komma tillbaka till livet, jobbet, träningen utan bestämde sig även för att leva sin dröm och anta en utmaning utöver det vanliga, en strapats de flesta av oss inte ens orkar drömma om.

Knäppt? Ja, det kan man kanske tycka, men erkänn att det är fascinerande att läsa eller höra om den här typen av ”knäppa” projekt, speciellt om det är för en god sak.

Hans berättelse bjuder både på mörkaste allvar och befriande skratt, som i anekdoterna om perifera lanthandlar, hur man försvarar sig mot björnar, projektleder sig själv och varför man i första hand ska välja ett par skor som är snygga.

Enda baksidan med att lyssna på ett sådant här föredrag är att det kommer att kännas lite fjuttigt nästa gång jag ger mig ut på en 7-kilometersrunda till grannbyn och tillbaka…

RunTobyRun!

 

 

TBT #2: Österlens bästa runda?

Årets andra #TBT ägnas åt ett av mina absoluta favoritlopp, Ekotrailen i Verkeåns naturreservat på Österlen med start och mål vid Christinehofs slott. Hit har jag åkt tre år i rad och den 13 april är det dags igen:

  • 2016 sprang jag mitt första riktiga terränglopp på 30 år (21.9 km).
  • 2017 var jag tillbaka, dagen innan det egentliga loppet, för att i lugn och ro ta mig runt i solskenet. Hade betydligt bättre flyt med vädret än de stackare som sedan fick kämpa sig igenom loppet i snöglopp och isande kyla. Hu!
  • 2018 gjorde jag funktionärsdebut och vaktade en vägövergång under 13-kilometersloppet.
  • 13 april 2019 är det dags att åka ut till Christinehof igen och ”kvittera ut” lönen för uppdraget som funktionär, i form av en friplats till valfritt lopp 2019. Så det blir en ny vända längs den vackra och kuperade 21.9-kilometersbanan med förhoppningsvis bättre ork denna gång! Här är mitt inlägg från april 2016:

Vacker och asjobbig traildebut

Knäppt eller genialt – eller både och? Ja, det är säkert många som skulle dra sig för att släppa ut 1200 löpare i ett vårkänsligt naturreservat, på stigar som ibland är obetydligt större än om de trampats upp av myror…

LÄS INLÄGGET